Sida 662
Piper ...
fruntimmer förr buro med sig på kalas, hufvudsakligen i syfte att deri hemföra qvarlefvorna af hvad man tagit för sig af trakteringen. Denna bemärkelse synes ordet hafva fått endast i Sverige.
Pirithous. Se Peirithoos.
Pirkheimer (Pirkhaimer), Wilibald, tysk statsman och författare, f. 1470, d. 1530, studerade rättsvetenskaperna vid italienska universitet, invaldes 1496 i Nürnbergs råd och visade sig outtröttligt verksam för stadens väl, äfven såsom fältherre, då han 1499 fick ledningen af stadens trupper i kriget mot schweizarna. Krigets lycka svek honom väl, men han behöll sitt stora rykte såsom statsman, satt i kejsarna Maximilians och Karl V:s råd samt njöt deras fulla förtroende. 1523 drog han sig tillbaka från det offentliga lifvet. P. var en af tidens mest framstående personer. Han stod i nära förbindelse med de store humanisterna, konstnärerna och reformatorerna. Reformationens idéer egnade han mycken sympati, ehuru han senare skyggade för deras våldsamma verkningar i Tyskland. Han var en varm vän af folkupplysningen och riktade literaturen med en mängd humanistiska och politiska skrifter (utg. 1610), förutom dikter af satiriskt (Laus podagrae, Eckius dedolatus, riktad emot den bekante doktor Eck) och elegiskt innehåll (Elegia in obitum A. Dureri, den store målaren). Det största värdet har hans Historia belli suitensis. Kj.
Pirmasens, stad i bajerska regeringsområdet Pfalz, 18 km. s. ö. om Zweibrticken, med hvilken stad P. är förenadt genom jernväg. 14,880 innev. (1885). Stor skoindustri. Vid P. utkämpades d. 14 Sept. 1793 en strid mellan franska Moselle-armén under general Moreaux och preussiska armén under hertig Karl Vilhelm Ferdinand af Braunschweig, hvarvid fransmännens anfall blef afslaget.
Pirminius den helige, grundläggare och reformator af flere kloster i Schweiz och södra Tyskland samt stiftare af en benediktin-kongregation. Reichenau och Hornbach äro de mest kända af de kloster han grundlade. I det senare, hans sista stiftelse, dog han 753. Först på senare tider har den kyrkohistoriska forskningen börjat sysselsätta sig med honom och hans verksamhet. Sannolikt är han författare till en skrift af viss betydelse för medeltidens kyrko- och dogmhistoria: Dicta abbatis Priminii [Pirminii], de singulis libris canonicis scarapsus [excarpsus], hvars titel genom afskrifvarefel något förderfvats. J. P.
Pirna, stad i konungariket Sachsen, regeringsområdet Dresden, vid venstra stranden af Elbe, 17 km. ö. om Dresden. 11,899 innev. (1885). P. är en regelbundet byggd stad med promenader i st. f. de gamla vallarna, men innehåller inga anmärkningsvärda byggnader utom den vackra gotiska Hauptkirche (från 13:de årh.) och rådhuset. Industrien omfattar tillverkning af cigarrer, lergods, läder, kemikalier och emaljerade bleckkärl, men stadens välmåga beror väsentligen på de stora lager af utmärkt sandsten, som finnas på ömse sidor om floden ofvanför staden. P. var en tid en af Sachsens mest blomstrande städer, men pest och krig, i synnerhet Trettioåriga och Sjuåriga krigen, beröfvade det dess välstånd. I sistnämnda krig vardt d. 17 Okt. 1756 hela den sachsiska hären (14,000 man) tagen till fånga af preussarna i närheten af P.
Pirog (ett karibiskt ord), namn på vilda folkslags kanoter. Den vanligaste pirogen utgöres af ett urhålkadt träd, men kan äfven hafva några bord, sammansydda till hvarandra, är försedd med utriggare (balansstång) för att motstå krängning och framdrifves under stark fart såväl med segel som med pagajer. (Se fig. å art. Korallref, sp. 1538.) Äfven finnas dubbel-piroger, bestående af tvänne kanoter vid sidan af och på 1 à 2 m. afstånd frän hvarandra, starkt förbundna med tvärs öfver liggande balkar, på hvilka ofta ett litet hus hvilar. På Tahiti kallas de olika slagen af piroger ivoha och pahi. R. N.
Pirogov, Nikolai, rysk kirurg, f. 1810, d. 1881, blef kirurgie professor 1836 i Dorpat och 1840 vid militärmedicinska akademien i Petersburg samt inlade stora förtjenster såsom operatör och organisatör, men lemnade redan 1857 sin lärostol. Bland P:s många skrifter böra särskildt omnämnas Anatomia chirurgica truncorum arteriarum atque fasciarum fibrosarum (1837--40), Anatomie pathologique du choléra morbus (1849), Anatomia topographica (s. å.), Klinische chirurgie (1854) och Allgemeine kriegs-chirurgie (1864). R. T-dt.
Piron [pirå'ng], Alexis, fransk skald, f. i Dijon 1689, son af den som lycklig diktare kände apotekaren Aimé P. (f. 1640, d. 1727), har blifvit ryktbar för sin sprittande qvickhet och sin mördande satir. De bästa af hans verk, såsom oder, fabler, visor, epigram och komedier, bära också prägeln af ett dylikt skaplynne. Sedan han lemnat sin advokatsyssla vid domstolen i Dijon, flyttade han 1719 till Paris, der han med sitt dramatiska författareskap snart tillvann sig allmänhetens beundran. Med oerhördt bifall emottogos exempelvis lustspelen Arlequin Deucalion (1722) och La metromanie ou le poète (1738; »Metromanien eller versvurmen», öfvers. af Leopold, 1808), hvilka båda äro verkliga mästerverk af fyndighet och munterhet. Deremot lyckades mindre väl sorgspelen Callisthène (1730), Gustave Wasa (1733) och Fernand Cortez (1744). Jämväl många af hans mindre dikter -- oftast frukter af stundens ingifvelse -- äro ypperliga, äfven då de blotta författarens svagheter, icke minst hans okufliga ärelystnad och epikureiska lifsåskådning. Betecknande i detta afseende äro bl. a. hans epigram, särskildt Contre Voltaire eller l'Académie française, hans visor och hans berättelser. Alltid slagfärdig, skonade han icke sina samtida; men det oaktadt egde han tillräckligt många beundrare för att blifva invald i Franska akademien 1753, ett val, som dock upphäfdes af konungen, under förevändning att författaren till den frivola dikten Ode à Priape, som hörde till skaldens ungdomssynder, gjorde honom ovärdig en dylik utmärkelse. Sjelf sökte han på sin
Källa: Project Runeberg ·
