Sida 359
Pantsjatantra ...
generalissimus, med diktatorisk regeringsmyndighet. Han fyllde sitt uppdrag på ett lyckligt och synnerligen förtjenstfullt sätt, icke minst vidkommande landets inre angelägenheter (se Corsica, sp. 579), men måste 1769 rymma fältet för öfvermakten hos de franska trupper, som ankommit, sedan Genua åt Ludvig XV sålt sin rätt till ön. Från England, dit han flytt, återkom han 1790 till Corsica, sedan franska nationalförsamlingen tillåtit alla landsflyktiga frihetsvänner att återvända hem. Sjelf republikanskt sinnad, mottog han chefskapet för nationalgardet och förvaltningen på ön, hvilken dåmera var ett franskt departement. Han intogs dock snart af motvilja mot revolutionens växande våldsamhet och lyckades 1793, i spetsen för de nationelt sinnade och med engelsk hjelp, triumfera öfver det af familjen Bonaparte ledda franska partiet på Corsica. Sedan det emellertid ansetts nödigt att öfverlemna ön till den engelske konungen (1794) och P. två år senare begifvit sig till England för att hos parlamentet klaga öfver mot honom framkastade beskyllningar, fick han erfara, att hans rol i hemlandet var utspelad, och samtidigt gled Corsica åter öfver i Frankrikes händer. P. dog 1807 i en by invid London. Genom testamente skänkte han en ansenlig summa till skolväsendets förbättrande på Corsica.
Paoli, Betty, psevdonym för tyska författarinnan E. Glück.
Paolitza. Se Figalia.
Paolo, ett silfvermynt i den forna Kyrkostaten, = 1/10 scudo = 10 bajocchi = 36 öre.
Paolo della Croce [kråtje]. Se Passionisternas orden.
Paolo Veronese. Se Veronese.
Papa, Lat. (Grek. pappas), »fader», »påfve», var i den äldre grekiska kyrkan titel för högre prester, särskildt för patriarken af Alexandria. I vesterländska kyrkan tillades densamma sedan 5:te årh. företrädesvis biskopen af Rom. Dock förblef den en allmän hederstitel för biskopar, tills Gregorius VII gjorde den 1075 till uteslutande benämning för romerske biskopen såsom katolska kyrkans öfverhufvud.
Pápa, stad i ungerska komitatet Veszprém, vid jernvägen mellan Raab och Steinamanger. 14,654 innev. (1880). Staden har ett stort slott, tillhörigt familjen Esterházy, ett katolskt och ett reformert gymnasium, en juridisk skola och tre kloster. Tillverkning af papper och lergods samt väfnader. Vinodling.
Papantla, by i mejikanska staten Vera Cruz, omkr. 30 km. från kusten, berömd för sitt i närheten belägna tempel (teocalli), en af huggen porfyr uppförd pyramid af 17 m. höjd och 25 m. bas, prydd med märkliga skulpturer.
Papaver Tourn., vallmo, bot., farmak., ett slägte af medelstora, undantagsvis högväxta örter, bildande typen för en egen familj, Papaveraceae Juss., kl. Polyandria L. Blomfodret består af 2, vid blommans utveckling affallande blad. Kronbladen äro 4, i knoppen hopskrynklade. Frukten är en klubblik-klotformig kapsel, märket oskaftadt, strålstrimmigt, sköldlikt utbredt öfver kapselns öfre yta. Frukten är enrummig, men skenbart delad i många rum genom från ytterväggen inskjutande fröfästen, hvilka bilda ofullständiga mellanväggar. De många små fröna utsläppas genom hål, täckta med klaffar, som öppna sig under märkets utskjutande små flikar. Papaverarterna hysa en hvit mjölksaft (Chelidonium en brandgul) i alla örtartade delar. Bladen äro spiralställda, parflikiga. Blommorna sitta ensamma å långa skaft. Af de svenska arterna förekommer P. dubium L. mindre sällsynt å åkrar och grusbackar. P. argemone L. är mera sällsynt. P. nudicaule L., som har gula blommor, är en sparsamt förekommande fjällväxt. P. Rhoeas L. är, liksom P. somniferum L., här och der förvildad. Den sistnämnda arten, den vanliga trädgårds-vallmon, är den bekanta moderväxten till opium (se d. o. och Nepenthes). O. T. S.
Papaverin, kem., farmak., en bland de många alkaloider, som framstälts ur opium. Det upptäcktes 1848 af Merck, har formeln C21H21N . O4 och finnes i opium till högst 1 proc. Det har icke någon betydelse inom medicinen. Namnet papaverin tillades först den opium-alkaloid, som nu kallas kodein. O. T. S.
Papayaträdet. Se Carica.
Pape. 1. Heinrich Eduard P., tysk jurist, f. 1816, tjenstgjorde från 1861 såsom föredragande i preussiska justitieministeriet, var 1870--79 president i Nordtyska förbundets, sedan 1871 Tyska rikets, öfverhandelsdomstol i Leipzig och utnämndes 1884 till medlem af preussiska statsrådet. Han har intagit en framstående plats i de kommissioner, som bedrifvit de 30 senaste årens storartade lagarbeten i Tyskland och är ännu (1888) ordförande i kommissionen för en tysk civillags utarbetande. -- 2. Eduard Friedrich P., tysk landskapsmålare, f. i Berlin 1817, studerade i dervarande akademi, vände sig först till dekorationsmåleriet och började ej förr än 1848 måla stafflibilder. Hans första större arbeten voro landskap med arkitektur, väggmålningar i Nya museets romerska och grekiska salar. I sina egentliga landskapstaflor är han fullständig romantiker samt hemtar sina motiv från Schweiz, Bajern och norra Italien. Till hans bästa arbeten af denna art höra Glacier på Handeck (1850) och Rhens fall vid Schaffhausen (1866), bägge i Nationalgalleriet i Berlin.
Papebroek [-bruk], Daniel, nederländsk jesuit, f. 1628, d. 1714, var en af de mest framstående bollandisterna (se d. o.) och tillbragte några år af 1660-talet uti Italien under forskningar efter material till deras samling af helgonberättelser (se Acta sanctorum). Med karmelitorden kom han i häftig strid genom att förneka dess föregifna höga ålder.
Pape-Carpantier [pap-karpanstie'], Marie, född Carpantier, fransk pedagog, f. 1815, d. 1878, gifte sig 1849 med en gendarmeri-officer Pape i Paris. Hon förestod 1848--74 École normale maternelle, hvilken anstalt numera bär hennes namn, och utnämndes 1875 till generalinspektris öfver småbarnshemmen i Frankrike. Fru P.-C. författade flere arbeten i barnuppfostringskonst, bl. a. Conseils sur la
Källa: Project Runeberg ·
