Sida 94
Äfventyr på landsbygden
dricka och vexlade der min riksdaler. Under det jag släckte min törst, föll jag visserligen på den idén, att jag borde skrifva både till min far och till madamen i farstun, för att åtminstone låta dem veta, att jag ännu vore i lifvet och att alls ingen nöd ginge på mig, men jag kom mig icke för med det. Emellertid förflöt tiden, och när klockan närmade sig åtta, lemnade jag värdshuset och tog vägen tillbaka öfver bron för att, mitt löfte trogen, återvända till Ålkistan. På bron mötte jag en åkande herre, i hvilken jag igenkände bokhandlaren Alberg, som nyss mottagit magister Wiborgs bokhandel i Storkyrkobrinken. Jag såg honom lara öfver bron, vika af strax till höger och begifva sig ner till en liten sommarpaviljong, som speglade sina nätta former i Saltsjön.
Jag påskyndade mina steg och återsåg snart Ålkistan. Men i detsamma jag ernade beträda gården, hörde jjg rullandet af ett åkdon, kommande från Stockholmssidan, och änskönt jag ännu icke sett sjelfva åkdonet, greps jag likväl af en sådan ängslan, att jag icke vågade mig in på gården, innan jag förvissat mig om hvem den åkande vore. Jag drog mig derför skyndsamt tillbaka och dolde mig bakom den lilla flygelbyggnad der krogen var. Min ängslan var alltför väl grundad, ty i den gula schäskärran, som nu körde in på gården, upptäckte jag 1:0 min far och 2:0 patron Sönnerlund. Intet tvifvel, detta dubbelbesök gälde min dyrbara person. Men att söka är icke detsamma som att taga, tänkte jag, och ilade tillbaka åt det håll, hvarifrån jag nyss kommit. Men i stället för att fortsätta vägen till Stocksund, kastade jag mig in i en tät skogsdunge, sökande mig der ett gömställe, hvilket jag också trodde mig der ha funnit. Stående på en högre bergklint, upptäckte jag vid dess fot några torra granrisruskor, sammanfogade till ett slags hydda med berget till vägg och jemväl en del deraf till tak, ty hjessan af klinten var något bredare än sjelfva basen. Jag halade mig genast ned utför klinten, kröp in i riskojan och satte mig der på marken, med ryggen mot berget. Der tänkte jag uppehålla mig, till dess skymningen inträdt, då man, efter hvad jag tog för gifvet, hade tröttnat vid att längre efterspana mig. Bäst jag så satt, uppmärksam på minsta prassel af löfven och fast besluten att förr dö än lemna mig i den der patronens våld, kände jag mina ögon tyngas och stretade länge emot den lömskt smygande sömnen, men öfverväldigades och förlorade slutligen med-
Källa: Project Runeberg ·
