Sida 184
Orléans ...
martyr för folkfriheten, och han ökade sin popularitet genom lejda lofprisare och -- trots sin snikenhet -- penningeutdelningar bland massorna. Af adeln i Crespy 1789 vald till medlem af »états généraux» (riksdagen), blef han genast en af ledarna bland omstörtningsmännen. När tredje ståndet förklarat sig för nationalförsamling, tog han d. 25 Juni i spetsen för 47 medlemmar af adeln plats inom densamma, trots konungens förbud. Genom sina hemliga bearbetningar underhöll han en ständig jäsning i Paris och bidrog att upphetsa pöbeln till det förfärliga Juli-upproret -- hvarvid hans och Neckers byster buros i procession kring gatorna -- och till det beryktade qvinnotåget till Versailles d. 5--6 Okt. Hans förhoppningar på dynastiens fall och på regentskapet, hvartill sjelfve Mirabeau ett ögonblick ansett honom lämplig, slogo fel. Ja han fann t. o. m. nu rådligt att under formen af en beskickning till England undvika inblandning i undersökningen rörande det senare upploppet. I Juli 1790 återkom han och började genast drifva sitt gamla spel. Han blef en jakobin af renaste vatten, tog Marat m. fl. i sin sold och lät pressen yrka på ett regentskap med honom såsom »modérateur». En tid drog han sig från klubblifvet och idkade grosshandel. Men så uppträdde han med större häftighet än någonsin bland jakobinerna, lade bort sin furstetitel och kallade sig »medborgaren Philippe Égalité». Han invaldes jämte Robespierre, Marat o. a. såsom representant för Paris i Nationaikonventet (1792), der han röstade för Ludvig XVI:s afrättning (1793). Af girondisterna anklagad för att eftersträfva diktaturen, togs han till en början i försvar af jakobinerna, men när hans äldste son, Ludvig Filip, hertig af Chartres, 1793 flydde öfver till österrikarna, fängslades han sjelf i April s. å. och fördes med de sina till en fästning vid Marseille. Den 6 Nov. 1793 drogs han inför Revolutionstribunalet i Paris, försvarade sig med talang, men guillotinerades s. d. Han dog ångerfull. Hans egendom konfiskerades. -- Af hans 4 efterlemnade barn må nämnas Ludvig Filip, Antoine Philippe (se Montpensier 3) och Adelaïde (se denna). -- 7. Ludvig Filip, hertig af O., den förres äldste son, före faderns död hertig af Chartres, f. 1773, d. 1850, var 1830--48 fransmännens konung (se Ludvig, franska konungar, 19). -- 8. Ferdinand, den föregåendes äldste son, hertig af Chartres, föddes i Palermo d. 3 Sept. 1810 och blef efter sin faders tronbestigning i Aug. 1830 hertig af O. och kronprins af Frankrike (prince royal). F. förde en brigad i belgiska kriget (1832), deltog 1835, 1839--40 i expeditionerna till Algeriet och uppsatte 1841 de efter honom uppkallade jägaretrupperna (chasseurs d'Orléans). Han var en frikostig gynnare af konst och vetenskap. Död i Neuilly d. 13 Juli 1842, till följd af ett hopp från vagnen, då hans hästar skenade. I sitt äktenskap med Helena af Mecklenburg-Schwerin efterlemnade han sönerna Ludvig Filip, grefve af Paris, f. 1838, huset Orléans nuvarande hufvudman och pretendent till franska tronen, och Robert, hertig af Chartres. En af Ludvig Filips döttrar var den för sina konstnärliga anlag bekanta Marie d'Orléans, f. 1813 (1837 förmäld med hertig Fredr. Vilh. Alex. af Würtemberg), d. 1839. Hennes mest kända arbete är Jeanne d'Arcs marmorstaty i Versailles.
Vid restaurationen 1814 återfick hertig Ludvig Filip af Orléans den efter hans faders död konfiskerade egendomen, både apanage-godsen (som gingo i arf till ättens hufvudman) och hans enskilda förmögenhet. Apanagegodsen hemföllo vid Ludvig Filips tronbestigning (1830) till kronan och lades genom lag af 1832 till civillistan. Efter Februarirevolutionen (1848) förklarades de för nationalegendom. Sin enskilda förmögenhet öfverlemnade Ludvig Filip genom gåfvobref af d. 7 Aug. 1830 till sina barn samt ökade den sedermera betydligt genom besparingar på civillistan. Genom dekret af d. 26 Maj 1848 förvisades familjen O. ur Frankrike, och genom dekret af d. 22 Jan. 1852 konfiskerades hennes enskilda gods (som skulle säljas för statskassans räkning), och blef det henne förbjudet att besitta lös eller fast egendom i Frankrike. Under sin landsflykt, i England, afhöllo de orleanske furstarna sig mestadels ifrån politiken. Sedan de 1870 förgäfves erbjudit både kejsar Napoleon och republiken sina tjenster i kriget mot Tyskland, återvände de efter freden till Frankrike. Utsigterna till en orleansk restauration voro en tid stora.
Utom många af prinsarnas anhängare, de s. k. orleanisterna, invaldes hertigen af Aumale och prinsen af Joinville i nationalförsamlingen, der de också, sedan d. 8 Juni 1871 landsförvisningsdekretet af 1848 upphäfts och valen förklarats giltiga, togo plats, i strid med ett äldre löfte. I Nov. 1872 upphäfdes konfiskationsdekretet af 1852, och de då ännu icke försålda godsen (till ett värde af 60 mill. fr.) återgåfvos åt familjen. Som orleanisterna saknade en politisk princip att fota sina tronanspråk på, ingingo de efter att hafva medverkat vid Thiers' störtande (1873) en »fusion» med legitimisterna (se d. o.) på de vilkor att, om de senares kandidat, grefven af Chambord, bestege tronen, orleanska husets hufvudman, grefven af Paris, skulle förklaras för tronföljare. Något konungadöme blef likväl, såsom bekant, icke utaf. Efter grefvens af Chambord död (1883) blef grefven af Paris emellertid hela det rojalistiska partiets pretendent. Samtidigt tilltogo misstankarna mot de orleanske prinsarna och fruktan för att de skulle använda sin ställning såsom höga militärer till att bearbeta armén, hvarför hertigarna af Aumale, Chartres och Alençon genom dekret af d. 23 Febr. 1883 aflägsnades från de generalsplatser de beklädde. Och det ostentativa sätt, hvarpå grefven af Paris uppträdde samt lät sig hylla, framkallade en d. 23 Juni 1886 promulgerad lag, som landsförvisade tronpretendenter och deras äldsta söner. I en öppen skrifvelse af d. 24 s. m. protesterade han mot åtgärden och framställde sig såsom pretendent, men lemnade Frankrike, följd af sin äldste son, sin broder hertigen af Chartres samt af sina farbröder hertigarna af Nemours och Aumale.
Källa: Project Runeberg ·
