Sida 519
Per fas et nefas ...
Trumskinn fås mest af kalf, pukskinn af åsna, varg och bock, bokbinderipergament af svin. Beredningen inledes dermed att hudarna efter skedd uppmjukning läggas i kar, som påfyllas med kalkmjölk, hvarigenom hårets lossnande främjas och hudfettet sönderdelas. Efter åtskilliga dagar upptages huden och spännes stramt i en träram, hvarest medelst en halfrund knif vidhängande rester af kött, blodkärl, hinnor o. dyl. afskafvas. Då det gäller finare sorter, glattslipas derefter både narf- och köttsidan, eljest endast den senare, med fuktad, finmalen krita, som ingnides 3--4 gånger medelst pimsten, hvarigenom äfven qvarvarande kalkvatten tryckes ut. Pergamentet utspännes slutligen till torkning å skuggigt ställe, och kritan bortgnides med ett mjukulligt lamskinn. Det från narvsidan afskafda jämte afskurna bitar förvandlas genom kokning (i vatten) till s. k. pergamentlim, ett lim af god beskaffenhet. -- Pergamentet har sitt namn af staden Pergamon, hvarest under antiken detta ämne utgjorde den vigtigaste fabriks- och utförselvaran, sedan, enligt sägnen, de egyptiske konungarna, afundsjuka öfver det pergamenska bibliotekets tillväxt, i 3:dje årh. f. Kr. inställt papyrusinförseln dit. Sjelfva uppfinningen synes dock ega äldre anor, att döma bl. a. af Herodotos' uppgift om huru jonerna under långt tidigare skeden skrefvo på ogarfvade hammeloch gethudar. I Rom fullkomnades tillverkningen och fick stor betydelse i 1:sta årh. f. Kr., i det att pergament vardt det förnämsta skrifmaterialet, något, som på grund af dess stora hållbarhet var en lycka för literaturen. Denna rol bibehöll detsamma under medeltiden, tills det väsentligen utträngdes af papperet. Från boktryckarekonstens begynnelse blef det en sedvänja att af dyrbarare tryckalster taga några afdrag på pergament. Af sådana exemplar har under tidernas lopp en bokskatt bildats.
Pergamentpapper, kem. teknol., papper, som genom indoppning i svafvelsyra och derpå följande uttvättning med vatten erhållit likhet med pergament. Det bereddes först 1857 af Gaine. Pergamentpapper är halfgenomskinligt och ganska hållfast. Det mjuknar i vatten, utan att förlora sin fasthet, och kan med fördel användas till dialys (se Diffusion) samt i st. f. oxblåsa till betäckning af kärl, som innehålla sylter, extrakt o. dyl. De bekanta tyska ärtkorfvarnas omslag utgöras af pergamentpapper. P. T. C.
Pergamentsbref l. permebref, på pergament skrifna urkunder utan afseende på innehållet. Under medeltiden kallades sådana i regeln endast »bref». Det af kalfeller fårskinn beredda pergamentet var länge det förnämsta eller t. o. m. enda materialet för såväl böcker som offentliga handlingar af olika slag uti Europa. Först på 1200-talet (i Sverige först fr. 1340-talet) begynte papperet sin framgångsrika täflan med pergamentet, utan att dock alldeles undantränga detsamma (i England användes ännu i dag pergament för urkunder). Pergamentsurkunden -- vi fasta oss i det följande uteslutande vid de grundläggande förhållandena under medeltiden -- bestod i regeln af ett fyrkantigt stycke, i vanliga fall större på bredden än på höjden. Den plägade vikas, om den var af större dimensioner, i två eller flere delar. I Sverige brukades så godt som aldrig urkundens hoprullande, liksom i allmänhet hos oss pergamentsrullar innehållande räkenskaper, afskrifter o. s. v. äro sällsynta. I England åter var sistnämnda bruk så vanligt, att arkivarien der fick titeln »master of the rolls». Det var vidare i regeln endast på ena sidan af pergamentet, som urkunden skrefs (den kallades också ofta endast »pagina»); baksidan lemnades tom eller användes till hvarjehanda anteckningar om förvaringsorten, innehållet m. m. d. Texten skrefs i en följd utan afbrott, och i afseende på uttryckssätt hade man vissa formulär att rätta sig efter, efter innehållets art olika för köpebref, gåfvobref eller testamenten, fullmakter, fastebref o. s. v. Dessa formler voro i många fall gemensamma för de kristna landen. Mest bekant hos oss är den helsning, hvarmed urkunden ofta öppnades: »Alla dem, som detta bref se eller höra, helsar jag N. N. med Gud» e. dyl. I början af texten nämndes ock såväl adressaten som utfärdaren. Vid dateringen -- de äldsta svenska urkunderna äro odaterade -- använde man hufvudsakligen dels den romerska kalendern, dels den kristna helgonkalendern. Dateringen efter månadsdag, under medeltiden sällsynt, blef i Sverige vanlig först under Gustaf I:s regering. Urkunderna bekräftades under en stor del af medeltiden, äfven i Sverige var det regel, icke med underskrifter, utan endast med sigill; det var så vanligt, att motsatsen uttryckligen brukade anmärkas. Endast i enstaka fall, under vissa valakter, under kyrkliga statut (liksom vid notarialattester), förekomma i svenska handlingar underskrifter, och äfven då de finnas, är det ej alltid säkert, att de äro egenhändiga. Sigillet trycktes endast sällan under texten eller på baksidan af pergamentet; i de flesta fall hängdes det vid urkunden, antingen vid en ur densammas nedre kant klippt remsa eller med ett snöre, ett knippe trådar eller en pergamentsremsa, som träddes in i för detta ändamål anbragta snitt. I sistnämnda fall var urkunden oftast nedtill försedd med ett uppveck, hvarigenom sigillet bättre fästes. Af urkunden fordrades för öfrigt bl. a., att den skulle vara hel och »oskrapad»; man har derför alltid anledning till misstankar, när raderingar förekomma. Ord som skulle ändras plägade i stället prickas. Urkunden kasserades genom sigillens bortskärande eller genom några snitt öfver sjelfva pergamentet. Vid ömsesidiga öfverenskommelser, kontrakt m. m. d. förekom stundom s. k. »delad» eller »utskuren» skrift. Urkunden skrefs i två exemplar på samma stycke pergament (eller papper), och hvardera kontrahenten tog sin anpart, hvarvid de båda exemplaren stundom klipptes isär uti uddar (jfr Certeparti). Det märkligaste exemplet på en dylik »utskuren» skrift på pergament i Sverige torde vara Karl Knutssons (Bonde) förlikning med Krister Nilsson (Vase) af år 1441, hvaraf den förres exemplar förvaras i Riksarkivet. Med
Källa: Project Runeberg ·
