Sida 669
Pistol ...
ett engelskt fartyg Bounty i närheten af Tongaöarna i April 1789 myteri mot sin kapten Bligh (se denne) samt utsatte honom och 18 andra i en båt, hvarefter en del af den öfriga besättningen (ledaren och 8 andra engelsmän, jämte 6 män och 12 qvinnor från Tahiti) i Jan. 1790 landsteg på P. och uppbrände Bounty. Förräderi, mord och dryckenskap utmärkte de första åren af koloniens tillvaro, så att år 1800 endast en man fanns vid lif, nämligen Alex. Smith (senare kallad John Adams). Under tiden hade ett yngre slägte växt upp, som under Smiths ledning bildade ett fullkomligt patriarkaliskt samhälle, utmärkt genom arbetsamhet, sederenhet och religiositet. Kolonien var obekant för den yttre verlden ända till 1808, då den påträffades af ett amerikanskt fartyg. Sedermera besöktes den af flere engelska fartyg och erhöll åtskilligt understöd af britiska regeringen. Efter Adams' död (1829) öfvertog John Nobbs, som efter ett äfventyrligt lif kommit till ön 1828, ledningen af kolonien. Af fruktan för torka flyttade öboarna 1830 -- då uppgående till 87 pers. -- till Tahiti, men återvände redan 1831 till sin ö. Då britiska regeringen befarade, att ön ej skulle kunna lemna den växande befolkningen tillräcklig näring, lät den 1856 öfverföra hela befolkningen, 194 pers., till Norfolk; men redan 1858 återvände två familjer till P., och deras exempel har sedan följts af andra, så att kolonien i April 1881 räknade 96 pers.
Pitcairnia L'Herit. [-kä'rnia], bot., ett slägte af örter med styfva, stela blad och tjocka blomstjelkar med saftig märg, hörande till nat. fam. Bromeliaceae Lindl., kl. Hexandria L. Detta och det nära stående, med P. ofta förenade slägtet Picya Molina tillhöra Syd-Amerika, likasom de flesta bromeliacéerna, och finnas företrädesvis å Chiles torra bergsluttningar. Den saftiga märgen af P. Chaynal och af andra arter ätes. O. T. S.
Pitch, Eng., musikt., tonhöjd, stämning.
Pite [pit], Fr. (Sp. pito). Se Beklädnadsväxter och Fourcroya.
Pite elf, flod inom Lappland och Vesterbotten, Norrbottens län, upprinner ur den af snö- och isfälten på Sulitelmas östra sluttning bildade fjällsjön Hadetjaur vid 956 m. höjd öfver hafvet och flyter först åt s. under namnet Varek, upptagande fjällbäckarna Lairo och Lairi, samt bildar s. om Sulitelma den betydliga sjön Pjeskejaur (579 m.). Efter utloppet ur denna sjö har floden ända till hafvet sydöstlig hufvudriktning. Förstärkt af Mavaselfven från s. och Svartbäcken från n., bildar floden snart en öfver 100 km. lång rad af smala sjöar (Tjäggelvas, Saddajaur, Vuolviojaur m. fl.), omgifna af dystra fjälltrakter, från hvilka emottagas endast smärre tillflöden. Nedanför det östligaste lugnvattnet i detta sjösystem sänker elfven sig genom Trollforsen 40 m., ilar vidare genom skogslandet, upptagande Abmoelfven (75 km.) från s. samt, kommen inom Vesterbottens gräns, Vargisbäcken (90 km.) från n., hvarefter följer det ansenliga, 47 m. höga fallet Storforsen. Sedan från s. upptagits Vistån (80 km.), följer ännu ett fall, Fällforsen, med 5,3 m. lodrät höjd, hvarefter elfven, i allmänhet lugn och med endast obetydliga forsar och strömdrag, flyter till hafvet, i hvilket den utfaller genom Pitsundet, s. om Pitholmen. Straxt ofvanför utloppet utbreder floden sig i flere ansenliga fjärdar, omgifna af sågverk och utskeppningsplatser. Mestadels flyter elfven genom öde trakter. Floddalen är ytterst stenig; odlingslägenheterna och nybyggena äro få, och endast det nedersta loppet går genom en mera odlad bygd. Flodens vatten är synnerligen rent och klart. Af Norrlands längre floder har denna det minsta vattenområdet. Det utgör knappast 10,000 qvkm. Flodens hela längd är 340 km. A. G.
Pite lappmark. Se Lappmark.
Pitesci [pitesjt], stad i Rumanien, vid floden Argis och jernvägen till Bukarest. Omkr. 9,000 innev.
Piteå (Pite), stapelstad i Vesterbotten, Norrbottens län, ligger synnerligen vackert vid norra sidan af Pite elf, omkr. 10 km. från hafvet, dels på Häggholmen, dels på en ö. om denna från fastlandet utskjutande udde, den s. k. Norrmalm, från hvilken stadens hufvuddel skiljes genom Kyrksundet. Mot s. är Häggholmen medelst en bro öfver Strömsundet förenad med Pitholmen. P. är reguliert anlagdt och bebygdt. Stadskyrkan, af trä, ligger på Norrmalm. Stadens område, till stor del bestående af öar i Bottniska viken, bland dem några inom Skellefteå socken i Vesterbottens län, utgör 4,856 har, satt till 3 mtl. Taxeringsvärdet uppgick 1887 till 2,394,443 kr., deraf 672,668 kr. för jordbruksfastighet. Innevånarnas antal har från 1,405 år 1850 ökats till 2,337 år 1880 och år 1887 2,531. Stadens tillgångar voro 1885 bokförda till 197,219 kr., skulderna till 26,702 kr. Kommunalskatt påfördes med 2 kr. 75 öre för hvarje krona bevillning. Hufvudnäringarna äro handel, sjöfart och fiske. Fabriksverksamheten är högst obetydlig. Hamnen är god, men kan till följd af elfvens ringa djup i Pitsundet icke anlöpas af fartyg, som ligga djupare än 4,6 m. Den besöktes 1885 af 628 ankomna och afgångna fartyg, med en sammanlagd drägtighet af 197,422 tons. Hamnafgifterna uppgingo till 12,970 kr. 7 öre. På stadens sjömanshus voro inskrifna 8 sjökaptener och 166 man sjöfolk. I P. hemmahörande fartyg voro 8, om tillsammans 2,398 tons. Handlandenas antal var 26, med 38 biträden; handtverkarnas 92, med 79 arbetare. Af allmänna inrättningar må nämnas ett 5-klassigt allmänt läroverk, en sparbank, afdelningskontor af Vesterbottens enskilda bank samt bottniska städernas hypoteksförening. Från tryckeri i staden utgifves veckotidningen »Norrbottensposten». I kyrkligt afseende är staden annex till Piteå landsförsamling. Med Luleå och Haparanda bildar den en valkrets för val af riksdagsman i Andra kammaren. -- Den 12 Maj 1621 erhöll P. sina första stadsprivilegier. Staden låg då vid landsförsamlingens kyrka, men flyttades 1668 till sin nuvarande, för sjöfarten bättre belägna plats. Under 1600-talet kallades den äfven
Källa: Project Runeberg ·
