Sida 25
Nöggerath ...
galoppera med stor snabbhet äfvensom simma, de i bergstrakter lefvande till och med klättra med stor färdighet. Deras styrka är ovanligt stor, deras uthållighet förvånande. Bland sinnena stå lukten och hörseln högst; synen är deremot föga utvecklad, hvilket äfvenledes är händelsen med själsförmögenhet erna. Nötdjuren äro förtroliga mot varelser, af hvilka de icke hafva något att frukta, men blifva lätt vildsinta, äro i hög grad modiga, angripa utan tvekan äfven de starkaste rofdjur och kämpa äfven med hvarandra (hannarna särskildt under parningstiden). Deras föda utgöres af allahanda växtämnen: blad och knoppar, qvistar, gräs och örter, bark, mossa, lafvar m. m. Salt är för dem en stor läckerhet. Många vältra sig gerna i gytjiga pölar eller ligga timtals i floder och vattensamlingar. Honan föder efter 9 till 12 månaders drägtighet en unge, sällan flere. Kalfven är vid födelsen fullkomligt utbildad och kan inom kort åtfölja sin moder. Efter 3 till 8 år är djuret fullvuxet och blir vid 15 till 50 år ålderdomssvagt. Åtskilliga nötdjursarter kunna tämjas och lända då menniskan till ofantlig nytta, ty allt hos dem (hår, horn, hud, klöfvar, kött, ben, blod, mjölk och spillning) är användbart. Äfven de vilda nötdjuren blifva menniskan till gagn, hvarför ock jagten på dem bedrifves med stor ifver. Den är dock mycket farlig, ty en retad eller sårad tjurs raseri känner icke några gränser. -- Till denna familj föras flere slägten: nilgauslägtet, Portax, elandslägtet, Damalis, skogsoxslägtet, Anoas, nötkreaturslägtet, Bos, myskoxslägtet, Ovibos, gnuslägtet, Catoblepas, och spetsbockslägtet, Oryx. C. R. S.
Nöteborg (F. Pähkinälinna, R. Orjechovets, af orjech, nöt, kärna), fäste på en ö vid Nevas utflöde ur Ladoga, byggdes af novgoroderna i början af 1300-talet såsom ett värn mot svenskarnas anfall på Ladoga-trakterna. I N. afslöts d. 12 Aug. 1323 den namnkunniga nöteborgska freden, hvarigenom gränsen första gången fastställdes mellan Sverige och Ryssland. Kort efter freden blef N. säte för en novgorodisk lydfurste af litavisk ätt, Narimont, hvilken 1333 till ärftligt län erhöll Keksholms, Nöteborgs och Ladoga område samt hälften af Kaporie län i Ingermanland. Denne och hans son, Alexander, förtryckte innevånarna, så att desse 1337 gjorde uppror, hvarvid de understöddes från Viborg. I den strid, som deraf uppstod, ingrep äfven konung Magnus Eriksson i Sverige, hvilken samlade en flotta och intog N. 1348. Redan 1349 återvanns likväl slottet af novgoroderna, hvarefter Narimont och hans arfvingar med åtskilliga afbrott innehade väldet till tiden före 1478, då landet, efter novgorodska republikens fall, förenades med storfurstendömet Moskva. Under kriget med Ryssland lät Gustaf Vasa 1555 en flotta under Jakob Bagge i förening med en landthär belägra N., men belägringen måste uppgifvas efter tvänne veckors fruktlösa ansträngningar. Likaså misslyckades 1581 och 1582 försöken att vinna fästningen. Slutligen eröfrades N. efter lång belägring 1612 af svenskarna under Klas Slang. Den 12 Okt. 1702 nödgades den svenska, 250 man starka besättningen under G. V. Schlippenbach öfverlemna fästet åt ryssarna, dock först efter att hafva tillbakaslagit tre stormlöpningar under samma dag i tsar Peters egen närvaro. Peter gaf slottet namnet Schlüsselburg. -- Under svenska tiden var N. hufvudort för ett eget län, Nöteborgs län, som omfattade Nyens stad och skans samt Kuivas. Jeroselskj, Loppis, Kieltis, Korboselskj, Ingris l. Ingerskoj och Spaskoj pogoster. A. G. F.
Nötknäcka. Se Nötkråkslägtet.
Nötkreaturet, Bos taurus, zool., hör till nötdjurens familj (Bovidae, äfven kallad Bovina) inom boskapsdjurens ordning (Pecora) och däggdjurens klass. Pannan är (på skallen) merendels konkav framtill, men i sin midt baktill mot nacken mer eller mindre konvex. Underkäkens uppstigande gren bildar med dess kropp en nästan rät vinkel. Emaljöarnas kanter äro på de öfre äkta kindtänderna föga slingriga. -- De till färgteckning, storlek, gestalt och hornens form mycket skiljaktiga nötkreatursraserna bilda tillhopa icke någon naturlig art, utan härstamma sannolikt från flere vilda arter, hvilka menniskan har tamt, uppdragit för sina syften och korsat med hvarandra. När och hvar nötkreaturet först tamdes, är ej kändt; tidpunkten ligger långt bakom all upptecknad historia. Redan under stenåldern hade pålbyggnadsfolket i Schweiz boskap af både större och mindre ras. De i Sverige anställda arkeologiska forskningarna visa, att äfven det der boende stenåldersfolket haft tam boskap. -- Enligt L. Rütimeyer hafva tre vilda oxarter bidragit till alstrandet af de i Europa nu förekommande nötkreatursraserna. Dessa äro uroxen (Bos primigenius) långpannade oxen (B. longifrons) och bredpannade oxen (B. frontosus), af hvilka halffossila qvarlefvor finnas mångenstädes i vår verldsdel. Uroxen anses som stamform för den långhornade podoliska samt den storväxta, mer eller mindre plattpannade frisiska l. holsteinska rasen. (Man har på, som det synes, mindre goda grunder velat påstå, att äfven en i några få engelska parker sedan mycket lång tid tillbaka bevarad, vild eller halfvild nötkreatursras skulle vara en degenererad qvarlefva af uroxen. Denna parkboskap, B. scoticus, är hvit, med rödbrunaktig eller stundom svartaktig färg på nosen och öronen, och af ringa storlek.) Från de båda andra arterna skulle deremot de småväxta nötkreatursraserna, t. ex. i Sverige fjälll. finnrasen, härstamma. Den engelske naturforskaren J. E. Gray har uppräknat 41 raser af nötkreaturet både från Gamla och Nya verlden. Ensamt för England, Skotland och Irland upptager D. G. F. Macdonald 24 raser. -- Med lika stor lätthet, som de vilda nötkreatursarterna låta tämja sig och förvandlas till husdjur, lika lätt återgår tamboskapen till de vilda stamformernas seder, så snart den icke längre står under menniskans vård. Också finnas förvildade kreatur mångenstädes, särskildt i land, som koloniserats af spaniorerna. Columbus förde under sin andra resa nötkreatur till Haiti. Till Syd-Amerika bragtes sådana år 1540, och redan hundra
Källa: Project Runeberg ·
