Sida 627
Phytelephas ...
Paris och i England för att studera den praktiska astronomien och återvände derefter till Palermo, der ett observatorium 1791 anordnades åt honom. Han verkställde der en revision af stjernhimmelen, hvars resultat nedlades i tvänne stjernkataloger (1803 och 1814). Under dessa observationer upptäckte han d. 1 Jan. 1801 den första af de s. k. småplaneterna, Ceres, en upptäckt, som gaf astronomiens utveckling i början af 1800-talet en ny riktning. P. dog i Neapel 1826. K. B.
Pibroch [pibråck, pe'jbråck], Eng. (af Gael. piob, pipa), högskotsk krigsmusik på säckpipa.
Pica, zool. Se Skatan.
Pica (Lat., egentl. skata), med., lystnad efter onaturliga födoämnen, förekommer i synnerhet hos bleksigtiga flickor och hafvande qvinnor, som då hafva åtrå efter att förtära krita, grifflar, kol, jord o. dyl. -- Jfr Malaci. F. B.
Picador (Sp., af picar, sticka, reta), beriden tjurfåktare, som retar tjuren genom lindriga lansstyng. Se Tjurfäktning.
Picard [pikar], Jean, fransk astronom, f. 1620, d. 1682, var lärjunge af Gassendi samt blef dennes efterträdare såsom astron, professor vid Collége de France i Paris och en af de förste medlemmarna af Paris-akademien. Genom införande af kikaren vid de astronomiska instrumenten samt genom metoder att bestämma instrumentfelen höjde P. betydligt den astronomiska observationskonsten. Mest känd är han dock genom den af honom 1669--70 utförda gradmätningen (La mesure de la terre, 1671), den första, som verkställdes enligt triangulationsmetoden och historiskt märkvärdig, emedan genom densamma Newtons attraktionslag vann sin första bekräftelse. K. B.
Picard [pikar], Louis Benoit, fransk lustspelsförfattare, f. i Paris 1769, blef aktör 1797, direktör för Louvois-teatern 1801 och för Opéra-buffa 1804, medlem af Franska akademien 1807, chef för musikaliska akademien i Paris s. å. och direktör för Odéon-teatern 1816. Död 1828. P. förfogade öfver slående qvickhet, iakttagelseförmåga, naturlig komik och sinne för det sceniska, hvaremot djup och konstnärlighet tröto honom. Han målade seder, men icke karakterer; derför vardt han snart föråldrad. Till hans tidigaste pjeser höra Les visitandines (1792; »Nunnorna eller besökelseklostret», 1794, uppf. i Stockholm 126 ggr) och Le conteur (1793; »Berättaren eller de tvenne gästgifvargårdarne», 1800). I Médiocre et rampant (1797; »Medelmåttig och krypande», 1819) och två andra stycken gisslade P. sederna i det franska samhället efter revolutionen, men höll sig derefter till ett anspråkslösare område och riktade spellistan med en mängd lustspel, af hvilka ett tjugutal gått öfver svensk scen. P. författade äfven medelmåttiga romaner.
Picard [pikar], Louis Joseph Ernest, fransk statsman, f. 1821, d. 1877, blef 1844 advokat, slöt sig till det republikanska partiet, valdes såsom den oförsonliga oppositionens kandidat 1858 till ledamot af Lagstiftande kåren och var 1858--63 en af »de fem» i den dristiga oppositionen mot kejsaredömet. Utmärkt för bitande qvickhet och slagfärdighet i debatten, omvaldes P. vid de allmänna valen 1863 och 1869. Efter kejsaredömets fall blef han d. 4 Sept. 1870 medlem af Nationalförsvarsregeringen och tillika finansminister. Under Paris' belägring visade han vid flere tillfällen stor kallblodighet och rådighet. Vid de allmänna valen d. 8 Febr. 1871 fick han en plats i nationalförsamlingen. Af Thiers utnämnd till inrikesminister d. 19 Febr. s. å., blef P. föremål för de häftigaste anfall från den rojalistiska majoriteten i nationalförsamlingen och måste redan d. 31 Maj afgå. Nov. 1871--Maj 1873 var han sändebud i Bruxelles. Under de närmast derpå följande åren var P. en af ledarna för venstra centern i nationalförsamlingen. Han valdes i Dec. 1875 till oafsättlig senator. E. W.
Picarder, namn på en böhmisk-mährisk svärmaresekt (se Adamiter 3), som ej torde vara att härleda från Picardie eller från en sektens uppgifne stiftare Picard, utan säkerligen är en af sektens motståndare gjord förvrängning af begharder. Namnet begharder (se Beguiner) nyttjades nämligen under 13:de och 14:de årh. i Tyskland, Frankrike och Italien liktydigt med kättare.
Picardie [-di], gammal provins i norra Frankrike, begränsades af Kanalen, Artois, Hainaut, Champagne, Ile-de-France och Normandie samt var deladt i Öfre och Nedre P., det förra omfattande Thiérache, Vermandois, Santerre och Amiénois, det senare Boulonnais, Ponthieu, Vimeux och Pays reconquis (eller Calais, Guines, Ardres och Oye). Arealen uppgick till omkr. 12,690 qvkm. Provinsen motsvarar depart. Somme samt delar af Aisne, Oise, Pas-de-Calais och Ardennes. Hufvudstad var Amiens. Namnet P. (af oviss härledning) förekommer icke före 13:de årh. På romarnas tid bildade landet en del af Belgica secunda och var bebodt af olika belgiska stammar: morini, ambiani, veromandui, bellovaci och suessiones. Det eröfrades af frankerna i 5:te årh. och bildade en del först af konungariket Soissons, derefter af Neustrien. Sedermera öfvergick det till grefvarna af Flandern och bildade flere mindre grefskap. Engelsmännen eröfrade P. 1346, hertigarna af Burgund 1417. Ludvig XI förenade det 1463 definitivt med franska kronan.
Picareskromanen. Se Pikareskromanen.
Picart [pikar]. 1. Etienne P., fransk kopparstickare, kallad Le Romain ,f. i Paris 1632, studerade längre tid i Rom, hvaraf han fick sitt tillnamn, och flyttade senare till Amsterdam, der han dog 1721. Han graverade en stor mängd blad och anses för en i det hela framstående konstnär, som grundlagt det stora företaget att återgifva de förnämsta bilderna ur det kungliga galleriet, utgifna i gravyr i det berömda verket »Cabinet du roy». -- 2. Bernard P., fransk kopparstickare, den föregåendes son, f. i Paris 1673, utbildades först af sin fader, sedan af Le Clerc och var redan tidigt långt framskriden. 1710 flyttade han till Amsterdam, der han stiftade en blomstrande skola. Död derst. 1734. Hans arbeten räknas
Källa: Project Runeberg ·
