Sida 110
Olof ...
Tusentals sjöar fylla fördjupningarna i ytan, medan andra lemnat spår af sin forna tillvaro i form af vidsträckta kärr. De största sjöarna äro Onega, Seg, Vyg, Vodlo och Latsja. Östra delen af Ladoga tillhör äfven guvernementet. Floderna tillhöra Östersjöns och Hvita hafvets vattensystem. Till det förra höra sjöarna Ladoga och Onega, hvilka äro förenade genom Svir och mottaga en mängd tillflöden, som äro af stor vigt såsom kommunikationsleder. Floden Onega, som har sina källor i sydöstra delen af O., är i detta hänseende af mindre vigt. O. är jämte Vologda det skogrikaste af Rysslands guvernement, i det barr- och björkskogar upptaga omkr. 70 proc. af arealen. Endast 2 proc. äro odlad jord. Vigtiga näringskällor jämte jordbruket äro bergshandtering i vissa trakter, jagt, fiske och i synnerhet skogsafverkning. Hufvudstad är Petrozavodsk. Den forna hufvudstaden Olonets, 15 km. ö. om Ladoga, har endast omkr. 1,350 innev. -- Guvernementet koloniserades af Novgorod i 11:te årh. och förenades med storfurstendömet Moskva af Ivan III (1462--1505).
Oloron [-rå'ng] l. O.-Sainte-Marie, stad i franska depart. Basses-Pynénées, i det forna grefskapet Béarn, vid Gave d'Oloron, som der bildas af de från Pyrenéerna kommande Gave d'Ossau och Gave d'Aspe. 7,264 innev. (1886). Betydande transitohandel med Spanien, i synnerhet med ull och skinkor. Textilindustri. Staden hette fordom Iluro och blef tidigt biskopssäte. Biskopsstiftet upphäfdes 1790.
Olozaga, Don Salustiano de, spansk statsman, f. 1803, var advokat, då han 1831 inlät sig i en sammansvärjning mot Ferdinand VII. Han måste fly till Frankrike, men återvände hem efter Ferdinands död (1833). Efter en längre tids vacklan slöt han sig till drottning Maria Kristina, blef hennes gunstling och erhöll 1840 sändebudsposten i Paris, s. å. som drottningen nödgades gå i landsflykt. Den nya styrelsen kallade honom senare till den unga drottning Isabellas lärare, och han fungerade såsom president i deputeradekammaren, då Isabella d. 8 Nov. 1843 förklarades myndig. Straxt derefter trädde han i spetsen för en ny progressist-ministèr och förmådde d. 28 i s. m. sin lärjunge att upplösa deputeradekammaren, i hvilken hofkamarillan och moderados hastigt vunnit öfverhanden. Men då Isabella följande dag förklarade, att denna statshandling blifvit henne aftvungen, var i och med detsamma O:s fall en afgjord sak, och han måste begifva sig ur landet. 1847 kallades han tillbaka, slöt sig 1854 till Espartero, blef åter sändebud i Paris och tog tillika en betydande del i författningsarbetet. Under O'Donnell blef han 1857 rappellerad. O. framträdde sedermera åter vid Septemberrevolutionen 1868, var ordförande i det 15-mannautskott inom cortes, som på våren 1869 utarbetade den nya författningen, samt utsågs s. å. af provisoriska regeringen att för tredje gången bekläda sändebudsposten vid franska hofvet. Ehuru han på denna plats nog egenmäktigt verkade för ett spanskt konungaval efter Napoleon III:s sinne, fick han likväl efter dennes fall (1870) qvarstanna såsom Spaniens representant i Frankrike. Död 1873.
Olrik, Ole Henrik Benedikt, dansk målare, född i Köpenhamn d. 24 Maj 1830, började såsom dekorationsmålare och bildhuggare derstädes under H. V. Bissens ledning och vann inom båda facken akademiens silfvermedalj. Efter ett uppehåll i Paris 1854 egnade han sig åt målarekonsten, men fortfor att verka såsom bildhuggare, särskildt i dekorativ väg, och har genom modeller och teckningar mycket främjat konstindustrien. Såsom målare är han känd genom porträtt af Kristian IX, prinsessan af Wales m. fl. samt åtskilliga porträttgrupper. Med k. tafvelgalleriet införlifvades En brud klädes af sin väninna (1860). Mathaeuskyrkan i Köpenhamn eger i sin altartafla hans förnämsta arbete, Jesu bergspredikan. O. innehade 1862 akademiens resestipendium och kallades år 1871 till hennes medlem. Ph. W.
Olsborg. Se Olofsborg, 1.
Olsen. 1. Andreas Schram O., norsk jurist och skald, f. i Bergen 1791, d. i Laurvik 1845, blef protokollssekreterare 1818 och justitiesekreterare 1820 i Höjesteret, byfoged i Bergen 1823, i Laurvik och Sandefjord 1831 samt sorenskriver i Laurvik. Åren 1830 och 1833 representerade han Bergen och Laurvik på stortingen och var vid båda tillfällena president i lagtinget. O. var derjämte en man med öppet konstsinne och egde en betydlig tafvelsamling. Såsom författare gjorde han sig bemärkt genom Vaarblomster (1814), Digte (första saml. 1816) m. m. och lemnade vittra bidrag äfven till pressen. -- 2. Rolf O., norsk författare, publicist och politiker, den föregåendes son, föddes i Bergen d. 13 Febr. 1818. Efter att hafva tagit juridisk ämbetsexamen, 1841, vann han 1846 anställning i Departementet for det indre och blef derjämte politisk medarbetare i »Morgenbladet». År 1852 var han någon tid redaktör af »Nationalbladet», men bosatte sig samma år i Risör, der han verkade såsom sakförare, till dess han utnämndes till sorenskriver i Guldalen, der han dog 1864. O. var 1854--64 representant för Risör i stortinget. I yngre år var han en ifrig oppositionsman och slöt sig mycket till Johan Sverdrup, men skilde sig sedan från honom. Inom literaturen framträdde han 1840 med den misslyckade tragedien Den sidste viking; derjämte författade han flere skådespel och lustspel, några med tydlig syftning på lokala förhållanden och kända personligheter. Y. N.
Olsen, Oluf Nikolaj, dansk kartograf, född i Kjöge d. 4 Mars 1794, blef 1812 löjtnant vid artilleriet, tog derpå landtmäteriexamen och blef 1819 lärare i landtmäteri vid kadettskolan samt 1830 i topografi vid den nyinrättade krigshögskolan. Kapten sedan 1828, utnämndes han till major i generalstaben 1839, till chef för dess topografiska afdelning 1842 och till öfverste 1848. O. utgaf tillsammans med prof. Bredsdorff 1825 en orografisk karta öfver Europa, hvilken erhöll franska geografiska sällskapets guldmedalj. S. å. fick han ledningen af kartarbetet inom
Källa: Project Runeberg ·
