Sida 511
Pentandria ...
österrikarnas inryckande. Äfven Ferdinand I anlitade hans tjenst. -- 2. Guglielmo P., f. 1783, den föregåendes broder, tillhörde likasom denne det franska partiet i Neapel och blef 1815 generallöjtnant, hvilken värdighet han fick behålla äfven efter den bourbonska restaurationen. Under den revolutionära rörelsen 1820, hvilken tvingade Ferdinand I att antaga en liberal författning, var P. revolutionärernas öfverbefälhafvare och konungarikets generalkapten, men sedan han under österrikarnas invasion följande år blifvit slagen vid Rieti (d. 7 Mars 1821), begaf han sig öfver Spanien till London. Senare bosatte han sig i Paris. Händelserna 1848 återkallade honom till Neapel. Han utnämndes till öfverbefälhafvare för den armékår, som sändes att understödja Sardiniens konung i kampen för Italiens sjelfständighet, men knappt hade han framträngt till Po, förrän han återkallades. P. förde det oaktadt kärnan af sin kår till Venezia, under hvars belägring han sedermera hade öfverbefälet öfver försvarshären. Efter stadens kapitulation begaf han sig till Korfu och derifrån till Turin, der han afled 1855. Öfver de vigtiga tilldragelser, i hvilka han tagit del, skref han flere memoarverk.
Peperin. Se Albanobergen.
Peperomia K. & P., bot., ett växtslägte, hörande till nat. fam. Piperaceae Rich., kl. Diandria L. De hithörande arterna äro epifytiska örter med köttiga blad, utan stipler, hvarigenom detta slägte afviker från öfriga piperacéer och på grund deraf blifvit utbrutet från Piper. I de tropiska landen användas många arters aromatiska, ofta angenämt luktande blad samt vanligen skarpt smakande fruktkolfvar och frukter inom medicinen eller, likt betel-blad, såsom njutningsmedel. Bladen af P. pellucida i Brasilien äro mildt smakande och användas som sallad. O. T. S.
Pepita de Oliva. Se Oliva.
Peplis L., bot., ett slägte af lågväxta örter, hörande till nat. fam. Lythrarieae St. Hil., kl. Hexandria L. Blomfodret är veckadt, klocklikt, med 6 större och 6 mindre, ofta otydliga tänder; kronblad 6, mycket små, ibland inga. Den nästan klotrunda kapseln är mer eller mindre innesluten inom fodrets pip. I mellersta och södra Europa förekomma flere arter, men Sverige har blott en, P. Portula L., rödlonke, en liten glatt ört, som växer i vatten eller på fuktiga ställen, i förra fallet med den rödaktiga, rundadt fyrkantiga stjelken upprätt, i det senare med densamma nedliggande och rotslående. Bladen äro små, omvändt äggrunda till spadlika och blommorna, om kronblad finnas, rödaktiga. O. T. S.
Peplos, Grek., i allmänhet ett väfdt tygstycke och deraf tillverkadt omhölje eller klädesplagg. Särskildt betecknar det i de homeriska sångerna den af qvinnorna burna fotsida klädebonaden. I senare tider synes man dermed hafva förstått en vid högtidliga tillfällen begagnad vid och veckrik praktklädnad af lätt tyg. Med sådan peplos bruka åtskilliga gudinnor, t. ex. Athene och Here, afbildas. Vid de hvart fjerde år återkommande panathenéerna (se d. o.) brukade en praktfull, af Athens arreforer (se d. o.) förfärdigad peplos i högtidlig procession bringas såsom skänk åt stadsgudinnan Athene. A. M. A.
Pepoli, Gioachino Napoleone, markis, italiensk statsman, f. 1825 i Bologna, var Joakim Murats dotterson och gifte sig vid 19 års ålder med sin kusin, prinsessan Fredrika Vilhelmina af Hohenzollern. Redan vid unga år tog han liflig del i den liberala rörelsen, ställde sig 1848 i spetsen för Bolognas nationalgarde och slog österrikarna tillbaka. Efter stadens fall (1849) begaf han sig till Toscana, men återkom 1852 och gjorde då sitt hus till medelpunkt för den liberala rörelsen, på samma gång som han med utgifna skrifter skapade sitt stora rykte som finansman. 1859 blef han chef för Bolognas provisoriska regering, 1860 generalkommissarie för Umbrien och efter detta lands annexion ledamot af italienska parlamentet, der han slöt sig till venstra centern. 1862 utnämndes P. till handelsoch åkerbruksminister, gick 1863 såsom ambassadör till Petersburg, bragte genom sina bearbetningar septemberkonventionen (om Roms utrymmande) med Frankrike till stånd och återvände 1864 till sin bänk i parlamentet. 1868--70 var han ambassadör i Wien och fick derefter en plats i senaten, men deltog föga i det politiska lifvet; han satt mest hemma på sitt gods La Stellata, sysselsatt med att lösa det gamla problemet om förbättrandet af de arbetande klassernas ställning. Död 1881. Kj.
Peppar, namn på åtskilliga kryddväxter med skarp, brännande smak. Se Capsicum, Habzelia, Paradisfrön och Piper.
Pepparkusten l. Meleguetakusten kallas ett kustområde i vestra Afrika mellan Kap Mesurado och Kap Palmas. Det innesluter negerrepubliken Liberia och har fått sitt namn efter den derifrån exporterade meleguetapepparn l. paradisfröna.
Pepparling. Se Svampar.
Pepparmynta, Mentha piperita L., bot., farmak., en välbekant ört, hörande till nat. fam. Labiatae Juss., kl. Didynamia L. Af pepparmyntan finnas 2 former, en glattare och en mera hårig. Den förra är funnen verkligt vild å fuktiga ställen i England; den senare har träffats vild i Baden af Lange (M. Langii). Båda formerna odlas (i synnerhet den senare) i England, Frankrike, Tyskland och Amerika samt äfven i sydliga Sverige. Numera är pepparmyntan mångenstädes förvildad. Denna ört har mångårig rot, från hvilken uppskjuta en eller flere fyrsidiga, ofta violett anlupna stjelkar, som uppbära motsatta, skaftade, aflånga till äggrundt aflånga, spetsiga, hvasst sågade blad, med olikstora sågtänder och på undre ytan försedda med en mängd insänkta, gulaktiga oljekörtlar. Den officinella drogen, herba Menthae piperitae, skall bestå af den blommande örten, befriad från de gröfre stjelkarna och grenarna. Lukten är egendomlig, starkt aromatisk, smaken först något hettande, sedan kylande genom den flyktiga oljans hastiga afdunstning. -- Pepparmyntoljan, aetheroleum M. p., är officinel och erhålles af något vexlande godhet från
Källa: Project Runeberg ·
