Sida 639
Pigghvar ...
Delft 1621, d. i Amsterdam 1673, utbildade sig under inflytande af Jan Both och vistades en längre tid uti Italien, antagligen redan från 1641, hvarefter han arbetade i Delft och Schiedam (1658) samt i Amsterdam. Han tillhörde den italianiserande riktningen inom det holländska måleriet och utförde i sådan stil stora taflor, bestämda att pryda våningar. Dessa bilder äro nu till största delen förstörda; det återstår blott medelstora landskap med figurer och djur. Af dessa finnas tre i Sveriges Nationalmuseum: Vik vid klippig kust, Herdefolk med boskap och Solbelyst flodlandskap. C. R. N.
Pik. 1. (Nygrek, piki), nygrekiskt längdmått = 1 meter. -- 2. Turkiskt alnmått. Se Arsjin.
Pik, krigsv., ett stötvapen med långt träskaft och smal jernspets, hvilket tillhörde det tungt rustade manskapet vid fotfolket, de s. k. pikenerarna (se Fotfolk). De gamle grekernas pikar vexlade på olika tider i längd mellan 2,5 och 5 m.; schweizarnas öfverstege ej 3 m. I början af 1500-talet var piken öfver 5 m. lång, förkortades derefter under 1600-talet och kom småningom under 1700-talet ur bruk, sedan bajonetten införts. Längst bibehölls den som »halfpik» (sponton, bardisan, se d. o.), 2--3 m. lång, i infanteriofficerarnas utrustning. Ombord å örlogsfartyg äro kruthemtarena beväpnade med korta pikar till försvar af kanonportarna. Jfr. Hasta, Lans och Spjut. H. W. W.
Pik, sjöv. 1. De främsta och aktersta skarpa delarna af ett fartyg under tross- l. lastdäcket. -- 2. Yttersta änden af en gaffel. R. N.
Pik (Fr. pic, Sp. och Port. pico, Rom. piz, It. pizzo, Eng. peak), benämning på vissa mycket höga och spetsiga bergstoppar, t. ex. piken på Tenerifa (Pico de Teyde).
Pika, sjöv., medelst det s. k. pikefallet upphissa piken af en gaffel. Se vidare Kaja. R. N.
Pikant [-a'ngt], Fr. piquant, egentl. stickande; starkt kryddad, kittlande för gommen; som retar en blaserad smak; sinnesretande; intagande genom yster liflighet; qvick, »pepprad».
Pikarder. Se Picarder.
Pikareskroman (Sp. estilo picaresco, af picaro, odåga, skälm, skurk). Se Aleman, Le Sage och Mendoza.
Piké (Fr. piqué, af piquer, sticka; Eng. quilting), ett slags tätt bomullstyg, på hvars yta upphöjda och fördjupade ställen omvexla, så att tyget ser ut som vore det stickadt. Piké brukas mest till västar och sängtäcken. Det väfves med dubbel varp, och på vissa ställen upplyftas trådar från den undre varpen samt inväfvas i den öfre. De sålunda uppkomna bindningslinierna te sig såsom fördjupade fåror, medan de af dem inneslutna fälten, hvarest väfvarna ligga löst på hvarandra, framstå upphöjda. Med jacquardmaskin framställas äfven mera invecklade piké-mönster. I finare sorter utgöres den öfre varpen ofta af silke.
Pikefall (pikfall). Se Dirk, Gaffel 2 och Pika.
Pikenerare. Se Pik, krigsv.
Pikera (Fr piquer, egentl. stinga), göra ett tyg uddigt i kanten (medelst ett slags krusigt jern); reta, sticka, förarga. -- Pikerad, stucken, förnärmad.
Pike's Peak [pajks pik], bergstopp i Rocky Mountains i nord-amerikanska staten Colorado, omkr. 120 km. s. om Denver, 4,312 m. hög. Den upptäcktes 1806 af general Zeb. M. Piké och har gifvit namn åt ett rikt guldfält.
Piket [-ke], Fr. piquet, ett kortspel, som uppfanns i Frankrike omkr. 1390 och säges bära sin uppfinnares namn. Piket spelas af två personer, hvilka hvardera få 12 af de 32 kort, som begagnas, medan de 8 återstående korten bilda köpkort (talon).
Piket (Fr. piquet), krigsv. 1. En truppafdelning, som hålles i beredskap att i händelse af behof genast utrycka. Piket förekommer i garnison och i läger, särskildt såsom eldsläckningspiket, samt vid förposttjensten i fält, der dock benämningen beredskap (se d. o. 2) numera användes i Sverige. -- 2. Ett eller flere fartyg, som hafva sig ålagdt att, jämte rekognosceringsfartyg, utföra bevakningstjenst. Befälhafvare för en piket eger dervid att detaschera mindre fartyg såsom längre framskjutna utposter, utsätta utkiksposter samt genom rund- och patrullbåtar bevaka omgifningen. En sådan piket kallas numera i Sverige förpost. Se vidare nästa art. 1. C. O. N. 2. R. N.
Piket-officer, från vakt aflöst officer, hvars skyldighet är att under näst påföljande vakt hafva s. k. »piket», d. v. s. vara beredd för extra tjenstgöring.
Piketpåle, krigsv., en jernskodd påle, som begagnas vid utstakning af skottlinier och batterier. H. W. W.
Piki, längdmått. Se Pik.
Piknometer. Se Pyknometer.
Pikolin (af Lat. pix, beck, och oleum, olja), kem., metylpyridin, C5 H4 (CH3) N, en flyktig ammoniakbas, hvilken förekommer i de produkter, som bildas vid torr destillation af ben och andra qväfvehaltiga organiska ämnen. Pikolinet är en färglös vätska med genomträngande lukt, kan i alla förhållanden blandas med vatten och har starkt alkalisk reaktion. Trenne isomeriska pikoliner äro bekanta. P. T. C.
Pikotot. Se Spinell.
Pikratkrut. Se följ. art. och Krut, sp. 158.
Pikrinsyra, pikrinsalpetersyra (af Grek. pikros, bitter, med hänsyn till föreningens intensivt bittra smak) l. trinitrofenol, HO . C6 H2 (NO2)3, upptäcktes redan 1788 af Husemann och bildas vid inverkan af salpetersyra på karbolsyra och många andra ämnen, t. ex. indigo. Den bildar guldgula, platta kristallnålar, som äro svårlösliga i kallt vatten, men lösas tämligen lätt i kokande vatten, alkohol, benzol o. s. v. Lösningarna äro intensivt gula och färga med lätthet väfnader ur djurriket. De hafva intensivt bitter smak. Pikrinsyran är giftig och dess salter i hög grad explosiva. Kaliumsaltet, kalladt pikratkrut (se Krut, sp. 158), användes i Frankrike som explosivt ämne. P. T. C.
Pikrofy11 (af Grek. pikros, bitter, och fyllon, blad), miner., kallas ett af L. Svanberg undersökt, mörkt, grågrönt, ej hårdt, stängligt,
Källa: Project Runeberg ·
