Sida 532
Peringskiöld ...
men flyga tungt och tröttna snart. Deras föda utgöres af bär, frön och andra växtämnen samt insekter. De blifva icke så tama som åtskilliga andra hönsfoglar, fortplanta sig, endast då de hafva godt utrymme, äro grälaktiga, kifvas med tamhönsen och kalkonerna, stryka vidt omkring, gömma sitt näste så mycket som möjligt, rufva just icke ifrigt och kunna icke fördraga stark köld. Deremot roa de genom sin ständiga rörlighet, sin vackra fjäderdrägt och sina egendomliga ställningar och rörelser. -- Horn-perlhönan, N. cristata, har en hornartad hjelm på hjessan och två köttiga flikar vid underkäkens rot. De nakna kinderna äro blåhvita, öfverbröstet och nacken lilafärgade, ryggen och öfvergumpen grå, med små, hvita, i kanterna mörkare fläckar och större sådana på öfre vingtäckarna. Undre kroppsdelarna äro gråsvarta, med större, hvita perlfläckar. Längden utgör 50 cm. Arten, som är stamform för de tama perlhönsen, är hemma i Öfre Guinea och östra Afrika. -- Gam-perlhönan, N. vulturina, har hufvudet slätt och naket utom ett på bakhufvudet från det ena örat till det andra gående fjäderkrås. Halsens fjädrar äro lansettlikt förlängda, med hvita och blå längdstrimmor. Bröstet är i midten svart, på sidorna blått; ryggen och buken bära täta, mycket små, hvita perlfläckar. Mellersta stjertpennorna äro förlängda. Fogelns längd utgör 60 cm. Arten är hemma i östra Afrika. -- Khangan, N. pucherani, som bebor Sansibar, är vackert blåsvart, mycket mörkare än andra arter och öfverströdd med ganska små, hvita perlfläckar. Hufvudet bär en yfvig fjädertofs; slören saknas, men den nakna huden bildar nedtill djupa veck på halsen, hvilken omgifves af en krage af fina fjädrar. Längden är 50 cm. C. R. S.
Perlmalm. Se Sjömalm.
Perlmossa. Se Caragheen.
Perlmussla, zool., ett gemensamt namn för de musslor, hvilka äro kända såsom ofta frambringande s. k. äkta perlor, eller de runda, stundom aflånga eller oregelbundet formade bildningar af »perlemor» (se d. o.), med hvilken musslor öfverdraga insidan af sina skal. Den förnämsta perlmusslan, Meleagrina margaritifera L., hör till perlemormusslornas grupp, Aviculaceae, bland musslorna (se d. o.). Inom denna grupp träffas i varmare haf slägtet Avicula Brug., som lemnar något perlemor, och från hvilket Lamarck afskilde slägtet Meleagrina, hvars skal sakna låständer, hafya båda lika stor hvälfning samt äro utan öronflik. Den äkta perlmusslan lefver i synnerhet i Indiska hafvet och Persiska viken, der på flere ställen idkas perlfiske. Hon träffas äfven i Mejikanska viken. Om en annan perlmussla, Mya margaritifera (Margaritana margaritifera Retz.), se Flodperlmussleslägtet. O. T. S.
Perlor (Med. Lat. perula; af omtvistad härledning), hårda, glänsande, till formen rundade samt hufvudsakligen af kolsyrad och fosforsyrad kalk bestående föremål, hvilka äro af väsentligen samma ämne som perlemor och alltid bildas i perlmusslans inre, antingen liggande fritt i mantelkanten eller, stundom, fastvuxna vid skalet. Perlan synes vara frukten af en sjuklig stegring i afsöndringen af perlemorämnet. Någon liten främmande kropp (ett sandkorn, parasitägg l. dyl.), som inkommit i musslan, framkallar genom sin retning en förhöjd afsöndring från mantelkörtlarna, och kring denna kropp såsom kärna afsätter ämnet sig i fina, koncentriska lager. Perlans egendomligt milda och lifliga glans härrör af perlemorämnets ljusinterferens, modifierad genom lagrens koncentriska böjning. Perlor förekomma ingalunda i alla musslor; ofta händer det, att man finner perlor i endast 1 på 100 exemplar, men så kan denna enda mussla också innehålla bortåt 100 perlor (vanliga antalet är 8--12). Till formen äro de mestadels ärtrunda, ej sällan päronformiga, de minsta af ett vallmofrös storlek, de största såsom ett dufägg och betingande ett pris af ända till 250,000 kr. stycket. De minsta perlorna säljas i hopar efter vigt och kallas lodperlor; större, knöliga och besynnerligt formade exemplar kallas barockperlor. Den vanliga fårgen är en matt och genomskinligt hvit, silfverskimrande, med dragning åt gult eller blekblått. Dock förekomma äfven guldgula, rosenröda, rödbruna, blå, violetta, ja svarta perlor. Glansen kan förloras genom nötning, svett och syror; den aftager i allmänhet efter längre tidrymder, såsom förklarligt är hos en delvis djurisk substans. -- De förnämsta perlfiskena ega rum vid Ceylons nordvestkust och i Persiska viken. På Ceylon är perlfisket britiska regeringens monopol. Den omkr. 30 km. långa perlbanken ar belägen i Manaarviken, 20 km. från den öde kusten, och är indelad i 7 områden, bland hvilka några skattas hvarje år, medan de öfriga lemnas orörda, på det musslorna må växa och afla af sig. Det har periodvis inträffat, att man fått ingenting under 5--11 år, antagligen till följd af att hafsströmmar afsatt en gyttja, som dödat musslorna. Fisket försiggår under 6 veckors tid, i Mars--April. Sedan flottiljen ordnat sig, sänka sig de inf ödde dykarna till bottnen, endast försedda med en vid midjan fäst nätkorg samt en knif för lösgörande af musslorna. Dykaren stannar i vattnet högst 80 sekunder och företager 40--50 sådana dykningar dagligen, men han får snart sin helsa bruten deraf. Ganska få blifva ett byte för hajarna, hvilka väl bortskrämmas af bullret och plaskandet från alla båtarna, att icke räkna de ombord medföljande hajbesvärjarnas sånger. De uppfiskade musslorna säljas genast på auktion i lotter om 1,000 st., nedstickas i sanden, för att djuren må torka och ruttna, samt öppnas derefter med lätthet, utan att perlorna skadas. Perlorna rundas och poleras i perlstoft, klassificeras efter storlek och förses vanligen med hål tvärsigenom. De indiska perlorna äro i regeln klotrunda, mjölkhvita och något genomskinliga, med eller utan en svag perlemorfärg. -- Ännu större är perlfisket i Persiska viken, framförallt vid ön Barejn, hvilket är monopol för sjeichen af Busjir. Det drifves i Juli--Sept. Dykarna nedstiga endast 12--15 gånger om dagen och lära ej taga skada deraf. De persiska perlornas
Källa: Project Runeberg · ·
