Sida 295
Pair ...
angår, hyllades väl tidigare den åsigten att hvarje utfästelse, gjord i afsigt att grundlägga en förpligtelse, utan afseende på den form, i hvilken den blifvit gjord, för den, till hvilken utfästelsen skett, medförde en rätt till talan. Men resultatet af nyare forskningar talar för den åsigten att äfven enligt denna rätt den grundsatsen öfver hufvud gällde att, för att ett aftal skulle vara lagligen bindande, något ytterligare skulle tillkomma till samtycket, att således en särskild form -- om detta uttryck fattas i vidsträckt mening -- var erforderlig. Öfver hufvud torde det kunna sägas, att rättsutvecklingen går i den riktningen att formens betydelse minskas och den hufvudsakliga vigten fästes vid afsigten och innehållet. Emellertid fordrar äfven den moderna rätten för åtskilliga aftals giltighet iakttagandet af en särskild form. -- I vårt allmänna talspråk förekommer ordet »paktum» vanligen i en alldeles speciel betydelse, då det är ett förkortadt uttryck i st. f. pactum antenuptiale och användes för att beteckna det »förord», som enligt G. B. 8 kan göras »mellan dem, som vilja hjonalag bygga». Se Äktenskapsförord. I. L.
Palacky [pa'latski], Frantisek, »den böhmiska historieskrifningens fader», f. 1798 i distr. Prerau i Mähren af lutherska föräldrar, fick sin bildning i evang. lyceet i Pressburg, ämnade först blifva prest, men öfvergaf sedan denna plan. Han var redan som lyceist literärt verksam, studerade nyare språk och literatur samt väckte uppmärksamhet genom en tsjechisk öfversättning af några sånger af Ossian (1817). Sedan han några år varit huslärare i rika familjer, bosatte han sig 1823 i Prag. Hans första historiska arbete, som förde honom in på hans blifvande arbetsfält, var en historia om grefliga slägten Sternberg. Åren 1827--38 redigerade P. den för Böhmens vetenskapliga och nationella lif vigtiga tidskriften »Casopis ceského museum» (Tsjechiska museets årsbok), hvars grundläggning han sjelf föranledt. Till följd af en uppmaning från böhmiska ständerna till fortsättning af Pubickas böhmiska historia framlade P. planen till ett nytt omfattande historieverk och utnämndes 1829 till Böhmens historiograf. Hans hufvudverk är hans Geschichte Böhmens (till 1526; 1836--67; på Tsjech. 1848--76, nyaste uppl., i 10 bd 1876--78, med biografi). Samtidigt med arbetet på historien och som underlag för denna publicerade P. en mängd urkunder, bl. a. Die alten böhmischen chroniken vom j. 1378 bis 1527 (i »Scriptores rerum bohem.», bd 3, 1829), Documenta magistri Joannis Hus vitam, doctrinam, causam ... illustrantia (1869) och Archiv cesky (6 bd, 1840--72), samt författade åtskilliga specialverk, bl. a. Würdigung der alten böhm. geschichtschreiber (1830), Die vorläufer des hussitenthums (1846), Popis královstvi ceského (Böhmens topografi, 1848), Dejiny doby husitské (Husitkrigets hist; omarb. uppl. 1871--72) och O vpadu mongolu r. 1241 (Om mongolernas infall; 1842). P. var en af inbjudarna till stiftande af »Matice ceska» (ett böhmiskt vetenskapligt-nationelt förlagssamfund 1830), skref en biografi öfver Dobrovský (1833) och utgaf 1840 i förening med Safarik »Die ältesten denkmäler der böhmischen sprache» (af hvilka visserligen en stor del visat sig vara oäkta). 1848--49 stod han i spetsen för nationalpartiet samt försvarade Böhmens historiska rätt och en federativ författning som den naturliga formen för den österrikiska monarkien. Reaktionen förde honom tillbaka till hans historiska studier, men fr. o. m. 1860 var P. den erkände politiske ledaren af det tsjechiska partiet (1861 medlem af »Herrenhaus» på lifstid). Hans organ var först »Národni listy» (Folkbladet), senare »Národ» (Folket) och »Pokrok» (Framåtskridandet). Bland P:s politiska skrifter må särskildt nämnas hans Oesterreichische staatsidee (1865) och hans polit. testamente: F. Palackys politisches vermächtniss (1872). P. dog i Prag 1876. Han var en af den nytsjechiska renaissancens mest betydande grundläggare, genomträngd af tron på sitt folks framtid. En samling af hans mindre uppsatser i literatur, estetik, historia och politik utkom under titeln Radhost' (3 bd, 1871--72). Lll.
Paladilhe [-dil], Emile, fransk kompositör, f. 1844, blef vid nio års ålder elev vid konservatoriet i Paris, der han studerade komposition för Halévy och erhöll 1860 »prix de Rome». P. är medlem af konservatoriets studiekommission. Bland hans kompositioner må nämnas de i Paris uppförda operorna Le passant (1872), L'amour africain (1874), Suzanne (1878) och Patrie (1886) samt en symfoni, tvä mässor och den omtyckta sången Mandolinata.
Paladiner (Fr., af Lat. palatium, palats, herskareborg), benämning på de ädlingar, som bodde i Karl den stores residensborg och följde honom i härnad; benämning på konung Arturs riddare af runda bordet; vandrande riddare under medeltiden. Jfr Palatin.
Palaeadae, zool., paleont. Se Merostomata och Trilobiterna.
Palaemon. Se Ino och Melikertes.
Palaeoblattina, paleont., en fossil insektsvinge, som med afseende på nervation närmast öfverensstämmer med de nu lefvande Blattidae (kackerlackorna). Den har funnits vid Jurques i Normandie i den s. k. Grès de May, tillhörande de yngsta undersiluriska eller äldsta öfver siluriska lagren, och är den äldsta kända lemning af ett luftandande djur. B. L-n.
Palaeobromeiia, bot., paleont. Se Spirangium.
Palaeologerna. Se Palaiologerna.
Palaeoniscus, fossilt fiskslägte, tillhör ganoidernas ordning och lepidosteidernas familj samt kan betraktas såsom deras persisterande ungdomsform. P. har platta, rombiska, glatta eller fårade fjäll med hel eller tandad bakkant samt hufvudet rundadt, med mycket små, borstlika tänder. Fenorna äro måttligt utvecklade och stjertfenan utprägladt heterocerk (d. v. s. ryggraden skjuter in i öfre delen, som är större än den nedre). Arter af detta slägte förekomma i stenkols- och permiska systemen. Den mest bekanta arten är P. Freieslebeni från kopparskiffern vid Mansfeld, omtalad redan af Agricola 1546. B. L-n.
Källa: Project Runeberg · ·
