Sida 36
Obadja ...
intaga en särskild ställning. Ett bedömande, som stöder sig på objektiva grunder, kallas ett objektivt bedömande. -- 2. Gramm., som hör till eller har afseende på objektet i en sats. Med objektivt predikativ eller objektiv predikatsfyllnad förstår man den (underordnade) satsdel, som betecknar den egenskap, hvilken genom predikatet tillägges objektet i en sats, eller det tillstånd, hvari det försättes, t. ex. välja någon till konung (Lat. regem aliquem creare), der konung (regem) säges vara objektivt predikat. 1. L. H. Å. 2. K. F. J.
Objektiv (objektivglas, objektivlins, objektiv spegel), fys., kallas den mot det betraktade föremålet (objektet) vända linsen eller spegeln i sammansatta optiska instrument, såsom kikare och mikroskop (se d. o.). Den mot ögat vända linsen kallas okular. För att de aberrationer, som vidlåda enkla sferiska linser, må upphäfvas, äro vanligen både objektivet och okularet sammansatta af flere linser, hvilka tillsammans bilda ett aplanatiskt och akromatiskt linssystem. A. Bi-n.
Objektivdiopter. Se Alhidad.
Objektivera (se Objekt), framställa eller fatta något, som i sig sjelf är ett inre, såsom vore det ett yttre; åskådliggöra, försinliga, förverkliga.
Objektivglas. Se Objektiv, fys.
Objektivitet, egenskapen att vara objektiv (se d. o. 1); objektiv framställning.
Objektivlins. Se Objektiv, fys.
Objektivmikrometer, fys., en vid objektivet i åtskilliga optiska instrument anbragt mikrometerinrättning för uppmätande af föremåls storlek eller afstånd. En dylik mikrometer, anbragt vid okularet, kallas okularmikrometer.
Objektivspegel. Se Objektiv, fys.
Oblat (Lat. oblatum, egentl. det framsatta, det offrade, offer), urspr. det framsatta brödet, som de förste kristna medförde till sina kärleksmåltider (agaper), blef sedermera benämningen på de små runda, tunna, med korset eller en annan religiös bild stämplade, hvita kakor af osyrad (icke jäst) hvetedeg, hvilka utdelas i nattvarden (se d. o. och Hostia). -- I medicinsk och farmacevtisk mening förstås med oblater mycket tunna, af ojäst hvetedeg utvalsade eller utkaflade skifvor, hvilka begagnas, klippta i lämpligt stora stycken, till att, uppblötta med vatten, läggas om pulverformiga medikament, som på det sättet kunna nedsväljas, utan att deras smak förnimmes. (På farmacevtisk latin heter oblat nubecula, egentl. »litet moln».) Numera begagnas för detta ändamål stämplade kapslar af oblat. -- Oblater kallas äfven de smärre eller större, färgade eller ofärgade, tunna och runda degkakor, som nyttjas till försegling af bref (»munlack»). Sedan de limmade kuverten kommit i bruk, hafva emellertid dessa oblater blifvit alltmer sällsynta. -- Om »oblater» i andra betydelser se nästa art. O. T. S.
Oblati (Lat., »de åt Gud offrade»), inom katolska kyrkan benämning 1) på barn, som af sina föräldrar bestämts för klosterlifvet (se Munkordnar), 2) på personer, som utan att lefva i kloster genom donationer åt klostren förvärfvat sig rättighet att bära klosterdrägt, 3) på lekbröder och leksystrar i klostren. -- Den hel. Franciskas oblater (Oblate della Torre de spechi) kallades en af Francisca Romana (f. i Rom 1384, d. 1436) stiftad, af furstliga och adliga qvinnor bestående kongregation för sjukas vård. J. P.
Obligat (af Lat. obligätus, förpligtad, förbunden, oumbärlig), musikt., kallas en ackompanjerande stämma, som spelar större rol än de öfriga, behandlas mera som konserterande (jämte solostämman) och derför ej kan vara borta. Sånger för en solostämma med orgel eller klavér och dessutom en obligat violin, flöjt e. dyl. voro i synnerhet i förra århundradet vanliga. A. L.
Obligation (Lat. obligatio, egentl. fastbindning; skuldförbindelse). 1. Förbindelse, förpligtelse. -- 2. Obligation i juridisk mening betecknar närmast den mot en fordringsrätt svarande förbindelsen, men ordet nyttjas jämväl för att utmärka ej blott rättsförhållandet i dess helhet, utan äfven fordringsrätten. Båda dessa termer, fordringsrätt och obligation, kunna i öfrigt användas för hvarje fall, då rätt och förpligtelse föreligga, och sålunda jämväl då fråga är om samhällsmedlemmarnas allmänna skyldighet att uppfylla sina statsborgerliga pligter eller att lemna hvarandra ostörda i besittningen af sina rättigheter till person och egendom. Men vanligen afser man med obligation sådan förbindelse, hvari en person trädt till annan på grund af någon dem särskildt vidkommande rättsgrund, kontrakt, testamente, skadegörelse, rättsgemenskap etc. Ett framträdande moment i obligationen är den berättigades förmåga att göra den gällande mot den förpligtade. Dock finnes denna egenskap fullständigt allenast hos de civila obligationerna, ej hos de s. k. naturliga. Här saknas den alltid i större eller mindre måtto. En fordran kan exempelvis ej uttagas på exekutiv väg, utan medför endast rätt till qvittning, betalning ur mottagen pant eller frihet från återgäldande af redan mottagen prestation. En obligations innehåll kan vara positivt eller negativt, d. v. s. innefatta en skyldighet att antingen utföra eller underlåta något. Obligationer af det förra slaget äro de vigtigare, och af dem äro åter mest betydande de, som innebära en skyldighet att lemna något annan till egande. I öfrigt finnes en mängd indelningar af obligationerna. De kallas ensidiga, då af rättsförhållandets personer blott den ene har förpligtelse till den andre, såsom vid försträckning, och tvåsidiga, då, såsom vid köp, båda äro ömsesidigt förbundna. Efter beskaffenheten af obligationens föremål skiljes åter mellan delbara och odelbara, mellan bestämda och obestämda samt, bland de senare, mellan alternativt och generiskt bestämda obligationer. Och för det fall att flere personer, såsom väl kan ske, gemensamt äro berättigade eller förpligtade, talar man om solidariska och korreala obligationer.
Der skriftligt erkännande af obligationen lemnats, användes äfven om detta uttrycket
Källa: Project Runeberg · ·
