Sida 17
Näring ...
såldes af hans son G. Berg 1868 till grosshandlaren i Göteborg Aug. Abrahamson, som har gjort den icke blott till ett af Sveriges vackraste herresäten, utan äfven europeiskt ryktbart genom de af honom upprättade läroanstalterna, en slöjdskola för gossar (öppnad 1872) och en för flickor (öppnad 1874) samt ett seminarium för utbildande af slöjdlärare. Redan 1875 upprättades vid den nämnda slöjdskolan för gossar en högre afdelning för slöjdlärare, hvilken under de följande åren småningom utvidgades till ett fullständigt slöjdlärareseminarium -- det första och länge äfven det enda i sitt slag --, hvars nyuppförda byggnad högtidligen invigdes sommaren 1880. Tiden för kursens genomgående var ett år, och läroämnena voro matematik, naturkunnighet, svenska språket, ritning, pedagogik och slöjd. Elevantalet var bestämdt till 15 årligen. Jämte dessa årskurser, som afsågo utbildandet af särskilda slöjdlärare, började 1878 anordnas kortare kurser (till en början på 5, sedermera på 6 veckor) för att sätta folkskolans ordinarie lärare i tillfälle att inhemta grunderna för undervisning i slöjd, och detta har efter 1882 varit seminariets uteslutande uppgift. Fyra 6 veckors kurser -- 2 på sommaren och 2 på vintern -- hållas numera årligen. Undervisningen omfattar dels föreläsningar öfver slöjdundervisningens pedagogik och historia, dels förfärdigandet af en i metodisk följd ordnad modellserie för undervisning i träslöjd. Endast lärare och lärarinnor, men inga enskilda personer få deltaga i dessa kurser. Undervisning, materiel och, så långt utrymme medgifver, äfven bostad åtnjutas kostnadsfritt. För maten betalas 1 à 1,25 kr. pr dag. Till en början inottogos blott folkskolelärare från Elfsborgs län till ett antal af 15 i hvarje kurs. Då årskurserna sedermera upphörde, lemnades tillträde för lärare och lärarinnor äfven från andra län, och inom flertalet sådana hafva landsting eller hushållningssällskap gång på gång anslagit stipendier för deltagandet i kurserna vid seminariet. De flesta europeiska land hafva äfvenledes under de gångna åren haft representanter bland kursdeltagarna, hvarjämte särskildt regeringarna i Frankrike, Belgien, Ryssland och Italien officielt sändt kommissioner för att studera undervisningsmetoden. Under 1887 har kursdeltagarnas antal uppgått till 225. Seminariet, hvars bestånd blifvit af stiftaren tryggadt, har alltifrån början föreståtts af Otto Salomon. -- »Nässystemet» betecknar inom den pedagogiska literaturen det vid K. utarbetade och tillämpade slöjdundervisningssystemet, enligt hvilket kroppsarbetet i skolan hufvudsakligen användes såsom ett medel för utvecklandet af barnens psykiska och fysiska krafter.
Näsa [nasus], anat., den hos menniskan ur ansigtets midt tutformigt framskjutande kanal, som vid andning leder luften in till och ut från svalget och lungorna samt innehåller luktorganet. Näsan är mycket vexlande till formdetaljer, men i allmänhet pyramidal och i profil triangulär. Hon är ställd sagittalt midt fram å ansigtet, ehuru sällan fullt symmetriskt, samt utgår med sin »rot» från pannans midt, höjer sig med »ryggen» från sina ur ansigtet utgående sidor och når vanligen sin största höjd i ryggens nedersta ände, »spetsen», hvilken är afrundad, någon gång klufven. Triangelns nedre sida, som utgår i en båge ur öfverläppen, har två ovala öppningar, som kallas näsborrar och leda in till hvar sin halfva af näshålan. Näsborrarna kunna vidgas och sammandragas till följd af rörligheten i sina laterala väggar, som derför kallas näsvingar. Näsans stomme är delvis ben (synnerligen upptill), delvis brosk (nedtill och främre delen af skiljeväggen); det hela är utanpå klädt af en medeltjock, med stora talgkörtlar och små muskler försedd hud. Denna viker om och in i näsborrarna samt fortsättes föga förändrad ett stycke in i hålans rörliga del. I öfrigt klädas de sido-ordnade hålornas inre, med undantag af öfre delen (luktregionen), af en tämligen tjock, svällbar slemhinna med cylindriskt flimmerepitel. Hålan, som genom sagittalt ställda ben och brosk fullständigt skiljes i två, icke med hvarandra kommunicerande hälfter, är ganska omfångsrik. Hon sträcker sig uppifrån hufvudskålens bas ned till munhålans tak (gomhvalfvet) samt mynnar bakåt i svalget, upptagande rummet mellan kinderna och ögongroparna. Hon har ock stora bihålor i öfverkäks-, kil- och pannben samt utgöres i sin öfre del af flere små hålor, tillhörande kilbenets »labyrint». Skiljeväggen är slät, men från hvardera laterala väggen inspringa tre krökta benskifvor, »musslorna» (conchae), hvilka på samma gång förtränga hålan och gifva större utsträckning åt den äfven dem täckande slemhinnan. De rymligare delarna under musslorna kallas näsgångar (nedre, mellersta och öfre). De två nedre musslorna med gångar och motsvarande höjd af skiljeväggen tillhöra näsans andningsregion, delarna der ofvan luktregionen. Dennas beklädande hinna, i hvilken luktnerverna utbreda sig, utmärkes genom närvaron i dess djupare lager af på ytan mynnande egendomliga körtlar och i dess yttre lager af två slags celler: det ena är cylindriskt epitel, det andra spolar med långa, mot ytan riktade stafvar, antagligen luktnervernas ändorgan och mottagare af luktretningar. -- Hos drinkare blir näsan ofta rödblå (»kopparnäsa», T. »schnapsnase»), svullen samt prydd med kopparröda finnar och sårnader. Kring näsan aflagra sig stundom fettknölar (lipoma nasi). -- Bland vanställande nybildningar i näsan märkas i synnerhet lupus och epitelialkräfta. Nekros af näsbenen och näsans infallande bero oftast på syfilis. En defekt näsa kan ersättas genom rinoplastik. Se vidare Hufvudskål, Lukt, Näsblödning, Näspolyp, Nässten och Snufva. G. v. D.
Näsa (T. nase) kallas i den gotiska ornamentiken ett litet, af tvänne i en vinkel sammanlöpande kroklinier bildadt spetsigt framsprang på insidan af en båglinie (se Båge 4). Genom sådana »näsor» indelas en cirkel, en trehörning. en qvadrat o. s. v. i s. k. pass (»trepass»,
Källa: Project Runeberg · ·
