Sida 320
Palliativ ...
fast i form och färg och står närmare sin lärare, Bellini. I den andra når hans konst sin höjdpunkt i klarhet och styrka; i den tredje, hans »blonda» manér, sträfva form och färg att upplösa sig i ljusa toner. -- P. målade altartaflor, religiösa bilder utan kyrklig bestämmelse, till hvilka särskildt höra s. k. »sante conversazioni» (heliga personer i lugn samvaro), och porträtt eller porträttartade bilder. Bland hans altartaflor märkas Petrus tronande mellan sex helgon (i Venezias akademi), som ännu påminner om Bellini, men dock är ett af P:s hufvudarbeten, S. Barbara (i S. Maria Formosa, Venezia), i form och färg en af måleriets härligaste figurer, från mästarens bästa tid, och Konungarnas tillbedjan (i Brera, Milano), från hans sista period. Af öfriga religiösa bilder må påminnas om Kristus och äktenskapsbryterskan (Rom, Capitolium), förr tillskrifven Tizian, Adam och Eva (i Braunschweigs galleri), förr tillerkänd Giorgione, bägge utförda före 1512, Herdarnas tillbedjan (i Louvre), från hans blomstringstid, och Jakobs möte med Rachel vid brunnen (Dresden), förr tillskrifven Giorgione, enligt Morelli ett verk af P. från hans sista stilperiod. -- Såsom exempel på en »santa conversazione», i bredt format med figurer, grupperade i rikt landskap, må framhållas en af de skönaste, Madonnan under ett träd med fyra knäfallande helgon (i Wiens Belvedere); för öfrigt finnas sådana i Dresden, i Rom (Pal. Colonna), i Neapel och München, de flesta från den högsta blomstringen, några från sista epoken. -- Af hans porträtt och likartade framställningar återstå få manliga bilder, nämligen en i München, der kallad sjelfporträtt (förr tillskrifven Giorgione) och en i Berlin, men så många flere utmärkta qvinnobilder. Några af dem äro framställda under mytologiska eller historiska namn, såsom Venus, Lucrezia, Judit; men de förnämsta äro de, som framställas i tidsdrägt, af hvilka tvänne i Rom (Pal. Barberini och Pal. Sciarra) varit tillskrifna Tizian, och ej mindre än sex finnas i Wien (den skönaste af dem är den s. k. Violante). Till de berömdaste hör ock den välkända bilden i Dresden af tre yppiga, blonda skönheter, i katalogen kallad Tre systrar. En sådan bild från hans sista tid är en ung flicka i Berlins galleri. -- 2. Giacopo P., vanligen kallad Palma giovane (giovine), d. v. s. P. den yngre, till skilnad från den förre, som var hans farfars broder, italiensk målare af den senare venezianska skolan, f. 1544, d. 1628, var den egentlige målsmannen för den eklekticism, som äfven i Venezia betecknar konstens förfall. P., som var utmärkt begåfvad, kom i sin ungdom till Rom, der han studerade Rafael och Michelangelo, och sträfvade sedan att förena deras form med veneziansk kolorit. Men då hans arbeten efter hemkomsten väckte stort uppseende och föranledde massor af uppdrag, blef han tyvärr »snabbmålare» (Woermann). Hans bästa verk i Venezia torde vara Lazarus' uppväckande (i Abazzia); de öfriga (många i akademien) äro »nästan idel improvisationer». Dock finner man här och der en god tanke, ett vackert färgparti. Äfven norr om Alperna finnas många af hans arbeten (i Wien, München, Kassel och Dresden). C. R. N.
Palma Christi, bot. Se Gymnadenia.
Palmacites Brongn., bot. paleont., provisoriskt slägtnamn för de fossila palmstammar, hvilka, ej erbjuda sådana karakterer, att de kunna hänföras till något bestämdt slägte. A. G. N.
Palmae. Se Palmer.
Palmaer, Henrik Bernhard, satiriker, född i Hjorted, Kalmar län, d. 21 Aug. 1801, blef student i Upsala 1819 och filos. magister 1830. Han hade då redan uppträdt på den vittra banan med några poem i »Poetisk kalender» (1822), hvilka vunno stort bifall af hans vän Vitalis. Men han hade äfven vid ett par tillfällen gifvit prof på det satiriska lynne och det trots, som voro utmärkande för honom. P:s ovanliga, af samtida vitsordade insigter i kemi skaffade honom 1832 plats som adjunkt i detta ämne vid Karolinska institutet; men hans vårdslöshet i befattningens skötande, en följd af hans stora tröghet och maklighet, blef slutligen en anledning till hans afskedande, 1835. Dessförinnan hade P. emellertid gjort sig bekant genom bidrag till »Aftonbladet», bland hvilka fyra Bref till Svenska Minerva under psevdonymen Nils Nilsson Nyberg (1834) väckte stort och obehagligt uppseende för den bitande qvickhet och den grofva hänsynslöshet, med hvilka Tegnér och Askelöf i dem angrepos. Eljest anföll han äfven Atterbom och lemnade en särdeles lofordande anmälan af Nicanders »Hesperider» m. m. »Aftonbladets P.» gjorde sig dock snart omöjlig der genom sin alltmer tilltagande oförmåga af arbete, och med 1835 upphörde hans medarbetareskap. Han begaf sig då till Linköping, der han 1836 sökte en lärarebefattning, men blef förbigången, sannolikt på grund af sitt kända författareskap. Som en sista utväg, både till utkomst och hämd på sina motståndare i konsistoriet, blef P. i stället tidningsredaktör. »Östgötha correspondenten», som började utgifvas hösten 1838, gjorde epok i landsortspressens historia genom sin blixtrande qvickhet och den cyniska öppenhet, med hvilken utgifvaren, anföll dem, som voro honom misshagliga. Med Yttersta domen i Kråkvinkel, en rent personlig satir mot biskop Hedrén, nådde denna hans taktik »att slå mynt af sina fiender» sin höjdpunkt. Tidningen seqvestrerades och åtalades, men P:s glänsande försvar friade honom. Någon egentlig politisk tidning var emellertid »Östgötha correspondenten» ej under P:s ledning; och snart tröttnade utgifvaren äfven på denna sysselsättning. C. F. Ridderstad blef från Okt. 1840 medegare i tidningen, och från Aug. 1841 upphörde P. att lemna bidrag till densamma. Han begynte kort derefter månadsskriften »Herr Lars» (1841, 42), och sedan den upphört, innehade han 1844--47 lärareplatsen i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola. -- Såsom boktryckare i Linköping (från 1839) valdes P, till ledamot af borgareståndet för denna stad och Vimmerby vid riksdagen 1847--48. Han visade under denna jämförelsevis stor flit, frambar åtskilliga motioner och deltog ej sällan i öfverläggningarna. Efter slutet af riksdagen
Källa: Project Runeberg ·
