Sida 331
Palmitinsyra ...
krigstjenst och blef 1723 ryttmästare. 1725 gick han i fransk krigstjenst och deltog 1733--35 i polska tronföljdskriget under Morits' af Sachsen befäl. P. var en af hattpartiets ifrigaste anhängare, hänsynslös och oförsonlig mot motståndare, men orädd och öppen. »Han var kanske mera hatad än någon annan bland hattarne, men i hatet blandade sig åtminstone icke något förakt». Första gången han väckte uppmärksamhet inom det politiska lifvet var 1735, då han såsom kurir förde till Paris en svensk-fransk förbundstraktat. Genom hans opasslighet fördröjdes återsändandet af ratifikationen derpå; och under det rådrum, som derigenom bereddes den franska regeringen, beslöt denna att tillsvidare återtaga ratifikationen, hvilket blef en väsentlig orsak till Arvid Horns och de gamla mössornas fall vid riksdagen 1738--39. Under denna uppträdde P. såsom en af hattpartiets förnämsta talare på riddarhuset och tjenstgjorde såsom mellanhand mellan landtmarskalken, K. G. Tessin, och det franska sändebudet, hvarför han också belönades med fullmakt såsom fransk maréchal de camp och, 1739, den svenska ministerplatsen i Köpenhamn. Derifrån erhöll han permission för att bevista 1740 års riksdag, fick under denna plats i det s. k. sekretissimum, som skulle förbereda det ryska kriget, var en af de ifrigaste förespråkarna för detta, som han förklarade vara »Sveriges rätta göromål», deltog i att på förhand uppsätta fredsvilkoren och var en hätsk förföljare af den olycklige G. J. Gyllenstierna (se Gyllenstierna 12) samt andra för hattarna misshagliga personer. Då hattarnas stjerna bleknade till följd af krigets olyckliga utgång, stannade P. i Köpenhamn till 1744 och kom derefter i gunst hos konung Fredrik. Vid den följande riksdagen, då hattarna åter befäste sig i makten, blef han riksråd (d. 22 Dec. 1746), och han utmärkte sig nu för mycken hätskhet mot Springer och Åkerhielm med anledning af den s. k. principalatsfrågan. I striden mellan hattrådet och Adolf Fredrik tog P. lifligt del, och under den deraf föranledda rättegången med O. v. Dalin ville han 1757 skärpa dennes straff till vatten och bröd. Då regeringen befarade oroligheter med anledning af motgångarna i pommerska kriget, i hvars utbrott P. äfven haft en väsentlig del, tillsattes en utomordentlig kommission med uppdrag att uppspåra och döma förrädiska stämplingar. Såsom dennas ordförande fick P. ett utmärkt tillfälle att tillfredsställa sin förföljelseifver. Med anledning af några tämligen betydelselösa stämplingar i Dalarna blefvo omkr. 100 personer underkastade ransakning, 238 vittnen hördes, tortyr användes, och 7 personer dömdes till döden (de benådades dock med andra straff). Derigenom ådrog P. sig emellertid allmän förbittring; och då hattarna vid 1760 års riksdag hotades med efterräkning för kriget, uppoffrades han af sina egna partivänner och förklarades, sedan man förgäfves sökt förmå honom att frivilligt vika för stormen, d. 28 Febr. 1761 förlustig ständernas förtroende. Redan s. å. återkallades han dock i rådet, men vägrade med stolthet att efterkomma kallelsen. Han afled d. 10 Febr. 1766 på sitt gods Sörby i Nerike. 1747 hade han fått friherrlig värdighet. P. var 1752--61 kansler för Lunds universitet och visade sig äfven på denna plats såsom en kraftig styresman och ifrig partiman. Han blef 1740 ledamot af Vetenskapsakademien och har till dess handlingar lemnat åtskilliga bidrag. S. B.
2. Palmstierna, Nils Fredrik, friherre, diplomat, den föregåendes sonson, föddes d. 1 Dec. 1788, blef 1804 fänrik vid Bohusläns regemente och 1805 student i Upsala, der han 1806 aflade kanslistexamen. Han tog 1812 afsked såsom kapten, men avancerade sedermera i armén till generallöjtnant (1843). Redan 1809 hade P. gjort sitt inträde på den diplomatiska banan, såsom andre sekreterare i konungens kabinett för utrikes brefvexlingen. Han var sedermera 1810--16 legationssekreterare i Berlin, 1816--18 chargé d'affaires och 1818--20 envoyé i Wien samt 1820--45 envoyé i Petersburg. Efter sin rappell derifrån bosatte han sig i Hamburg, der han afled d. 11 Juni 1863.
3. Palmstierna, Karl Otto, friherre, statsman, den föregåendes broder, född på Årebergs bruk i Vestergötland d. 27 Nov. 1790, bestämdes tidigt för den militära banan och fick omedelbart efter genomgången Karlbergskurs inträda i krigets skola, först i Pommern (1807), derefter i striderna vid Norska gränsen (1808--09), slutligen i Tyskland och Norge (1813--14), samt avancerade derunder till kapten (1813). Efter Norges förening med Sverige anställdes P. såsom adjutant hos den förste riksståthållaren, hans morbroder grefve H. H. v. Essen, och erhöll 1816 plats såsom kapten i generalstaben, der han 1828 avancerade till öfverste. 1835 utnämndes han till öfverste och chef för Vestmanlands regemente, men kallades sedan af konungens förtroende in på nya banor. Redan år 1823 hade han börjat med lif och lust deltaga i riksdagsförhandlingarna, som han alltsedan ända t. o. m. 1859 träget bevistade. Hans duglighet gjorde honom snart bemärkt och förde honom gång på gång till vigtiga platser i utskotten (1828--30 var han ledamot samt 1834--35 och 1844--45 ordförande i statsutskottet) och vid statsrevisionerna (1832, 1837). -- Karl Johan, som länge uppmärksammat hans verksamhet, och af hvars politiska system P. i det hela taget var en nitisk och duglig försvarare, ehuru han ingalunda hörde till antalet af dem, som »voterade för uniformen», utnämnde honom 1836 till landshöfding i Östergötlands län och vid 1840--41 års vigtiga riksdag till landtmarskalk. En ännu vidsträcktare verkningskrets öppnades för honom, då han 1851 kallades till statsråd och chef för Finansdepartementet. Bland märkliga åtgärder, som utmärka detta skede af hans verksamhet, må nämnas: införandet af medelporto, elektr. telegrafer och jernvägar, ny banklagstiftning, 1855 års bränvinslag och förordning om skatteförenklingen. Sina enskilda tankar i sistnämnda ämne hade han redan år 1834 uttalat i skriften Om beskattningens tillstånd i Sverige. P. var motståndare till frihandelssystemet. Kort efter uppnådd
Källa: Project Runeberg ·
