Sida 201
Orsini ...
sakliga, innehåller motivet till namnet. -- Den enklaste formen för ett ortnamn är den, som utgöres af ett eller flere ännu fullt gångbara appellativ, t. ex. Berg, Holma, Aspnäs, Björkvik o. dyl. Mera invecklad blir frågan, när det gäller ortnamn, hvilka innehålla beståndsdelar, som i sin nuvarande form ej ligga klara för språkkänslan. Först vid dessa ord kan namntydningen blifva föremål för vetenskaplig forskning. Man har då att följa de särskilda namnformerna tillbaka i tiden ända till deras första uppträdande i literaturen. Ur den erhållna serien af namnformer kan man sedan med större eller mindre grad af visshet sluta sig till namnets etymon. På denna väg finner man t. ex., att staden Malmös namn har sin rot hvarken i någon »malen mö» (den qvasi-historiska legenden om en sådan förvisas till sagoböckerna) eller i »malm-ö» (att stadens mark åtminstone ej i den historiska tiden varit någon ö, hafva topograferna för länge sedan förkunnat), utan af malm-högarna (äldre former äro nämligen Malmöghe, Med. Lat. Malmoghia, Isl. Málmhaugar), d. v. s. »grusbackarna». -- För språkhistorien erbjuda ortnamnen, i synnerhet de, som tillhöra urgamla odalbygder, det allra största intresse. Många af de element, som ingå i sådana namn, tillhöra nämligen en sedan länge försvunnen fornverld. Många hafva aldrig varit upptagna i riksspråket (resp. skriftspråket); andra åter hafva utplånats ur detta och qvarstå numera endast såsom försteningar, hvilka dock äro innehållsrika nog att kunna sprida ljus öfver förgångna kulturperioder. -- Men jämte den rent språkliga synpunkten har man i fråga om geografisk namnforskning att fästa sin uppmärksamhet vid de historiska, topografiska, kamerala m. fl. förhållanden, som ligga till grund för många namn. Först genom ett dylikt studium kan en fast grund vinnas. Omvändt gäller likaledes, att ortnamnen mången gång kasta upplysande glimtar öfver de med dem benämnda ställenas äldre tillstånd och gifva anledning till de intressantaste slutsatser i afseende på forntida förhållanden såväl i fysisk-geografiskt som historiskt hänseende. Ortnamnen fördela sig i följande tvänne allmänna grupper.
1. Naturnamn (fysiska namn) äro sådana, som afspegla någon karakteristisk (fysisk) egenskap hos objektet. Många af dem äro ingenting annat än rena appellativ, liksom fallet är i fråga om åtskilliga folknamn. Så t. ex. betyder Grek. Chersonesos halfö, Epeiros fastland; Mongol. Gobi öcken, liksom Arab. Sahara; Port. Bahia vik; Kelt. Belt haf; det afrikanska Njansa sjö o. s. v. Naturnamnen hemta sitt stoff från såväl den lefvande naturen (menniskor, djur, växter) som den döda (stenar, metaller o. d.). Såsom exempel på det förra slaget kunna anföras Holl. Beeren eiland, »björnön», Sv. Bjurtjärn, »bäfversjön», Port. Ilha da madeira, »trädön», på det senare slaget Sp. Buenos Ayres, »god luft», Island, Snötoppen m. fl. -- Bland naturnamnen finnas många, som få sin förklaring genom kombinationer med redan befintliga namn på närbelägna orter o. d. Så t. ex. uppkallas ej sällan sjöar, hafsvikar, sund m. fl. efter vid dem belägna ställen (dessa senares namn äro således i närvarande fall de ursprungligare), t. ex. Zürichsjön, Bristolkanalen, Pas de Calais o. s. v., eller efter någon i dem belägen ö, t. ex. Björköfjärden, eller efter kustlandet, t. ex. Vierwaldstätter-sjön, eller slutligen efter kringboende folk, t. ex. Kaspiska hafvet. Berg och höjder benämnas stundom efter någon vid deras fot belägen ort, t. ex. Åreskutan (efter Åre by). Förklaringen af denna grupp af ortnamn, de s. k. relationsnamnen, ligger oftast nära till hands och kräfver inga djupgående onomatologiska undersökningar.
2. Kulturnamn (etiska namn) äro sådana, som ej stå i nödvändigt samband med det geografiska objekt de benämna, utan godtyckligt tillagts detta. Ämnen till olika namn kunna hemtas från alla områden, der den menskliga kulturen gjort och ännu gör sig gällande, både det andliga och det materiella. Exempel äro Goda-Hoppsudden, ett namn, som gafs af Johan II af Portugal efter B. Diaz' kringsegling 1486, Kristiania efter Kristian IV, Flerohopp i Kalmar län efter de förste egarna Fleetwood, Rothlieb och Hoppenstedt o. s. v. Bland kulturnamnen utgöres en grupp af de s. k. historiska ortnamnen. Dessa finna sin förklaring i vissa kända historiska tilldragelser och kunna derför merendels dateras, något som naturligtvis ej är tänkbart vid de folkliga namnbildningarna. De historiska ortnamnen äro af två slag. Det ena innefattar dem, som gifvits af de resp. orternas upptäckare, t. ex. Wrangels land, Tasmanien, Kap Nordenskiöld o. d. Sådana ortnamn studeras bäst i källorna för de geografiska upptäckternas historia. Det andra slaget utgöres af de officiella namnen, hvilka framgått ur vederbörande myndigheters beslut. Exempel derpå äro de nord-amerikanska statsoch territorienamnen, hvilka tillkommit på grund af kongressbeslut, Karlshamn (grundlagdt 1664 och uppkalladt efter den då minderårige Karl XI) m. fl. Stundom händer det, att ett gammalt namn förkastas och ett nytt dekreteras. Så är fallet med t. ex. Dorotea socken i Vesterbotten, som erhöll detta namn 1799 efter dåvarande drottn. Fredrika Dorotea Vilhelmina i st. f. det förut använda: Bergvattnet.
Toponomastiken såsom vetenskap är helt ung, men den har dock sedan urgamla tider sysselsatt de lärde. Redan Varro, Plinius och Pomponius Mela egnade mycket intresse åt utransakandet af ortnamnens betydelse, och medeltiden har att uppvisa flere aktningsvärda arbeten inom detta fält. Men det var först med språkvetenskapens utveckling, som en vetenskaplig namnforskning blef möjlig. Här, som på så många andra håll, var det Tyskland, som gick i spetsen, och tysken E. Förstemann bör betraktas såsom grundläggaren af den vetenskapliga onomatologien. Hans arbeten på detta område: »Altdeutsches namenbuch, 2: Ortsnamen» (1859) och »Die deutschen ortsnamen» (1863) äro ännu oupphunna och ega bestående värde. Någon allmän geografisk onomatologi finnes ännu ej, icke ens för Europa. Det hittills enda större arbete på detta fält är J. J. Eglis »Nomina
Källa: Project Runeberg · ·
