Sida 96
Äfventyr på landsbygden
för sitt lager, han bara kasserar in pengar, och f-n vet när han ger ut några.»
»Nå, är du säker på att han inte har någon gäst hos sig öfver natten?»
»Den der ha gäster! Ha-ha!. . . Mina gäster komma alltid i nya svarta kläder, sa’ spindeln om flugorna.»
»Ha-ha! Är han en töcken bokrygg? ... Då lär han väl inte så lätt släppa till bladen.»
»Nenej men, vi få allt skära upp dem, ha-ha-ha!»
Stegen och rösterna aflägsnade sig, och snart var det ånyo tyst omkring mig. Redan vid de första orden tyckte jag mig höra en röst, som icke var mig obekant, och min tanke fördes ovilkorligen till de kolsvarta ögonen, jag mött vid Ålkistans krog och hvilka så skarpt fixerat mig. Ett ljus uppgick för mig, och jag erinrade mig nu, huru för ett par år sedan en för samhället högst vådlig person tagit sin tillflykt till mina föräldrars hem, men der greps med min tillhjelp, för hvilken jag, såsom läsaren torde minnas, belönades af sjelfva polisen. Det var således densamme, stor-tjufven Drufva, som lyckats rymma från fästningen och nu i kompani med en värdig stallbroder rufvade på nya brott.
Det var icke svårt att begripa, hvem den personen var, öfver hvilken så stor fara sväfvade, ty jag hade ju på Stocksunds bro mött bokhandlaren Alberg och sett honom köra ner till den vid sjön belägna paviljongen, hvilken han troligtvis hyrt för sommaren. Det kunde så mycket mindre vara någon annan, som det utkast till skildring af Albergs karakter, banditen gjort, fullkomligt öfverensstämde med verkliga förhållandet. Alberg, i hvars bokhandel jag en och annan gång köpt mina skolböcker, var en enstöring, som aldrig umgicks med någon, och dertill känd såsom, minst sagdt, sträng hushållare. Han hade börjat sin bana som snörmakargesäll och förstod sig icke det ringaste pä böcker, berömde dem helst efter arktalet och permarne. »Är det för mycket för en så stor bok?» yttrade han, vägande i handen Sjögrens latinska lexikon, när vid ett tillfälle en köpare beklagade sig öfver dess dyrhet. Han hade ett utvaldt lånbibliotek af verldens alla röfvareromaner, procentade något dessutom och ansågs allmänt för en tät penningkarl.
Jag beslöt naturligtvis underrätta honom om den hotande faran, och sedan jag förvissat mig om att bofvarne hunnit riktigt aflägsna sig, lemnade jag ändtligen mitt göm-
Källa: Project Runeberg ·
