Sida 509
Pentandria ...
naturliga var derför, att ur domaretidens kaos utvecklat sig ett politiskt och religiöst ordnadt tillstånd, hvilket i P. falskeligen tillskrifves en lagstiftning genom Mose. I jämnbredd med denna åsigt utbildade sig småningom äfven den åsigten, att Josuas bok förskrifver sig från samma hand som Pentatevken och bör betraktas såsom dess sjette del, hvarför man borde tala om »Hexatevken» (den af sex delar bestående boken) i st. f. om Pentatevken. Ur detta sexdelade arbete kan man utbryta Deuteronomium såsom en alldeles sjelfständig lagbok. De öfriga böckerna äro hufvudsakligen sammansatta af två urkunder: en äldre, den egentliga grundskriften, kallad »Elohisten», samt en yngre, kallad »Jehovisten». År 1853 uppträdde Hermann Hupfeld med en ny teori, i st. f. de dittills antagna två huvudbeståndsdelarna i den sammansatta delen af Hexatevken hade han funnit tre, hvilka af den slutlige utarbetaren begagnats vid sidan af hvarandra: 1) Elohisten, 2) Jehovisten och 3) »den yngre Elohisten». Emot denna åsigt utgaf Theodor Nöldeke 1869 en afhandling, i hvilken han försvarade teorien om två urkunder, af honom kallade »Grundskriften» och »Jehovistens skrift». Den hupfeldska åsigten om tre urkunder utom Deuteronomium har dock fortfarande anhängare, af hvilka den mest betydande torde vara professor August Dillmann i Berlin. Han betecknar urkunderna med A, B, C och D (Deuteronomium) samt den siste bearbetaren med R (Redactor). Med en motsatt åsigt hade emellertid K. H. Graf 1866 uppträdt. Enligt honom är den i 2 Kon. 22 omtalade, af öfverstepresten Hilkia funna lagboken Deuteronomium, som vid denna tid författades, men föregafs hafva blifvit »funnen». Hela Hexatevken har till författare Deuteronomiums författare, hvilken begagnat tvänne äldre källor (den elohistiska) Grundskriften och Jehovistens skrift. Men efter exilen blef detta verk bearbetadt och försedt med en mängd interpolationer af någon presterlig författare, kanske Esra. På detta sätt uppkom den nuvarande Hexatevken, som alltså består af tre delar af mycket olika ålder: 1) a) Grundskriften och b) Jehovistens skrift, 2) Deuteronomistens arbeten samt 3) Den efter-exiliska bearbetarens interpolation. Mot denna hypotes, den s. k. »Grafska hypotesen», uppträdde E. Riehm, Nöldeke, E. Schrader, Dillmann m. fl. Till densamma anslöt sig deremot den holländske professorn A. Kuenen. Han fann dock, att någon gammal »Grundskrift» aldrig existerat, utan att hvad som så ansetts var endast den siste bearbetarens diktverk. Den som gjort mest af Grafska hypotesen är dock J. Wellhausen, professor i Halle, hvilken i »Prolegomena zur geschichte Israels» (1878; 2:dra uppl. 1883) på grundvalen af denna hypotes byggt en kritisk byggnad, »rödare» än den någon af hans kritiska föregångare åstadkommit. I sak lär han detsamma som Kuenen, men han drar ut konseqvenserna mera positivt. Enligt den teori, hvars djerfvaste målsman han är, äro de profetiska skrifterna i Gamla test. dettas äldsta beståndsdelar, det hufvudsakliga af Pentatevken dess yngsta. Som dessa senare delar tillkommit i hierarkiskt syfte, sammanfattar han dem under namnet »Prestkodexen». Dessa åsigter hafva till sitt tidskriftsorgan Bernhard Stades under flere teologers medverkan sedan 1881 utgifna »Zeitschrift für alttestamentliche wissenschaft». Yttersta högern gent emot dessa kritiska åsigter representerar prof. C. F. Keil. Den af alla partier ansedde orientalisten och teologen prof. Franz Delitzsch intager en moderatare ståndpunkt och har i sitt sista arbete »Neuer commentar über die Genesis» (1887) gifvit Wellhausens teori ett visst erkännande. J. P.
Pentathlon (Grek., af pente, fem, och athlos, kamp). Se Gymnasium 1.
Peittekontoros (Grek., »femtiroddare»), forngrekiskt fartyg, som framdrefs med 50 åror (25 på hvardera sidan). Pentekontorerna äro de äldsta fartyg, hvilkas konstruktion man känner. De hade skarpa former, voro odäckade och så lätt byggda, att de kunde uppdragas på land. Besättningsstyrkan på de större uppgick till 120 man. Jfr Fartyg. R. N.
Pentekoste. Se Pingst.
Pentelikon, en fritt liggande bergmassa i Attika, n. ö. om Athen, med en höjd öfver hafvet af 1,110 m. Dess forntida namn var egentligen Brilettos, men efter den på dess södra sluttning belägna byn Pentele (nu klostret Mendele) kallades det äfven ofta P. (fullst. Pentelikon oros, »det penteliska berget»). P. är ryktbart hufvudsakligen för sina marmorbrott, hvilka innehålla en outtömlig rikedom på vacker, hvit marmor och såväl i nyare tider som under forntiden lemnat material till de flesta af Athens praktbyggnader. A. M. A.
Penteri (Eng. pantry, Fr. paneterie, »brödkammare», af Lat. panis, bröd), skafferiet ombord på ett fartyg. Handhafvaren deraf kallas på örlogsfartyg hofmästare (se d. o.), på handelsfartyg konstapel l. stewart. R. N.
Penterlina, sjöv. Se Ankardäfvert och Kranbalk.
Penthemimeris (Lat., Grek. penthemimeres, af pente, fem, hemi, half, och meros, del), cesuren efter första stafvelsen i tredje versfoten (vanligen kallad arsis) i en hexameter; den af denna cesur afskurna versleden, som består af fem halfva versfötter.
Penthesileia (Lat. Penthesilea), amazonernas drottning, dotter af Ares, kom efter Hektors fall trojanerna till undsättning. Hon fälldes af Achillevs, som, då han tillfogat henne banesåret, intogs af kärlek till den döende, unga och sköna qvinnan. P. är en skapelse af det cykliska epos (se Cykliska skalder) och nämnes ingenstädes i de homeriska sångerna. A. M. A.
Penthevs (Lat. Pentheus), sagokonung i Thebe i Beotien, dotterson af Kadmos. Då han motsatte sig Dionysos' (Bacchus') yrande dyrkan och dels förgrep sig på guden sjelf, dels smög sig till att bevittna den af Thebes qvinnor på berget Kithairon firade Bacchus-festen. blef han af sin moder, Agave, i bacchisk yra tagen för ett villebråd, hvarefter hon och de öfriga qvinnorna söndersleto honom. P:s tragiska öde är
Källa: Project Runeberg ·
