Sida 430
Passavant ...
Passionisternas orden l. Heliga korsets och Kristi lidandes samfund (Lat. Congregatio clericorum excalceatorum S. S. Crucis et Passionis), en för religiös hänförelse och romersk missionsifver utmärkt kongregation. Stiftaren, Paolo della Croce (Paul »af korset»), föddes i Piemont 1694, tog sig namnet della Croce och afled d. 18 Okt. 1775. Han synes hafva varit en själsfrände till sin syd-italienske landsman och samtida Liguori samt utmärkte sjg för strängt allvar och pastoral nitälskan. År 1725 erhöll han påfvens medgifvande att stifta en förening. Samfundet, som växte långsamt, gjorde sig genom nitisk missionsverksamhet förtjent om den katolska kyrkan samt erhöll påflig sanktion 1741 och 1769. Denna ordens ändamål är, enligt det fjerde munklöfte, som dess medlemmar aflägga efter fulländadt ettårigt noviciat, »att ifrigt främja den trognaste hågkomst af Kristi frälsningsbringande lidande och död». Kongregationen har aldrig vunnit någon större utbredning, vare sig man ser på de manlige eller de qvinlige medlemmarnas antal. Pius IX kanoniserade stiftaren d. 1 Maj 1867. H. W. T.
Passionsblomma, Passiflora, bot., ett slägte hufvudsakligen af långrefviga örter, klättrande med skrufformigt sig hopvridande klängen, uppkomna af förvandlade grenar. Slägtet är typen för nat. fam. Passifloreae Juss. (kl. Gynandria, ord. Pentandria L.). Till denna familj höra omkr. 250 arter, de flesta tillhörande Amerikas varmaste trakter. Närmast beslägtade med Cucurbitaceae, skilja sig passifloréerna från dessa genom närvaron af 2 stipler vid de vanligen handnerviga och ofta 2- till 5-flikiga bladen. Det artrika slägtet Passiflora har ofta stora och vackra blommor, som äro regelbundna, med 5-taliga foder, kronor och ståndare, men med 3 märken å fruktämnet, som hos somliga arter utvecklas till en välsmakande bärfrukt. Innanför de stora, breda, blå, gula eller på annat sätt färgade kronbladen sitter ett slags bikrona af talrika, trådsmala, ibland i ringar förenade, strängliknande och färgade bildningar, ur hvars midt ett tämligen långt stjelkstycke reser sig, hvilket uppbär ståndarna. Öfver dessa höjer sig pistillen med sina 3 fria märken, hvilka hafva en spik-liknande form och sålunda för folkfantasien gifvit anledning till namnet »(Kristi) korsblomma» eller »passionsblomma». Många arter odlas för de egendomliga blommornas skull såsom prydnadsväxter i våra fönster och växthus (P. caerulea, P. quadrangularis, P. edulis m. fl.). O. T. S.
Passionshistorien (jfr Passion; »lidandes-historien») l. Kristi pinas historia kallas de fyra evangelisternas berättelser om Kristi sista lidande. Vanligen förstås dock med uttrycket den genom sammanställning af de fyra evangelisternas berättelser bildade utförliga framställning af detta ämne, som förekommer i den till psalmboken hörande »evangelieboken» under titeln »Kristi pinas historia». Denna, som utarbetades af Luthers medhjelpare Johann Bugenhagen och utgafs 1530, är indelad i sex »akter» och genomgås i den svenska kyrkan såsom text till de s. k. passionspredikningarna under fastan såväl vid de veckogudstjenster, hvilka denna tid hållas (vanligen onsdagar och fredagar), som ock vid de söndagliga aftonsångsgudstjensterna i städerna. På Långfredagen är alltid »femte akten» högmässotext och »sjette akten» aftonsångstext. En liknande användning af Bugenhagens passionshistoria förekommer flerestädes inom den lutherska kyrkan. J. P.
Passionskors. Se Kors.
Passionsmusik l. passion (se d. o.), dramatiskt-musikaliskt verk, skildrande Kristi pinas historia. Redan i medeltidens mysterier medverkade musik, dock mera tillfälligt. Sin närmaste förebild har »passionen» i den gregorianska koralen, som för påskveckan föreskref föredrag af pinohistorien efter evangelierna. Tidigt började man nämligen att genom skilda sångare låta utföra den berättande texten och Kristi, lärjungarnas, öfverstepresternas m. fl:s tal. Denna blandning af episka och dramatiska beståndsdelar ingick såsom bestämmande i passionsmusiken, hvilken äfven upptogs af den protestantiska kyrkan och der fick tillägg af ytterligare ett lyriskt element, i det Johann Sebastiani inlade koraler och Sebastian Bach kontemplativa arior och körer (den »ideala zionsförsamlingen»). Som mönster kan gälla Bachs »Matteuspassion». Genom sin mera lyriska och subjektiva prägel samt sitt specifika innehåll skiljer sig passionsmusiken från det egentliga oratoriet; likväl är skilnaden i form icke bestämd, och flere verk kallas oratorier, hvilka h. o. h. hafva formen af en passion (t. ex. Bachs »Weihnachtsoratorium», Wennerbergs »Jesu födelse»). A. L.
Passionspredikningar. Se Passionshistorien.
Passionsspel (T. passionsspiele) kallas i Tyskland de andliga skådespel l. mysterier (se d. o.), hvilkas hufvudämne var Jesu lidandes historia, men i hvilka ofta äfven helt andra bibliska motiv framställdes i närmare eller fjärmare samband med denna, såsom Gamla test:s profetior, Jesu liknelser, hans uppståndelse och himmelsfärd o. s. v. Dessa skådespel uppfördes ursprungligen för påskhelgens firande, och en sådan »Ludus paschalis sive de passione Domini» på blandad tyska och latin finnes ännu qvar från 1100-talet (utg. af Schmeller i »Carmina Burana», 1847). Under de följande århundradena före reformationen diktades eller omarbetades ett stort antal sådana passionsspel på tyska och uppfördes på en mängd olika orter. Handskrifter hafra bevarats i Frankfurt, Alsfeld m. fl. ställen. I Schweiz och Syd-Tyskland uppfördes dylika skådespel äfven långt efter reformationen. Särskildt blomstrade passionsspelet i riksstaden Schwäbisch-Gmünd, der det uppfördes sista gången påsken 1803 (jfr J. Scherr: »Das passionsspiel von Gmünd» i tidskr. »Nord u. Süd», 1883). Från ett 1770 i Bajern utfärdadt allmänt förbud gjordes särskildt undantag för Oberammergau, och der uppföres ännu (senast 1880), på grund af ett under pesten 1634 gifvet löfte, hvart tionde år ett dylikt skådespel, som hvarje söndag under sommaren lockar skaror af åskådare till den lilla bergsbyn.
Källa: Project Runeberg · ·
