Sida 67
Odört ...
Amerikas pampas» (1863); »Hudsonsbay-kompaniets pelsjägare» (1867) och »Olaf Thorlaksen» (1873). I hans alster råder en sund kristlig anda.
Oertel [örtel], Max Joseph, tysk läkare, f. 1835, e. o. professor i München 1876, är mest bekant genom den af honom utbildade kurmetoden mot fetma, särskildt der denna sammanhänger med rubbningar af hjertats verksamhet. Denna kur blef först bekantgjord af Schwenniger och har derför, ehuru med orätt, bland allmänheten gått under namnet »Schwennigerkuren». O. sjelf har redogjort för denna metod och de till grund för densamma liggande teoretiska förutsättningarna i sitt arbete Therapie der kreislaufsstörungen (1884), som redan utkommit i 3 upplagor.
Oeser [öser], Adam Friedrich, tysk målare och etsare, f. 1717 i Pressburg. d. 1799 i Leipzig, studerade i Wien och Dresden, der han utbildade sig under Dietrich och Mengs samt slöt vänskap med Winckelmann. Efter Sjuåriga kriget flyttade han till Leipzig, och då en ny akademi der grundlades, fick han öfvertaga platsen som dennas direktör. Såsom sådan sträf-vade han med ifver efter att väcka en bättre smak inom konsten, och för detta ändamål lade han synnerlig vigt vid strängare teckning. Såsom konstnär var han visserligen icke så stor, som hans samtid ansåg honom, men hans förtjenst är att genom lära och föredöme hafva motarbetat tidens manierism. Göthe yttrar om honom, att han förvärfvat sig stort beröm genom sin egen vackra talangs ingifvelser och genom sina behagliga, dock alltför lätt och dimmigt utförda målningar. Af dessa finnas flere i Leipzig, bland hvilka särskildt märkas de fresker, som han utförde i Nikolai-kyrkan. Dessutom raderade han en mängd blad, dels efter andra mästare, såsom Rembrandt och van der Reckhout, dels af egen uppfinning, hvarjämte han äfven sysslade med plastik på det sättet, att han dels sjelf utförde, dels lät efter sina modeller och under sin uppsigt utföra flere stoder (konung Fredrik August af Sachsen samt Gellert i Leipzig, drottning Matilda af Danmark i Celle). -- Hans son Johann Friedrich Ludwig Oe., f. 1751, d. 1791, var från 1778 professor i historie- och landskapsmåleri vid Dresdens konstakademi. Han var, liksom fadern, jämväl raderare.
Oesofagism [es-], med., kramp i matstrupen (oesophagus), en krampaktig sammandragning af ringmuskeln i matstrupen, hindrande sväljning af fasta eller flytande ämnen och ofta åtföljd af regurgitering af det, som man söker svälja, samt smärta, qväfningsattacker, konvulsioner m. m., är ett framstående symtom i vattuskräck och kan då framkallas genom blotta tanken på sväljning, men förekommer äfven hos nervösa personer i andra sjukdomar, såsom hysteri och hypokondri, och som en reflexkramp vid uterinlidanden m. m. F. B.
Oesofagit [es-], med., inflammation i matstrupen (oesophagus), förekommer af många slag, såsom katarral, follikulär, krupös, difteritisk, pustulös (i kopporna) och korrosiv, framkallad af ett korroderande gift, såsom syror eller alkalier, och slutligen flegmonös eller purulent (vid varbildning). De vanligaste symtomen äro smärta, svårighet att svälja och ömhet vid sondering. F. B.
Oesofagotomi (es-; af Lat. oesophagus, matstrupe, och Grek. tome, skärning), kir., en operation, som består deri att man utifrån (från halsen och dess venstra sida) söker sig väg till och öppnar matstrupen. Anledningen till denna ganska svåra operations företagande kan vara den att främmande kroppar fastnat i matstrupen och ej på annat sätt kunna bringas tillbaka upp eller stötas ned i magen. I vissa fall är t. o. m. operationen mindre vådlig än försök att rubba den främmande kroppen från dess plats. En förträngning eller absolut tillslutning af matstrupen kan äfven indicera operationen, ehuru dessa fall äro och alltid skola blifva, sällsynta, emedan sådana sjukliga förändringar mestadels sitta så långt ned i matstrupen, att man ej kan komma nedanför desamma. För elakartade svulster, kräfta, kan det blifva nödvändigt att aflägsna stora stycken af matstrupen. I de båda senare fallen måste patienten, oftast för den återstående delen af sitt lif, födas genom ett rör, som får qvarsitta i den gjorda öppningen. Dessvärre är denna återstående del vanligen ej lång. Rsr.
Oesophagus [es-]. Se Matstrupe.
Oesten [östen], Theodor, tysk modekomponist, f. 1813. d. 1870, studerade för Böhmer, Rungenhagen, Schneider m. fl. och lefde såsom eftersökt musiklärare i Berlin. Hans pianorondo Les premières violettes (1843) hade en oerhörd framgång, och från denna stund öfversvämmades musikhandeln med hundratals verk af hans hand, skrifna i tidens ytligt sentimentala smak, briljant klingande och dock lätt utförbara samt derför en välkommen fyndgrufva för många dilettanter. Han är nu glömd, men har fått åtskilliga efterträdare. A. L.
Oesterlen [ös-], Friedrich, tysk läkare, f. 1812. var 1845--48 med. professor i Dorpat samt lefde sedan såsom praktiserande läkare i Tyskland och Schweiz. Han dog i Stuttgart 1877. O. grundlade 1845 »Jahrbücher für praktische heilkunde» och 1860 »Zeitschrift für hygieine, medicinische statistik und sanitätspolizei» samt utgaf en mängd större och mindre skrifter, bland dem Handbuch der heilmittellehre (1845; många uppl.), Handbuch der hygieine (1851; 3:dje uppl. 1876) och Handbuch der medicinischen statistik (1864).
Oesterley [ös-], Karl Wilhelm Friedrich, tysk målare, f. 1805 i Göttingen, studerade först konstens teori och historia samt blef filos. doktor, hvarefter han 1824 begaf sig till Dresden och studerade måleri under ledning af Matthäi. 1826 utförde han sin första större målning, Götz von Berlichingen i fängelse i Heilbronn. Efter en resa till Italien, der han mest egnade sig åt studiet af de äldre florentinarna, bosatte han sig 1829 i Göttingen som privatdocent och blef 1831 e. o. professor i konsthistoria. I gemenskap med K. O. Müller utgaf han från 1832 Denkmäler der alten kunst. Till ordin. professor utnämndes han 1842; men under tiden
Källa: Project Runeberg ·
