Sida 26
Nöggerath ...
år senare voro de så talrika på Pampas, att man dödade dem blott för hudens skull. Äfven på prärierna finnas oerhörda boskapshjordar. -- Se vidare nästa artikel. C. R. S.
Nötkreatursafvel afser icke endast att bibehålla eller öka stammarna af nämnda djurslag, utan äfven att värdefulla egenskaper, som finnas hos det ena eller det andra af de parade djuren, må öfverföras på deras afkomma. Könsmognaden inträder hos nötkreaturen vid omkr. 1 1/2 års ålder, eller något tidigare hos kreatur af snabbvuxna raser, såsom den förbättrade korthornsrasen, och äfven hos djur af andra raser, som under uppväxten blifvit rikligt utfodrade. Val af tjur till afvel måste ske med synnerlig omsorg, då en sådan har stort inflytande på hjordens förökning, i det den under ett år kan gifva upphof till 50--60 kalfvar, under det att en ko i regel lemnar endast en afkomma årligen. Tjuren bör hafva ett litet och fint hufvud, små eller inga horn, halsen medelmåttigt lång, rak rygg, djup bröstkorg, bredt bäcken och fina, väl ställda ben samt normalt utvecklade könsorgan. Hälst väljer man tjurar, hvilka äro af oblandad ras och af ett sådant slag, som passar för de lokala förhållandena. Om tjuren vid 1 1/2 års ålder användes till afvel, bör han under första året derefter begagnas till endast ett mindre antal kor eller qvigor, men sedermera kan han användas till 60 à 80 kor under året. Genom daglig rörelse i det fria, under såväl vinter som sommar, och genom att han ej hålles i för högt hull eller utfodras med en stor mängd voluminöst foder, såsom rotfrukter och drank, kan tjuren bibehållas afvelsam till 6--8 års ålder. Vanligen blifva dock tjurarna, genom olämplig skötsel, redan vid 4 års ålder för tunga och tröga att använda såsom afvelsdjur. Detta inträffar ofta på egendomar, der man håller ett för ringa antal kor till hvarje tjur, och på sådana ställen skulle man, genom att inöfva tjurarna till dragning, ganska länge kunna hafva nytta af dem till afvel.
Qvigan nyttjas till afvel vid omkr. 1 1/2 års ålder. Brunsten varar hvarje gång, likasom hos korna, 24--36 timmar samt återkommer efter 3:ne veckor, såvidt djuret icke blifvit befruktadt. Ungefär 70 proc. af de betäckta hondjuren blifva drägtiga och drägtigheten varar i medeltal 285 dagar (jfr Drägtighet). Efter kalfningen infinner sig brunsten på 3--4 veckor; men man brukar vanligen låta en brunsttid gå förbi, innan kon släppes till tjur, då nästa kalfning kommer att inträffa ungefär ett år efter den föregående. Vid val af kor, efter hvilka afvelsdjur skola uppfödas, ser man till att få sådana djur, hvilkas egenskaper lämpa sig för de lokala förhållandena, och att djuren ej hafva fel, som kunna öfverföras på afkomman, eller äro för unga eller för gamla. Är afsigten med underhållet af nötkreaturen att erhålla en riklig mjölkafkastning, så väljas naturligtvis både kor och tjur ur en stam eller efter djur, som äro kända för stor mjölkproduktion. Kon bör hafva ett litet hufvud, fina (eller inga) horn, lång och smal hals, rak rygg, bredt kors, vid bröstkorg samt stort jufver och fina ben. Huden måste vara tunn och löst fäst vid underliggande delar; och den hårhvirfvel, som finnes på baksidan af jufret samt sträcker sig upp emellan låren, eller mjölkspegeln (se d. o.), måste hafva ett stort ytinnehåll. De så kallade mjölkådrorna, eller de blodådror, som gå från jufret fram emot bröstets nedre yta, skola likaledes vara stora, i synnerhet under förra hälften af mjölkningsperioden. Då kon uppnått en ålder af 9--10 år, brukar man vanligen ej till afvelsdjur uppföda de kalfvar hon derefter lemnar. Förbättring af en stam af nötkreatur kan ske, såsom vid hästafvel (se d. o.), genom noggrant urval af afvelsdjur inom stammen eller rasen eller genom att man anskaffar utmärkta handjur af annan ras än den, hvartill hondjuren höra, och använder dem till parning samt sedermera alltid parar afkomman efter desamma med handjur af ren ras uti 7--8 slägtled. Detta förfaringssätt kallas korsning (se d. o.). Det är likväl ej tillräckligt, att afvelsdjuren hafva god härstamning; de böra äfven under uppväxten och sedermera åtnjuta omsorgsfull vård för att ej urarta.
Mot slutet af förut angifna drägtighetstid ansvälla blygdläpparna och jufret, och mjölkafsöndringen börjar å nyo, i händelse den mot slutet af drägtighetstiden upphört. Vid kalfningen inställa sig krystningar eller födslovärkar, och vid födseln ligger kalfven vanligen med frambenen mot lifmodermunnen samt hufvudet hvilande på dessa ben. Äfven kunna bakbenen hafva inträngt i födslovägarna och kalfven sålunda framfödas baklänges. I båda fallen kan förlossningen försiggå ganska lätt. Möter deremot hinder för kalfvens framfödande, bör man förvissa sig om fostrets läge och, om så erfordras, rätta detta, hvartill man stundom kan behöfva anlita veterinär. Så snart kalfven är framfödd, ombindes nafvelsträngen 5--6 cm. från nafveln och afskäres nedom underbindningsstället Kalfven torkas derefter med halm och lägges i en kätte, försedd med ren, torr halm. Under första dagarna efter födseln gifves åt kalfven råmjölk, hälst efter modern, i smärre portioner, 3 à 4 gånger dagligen, och sedermera under ett par veckor söt, spenvarm mjölk tre gånger om dagen, hvarefter den söta mjölken småningom minskas och ersättes med större mängd söt och ljum skummjölk. Vid 4--5 veckors ålder får kalfven derjämte litet fint hö eller gräs samt gröpe, och vid 3 månaders ålder kan han helt och hållet afvänjas från utfodring med mjölk. Mängden af söt och skummad mjölk, som bör gifvas kalfven, beror af dennes storlek och det större eller mindre värde man sätter på honom. Ganska fördelaktigt är det att låta mera värdefulla kalfvar uppfödas genom att dia; de utveckla sig derigenom ganska väl och hålla sig i allmänhet friska. Kalfven kan då dia sin moder, men vanligen släppes den i en kätte till en annan ko, sedan han under 3--4 dagar erhållit råmjölk. Den ko, som skall användas till amko, bör lemna omkr. 1 1/2 à 2 kannor mjölk dagligen, och i den mån mjölkafsöndringen hos kon minskas, gifves åt kalfven litet fint hö och gröpe uti en för amkon ej
Källa: Project Runeberg ·
