Sida 200
Orsini ...
arméafdelning under marskalk Soult, hvilken gjort fåfänga försök att undsätta den inneslutna fästningen.
Orthia (Grek., egentl. »den upprättstående»), tillnamn, under hvilket gudinnan Artemis dyrkades i Sparta. Se Artemis.
Orthis (af Grek. orthos, rät), paleont., fossilt blötdjursslägte af brachiopodernas (armfotingarnas) klass med kalkskal, som vanligen är radieradt strimmadt, samt med rät låsrand (deraf namnet) och utan inre kalkstöd för armarna. Detta artrika slägte förekommer talrikt hufvudsakligen i silursystemet. Från Gotland hafva många arter beskrifvits, såsom O. elegantula Dalm. och O. biloba L. B. L-n.
Orthoceras l. orthoceratites (af Grek. orthos, rät, och keras, horn), paleont., fossilt blötdjursslägte af cefalopodernas (hufvudfotingarnas) klass och tetrabranchiaternas (»de med 4 gälar försedda») ordning. Skalet utgöres af ett rakt, vanligen utdraget koniskt rör, medelst urglaslika skiljeväggar deladt i många kammare, i den yttersta af hvilka djuret haft sin plats. Från boningskammarens bakre vägg har till skalets spets gått ett rör (sipho), som genomborrar alla skiljeväggarna. Denna sifon ligger hos några centralt, hos andra vid ena sidan och företer olika former, såsom jämn, mellan skiljeväggarna perlbandslikt uppsvälld o. s. v. Den äldsta O. är funnen i Ceratopygekalken, de yngsta i den alpina Trias. Sin hufvudutbredning har O. inom silursystemet, och ensamt från Böhmen har Barrande beskrifvit öfver 500 arter. I Sverige har det allmännast utbredda undersiluriska kalklagret med anledning af den mängd, hvari O. deri förekommer, benämnts ortoceratitkalk, liksom samma lager i Estland kallas vaginatkalk (efter O. vaginatum). Slägtet har delats i flere underslägten. B. L-n.
Orthopnaea (af Grek. orthos, rät, och pneo, jag andas), med., andnöd, hvarvid man ej kan andas annat än i upprätt ställning. Se Andnöd. F. B.
Orthoptera (af Grek. orthos, rät, och pteron, vinge), rätvingar, zool., kallas numera i vidsträcktare omfattning de insekter, som hafva bitande mundelar, 2 par vingar och ofullständig förvandling. Under denna ordning inrymmas Thysanura, O. genuina och O. pseudo-neuroptera, hvilka sistnämnda förr sammanfördes med Neuroptera (se d. o.) för de nätådriga, hinnaktiga vingarnes skull. Till O. genuina, de egentliga rätvingarna, som hafva framvingarna smala och styfva eller läderartade, till skydd för de bakre, tunna flyg vingarna, höra tvestjertarna och kakerlackorna (gruppen Cursoria), slägtena Mantis, Phasma, spökskräckorna (gruppen Gressoria), samt de bekanta gräshopporna af familjerna Acrididae, Locustidae och Gryllidae (gruppen Saltatona). O. T. S.
Orthotomus. Se Skräddarefogelslägtet.
Ortigue [årtig], Joseph Louis d', fransk musikskriftställare, f. 1802, d. 1866, sysselsatte sig synnerligen med kyrkomusikens historia och fick af regeringen flere uppdrag i denna riktning. Han grundade med Niedermeyer 1857 musiktidningen »La maltrise» samt var medarbetare i flere musikaliska och politiska organ. Hans vigtigaste skrifter äro Dictionnaire liturgique, historique et théorique de plain-chant (1854) och La musique à l'église (1861). A. L.
Ortit, miner., ett mineral af brun till svartbrun färg och ofta halfmetalliskt utseende, isomorft och af analog sammansättning med epidot, ehuru rikare på sällsynta grundämnen. Kristallsystemet är monosymmetriskt, men många ortiter visa sig enkelbrytande och hafva ett amorft utseende. Kristallerna äro dels långsträckta, stängliga, dels tjocka, flere tum stora, tafvelformiga individer. Oftast förekommer dock mineralet derbt och insprängdt i moderklyften. Ortiten har två otydliga genomgångar, mussligt brott, ofullkomlig metallglans till fettglans, i brottet ofta glasglans samt är ogenomskinlig till genomlysande. Eg. vigt = 3,3--3,8. Ortiten smälter delvis för blåsrör under pösning till ett brunt eller svart glas. Många ortiter lösas fullständigt af saltsyra till gelé, andra angripas icke af syror. Ortiten förekommer på flere utländska lokaler (Grönland, Amerika, Vesuvius), men finnes företrädesvis i skandinaviska pegmatiter, graniter och med dessa beslägtade bergarter. Till ortiterna räknas ock den vattenhaltiga, vid upphettning förglimmande pyrortiten, från Kårarvet, den bruna allaniten, från Bastnäs, bucklanditen, från Arendal, och flere andra varieteter. Ant. Sj.
Ortler, högsta toppen i österrikiska alpområdet, uppstiger i nordligaste delen af den efter honom uppkallade berggruppen, mellan de tyroliska dalarna Sulden och Trafoi, nära gränsen till italienska prov. Sondrio, i form af en brant, tresidig, af en snöplatå krönt dolomitpyramid till 3,905 m. höjd. Berget bestegs första gången 1804 af gemsjagaren Josele Pichler. Numera företagas bergbestigningar ofta såväl från Sulden som från Trafoi, dock äro de mycket svåra och ansträngande.
Ortler-alperna kallas efter sin högsta topp (se föreg. art.) den högbergsgrupp på gränsen mellan Tyrolen och norra Italien, som sträcker sig från Adige mot v. till Val Tellina och Apricapasset (hvilket skiljer O. från Bergamask-alperna) samt begränsas i n. af Vintschgau, Stilfser Joch och öfre Adda samt i s. af Noce, Tonale-passet och Val Gamonica, hvilka skilja O. från Adamellogruppen. O. bilda vattendelar en mellan Adige, Adda och Oglio. De högsta topparna jämte Ortler äro Königsspitze (3,854 m.) och Monte Cevedale (3,763 m.). Många toppar hafva mer än 3,000 m. höjd.
Ortnamn i vidsträckt mening, eller geografiska namn, omfatta benämningar ej blott på egentliga orter (lokaliteter), utan äfven på alla andra geografiska begrepp, såsom land, landskap, härad, socknar, berg, dalar, haf, sjöar, floder, öar, uddar o. s. v. Den vetenskapliga bearbetningen af nämnda material kallas geografisk onomatologi (geografisk namnlära) eller toponomastik. Dess uppgift är tvåfaldig: dels förklaringen af ortnamnens betydelse, dels utforskandet af de lagar, som ligga till grund för namngifningen. Den förra sidan, den språkliga, angår uttrycket, den senare, den
Källa: Project Runeberg · ·
