Sida 434
Pastej ...
sjukdomar, fann han, att ölets liksom vinets sjukdomar bero på organiserade ferment, och han lärde, i sitt arbete Études sur la bière (1876), att man för att hindra dessa från att utöfva sin skadliga verkan bör uppvärma det buteljerade ölet till 50 à 55° C. Denna metod, som efter sin upphofsman fått namnet pasteurisering, användes i stor skala både i Europa och i Amerika.
Redan tidigt hade P. anat, att de minsta lefvande varelserna, mikro-organismerna, likartade med dem, som framkalla förruttnelse och jäsningsprocesserna, äro af betydelse för uppkomsten af infektionssjukdomar. Såsom icke varande läkare tvekade han emellertid länge, innan han beslöt sig för att inlåta sig på detta ämne, oaktadt hans föregående studier redan ledt till så vigtiga praktiska resultat som den af Lister införda antiseptiska sårbehandlingen. Hans uppträdande inom området för läran om sjukdomsorsakerna blef emellertid, ehuru han då redan var 54 år gammal, af genomgripande betydelse. Genom Rayers och Davaines samt framförallt genom Kochs undersökningar hade ådagalagts, att orsaken till mjeltbranden är att söka i en bacill. Allas tvifvel voro emellertid ännu icke häfda, ty man hade dittills aldrig på djuren inympat uteslutande baciller eller deras sporer, utan endast vätskor från mjeltbrandsjuka djur, hvilkas giftiga verkan ju möjligen kunde bero på andra ämnen än de deri befintliga mikroorganismerna. Alla dessa invändningar vederlades genom P., som lärde att renodla mikroorganismerna och bevisade, att äfven under sådana omständigheter ifrågavarande bacill verkligen framkallar sjukdomen. Dernäst studerade P. en hos fjäderfä förekommande, mycket smittsam och farlig sjukdom, hönskoleran, hvars orsak likaledes befanns vara en mikro-organism. Men under dessa studier fann han, att en renodling, som stått någon längre tid, icke utöfvade samma verkan som den färska, utan att försöksdjuren antingen alls icke angrepos af sjukdomen eller ock endast lindrigt insjuknade. Fortsatta iakttagelser lärde honom vidare, att dessa djur dåmera icke voro mottagliga för det på andra djur absolut dödligt verkande giftet. Han hade således genom en lämplig behandling af sjukdomens mikro-organism gjort den till en vaccin, som skyddar mot sjukdomen. I anledning deraf återvände P. till mjeltbrands-bacillen och lyckades genom en för ändamålet afpassad procedur af densamma skapa en vaccin mot denna sjukdom (1881). Dermed kan ett nytt skede af medicinen anses hafva börjat.
Sedan dess har P. oafbrutet egnat sig åt undersökningar öfver sjukdomarnas orsaker samt deras förekommande och botande. Hans sista märkliga inlägg är behandlingen af rabies (vattuskräck). Försök på djur hade lärt honom, att äfven hos sådana djur, som redan blifvit bitna af galna hundar eller ympade med verksamt rabiesgift, sjukdomens utbrott kunde förekommas genom metodiskt verkställda ympningar af ryggmärgen från rabiessjuka djur, om nämligen denna behandlats på ett särskildt sätt. En olyckshändelse gaf honom anledning att tillämpa sin metod på menniskan: den 6 Juli 1885 gjorde han sin första ympning på en nio års gosse, som två dagar tidigare blifvit biten af en galen hund. Framgången af behandlingen var fullständig. Och nu strömmade till hans laboratorium från alla håll och kanter sjuka, som bitits af galna hundar. Inom kort kunde P. meddela en statistik, hvilken synes ådagalägga, att hans metod verkligen håller hvad han väntat sig af densamma. P:s storartade vetenskapliga, för det praktiska lifvet så betydelsefulla upptäckter hafva tillskyndat honom en mängd belöningar och utmärkelser. Bland annat voterade nationalförsamlingen åt honom 1873, på P. Berts förslag, 12,000 fr. årligen, och från alla civiliserade land hafva rikliga penningbidrag samlats till upprättandet i Paris af ett särskildt institut (»Institut Pasteur») för främjandet af P:s studier öfver vattuskräckens orsak och bekämpande. En klinik för tillämpning af P:s ympningsmetod mot rabies öppnades 1886 i Petersburg. Jfr Löffler: »Die geschichtliche entwicklung der lehre von den bacterien» (1887) och »Pasteur: Histoire d'un savant par un ignorant» (1883). R. T-dt.
Pasteurisering [-stör-]. Se Pasteur.
Pastiche [-sti'sj], Fr. (Ital. pasticcio, egentl. pastej, af pasta, deg), målning, som utföres af en konstnär i en viss annan konstnärs eller konstriktnings manér, ofta i bedräglig afsigt; ett tonverk, sammansatt genom musikstycken af flere olika kompositörer.
Pastill (af Lat. pastillus, liten kaka), farmak., kallas en medikamentsform, som består af små, fasta, cirkelformiga kakor med kullrig öfveryta och platt underyta. Man bereder pastiller genom att med tillhjelp af värme göra en mycket tjock lösning af socker i vatten och i denna lösning inblanda något aromatiskt eller annat smakligt ämne samt sedan droppa denna lösning droppe för droppe från passande höjd å en blank och kall stålplåt eller marmorskifva, hvarigenom pastillerna erhålla den halfsferiska formen. Namnet pastiller tillägges numera allmänt äfven de beredningar, som i farmakopéerna kallas trochisci (se Bröstkaka). O. T. S.
Pastillage. Se Pastellage.
Pasto, stad i staten Cauca i syd-amerikanska republiken Columbia, ligger vid foten af den 4,264 m. höga vulkanen Pasto l. Galera på 2,544 m. höjd. Omkr. 10,000 innev., de fleste af indiansk härkomst. Staden anlades 1539 af Lorenzo de Aldana.
Pastor, zool. Se Drossel-slägtet.
Pastor, Lat., herde; kyrkoherde (se d. o.); i dagligt tal benämning på prestmän i allmänhet, företrädesvis på dem, som tillhöra det lägre presterskapet. -- Pastor loci, kyrkoherden på platsen, inom pastoratet.
Pastoral (Ital. pastorale, af Lat. pastor, herde), herdedikt (se Idyll); herdestycke, sångspel med stoff ur herdelifvet, instrumentalstycke, som skildrar idylliskt naturlif. -- Pastoral-, som handlar om herdelifvet eller det idylliska landtlifvet; landtlig; som sammanhänger med en kyrkoherdes ämbete.
Källa: Project Runeberg ·
