Sida 37
Obadja ...
obligation. Dock sker detta egentligen blott om sådana i den offentliga rörelsen förekommande förskrifningar, som äro utfärdade af stater, kommuner samt större kredit- eller industribolag.
Obligationshandel. Se Värdepapper.
Obligationsrätt. Se Förmögenhet 2.
Obligatorisk (se Obligera), som eger förbindande kraft; ovilkorligt föreskrifven, som man icke får undandraga sig, tvångs-, icke valfri (om skolgång och skolämnen); ensamt laggild. Motsats: fakultativ.
Obligera (-sjera, af Lat. obligare, egentl. binda), förbinda, förpligta; bevisa tjenst eller vänlighet; göra förbunden, sätta i tacksamhetsskuld. -- Obligerad [-sjerad], förbunden. -- Obligeant [-sja'ngt], förbindlig, tjenstvillig. -- Obligeance [-sja'ngs], tjenstvillighet; artighetstjenst.
Obligo, Ital., handelst., ansvar, förbindelse. Ordet användes i synnerhet i uttrycket utan obligo, särskildt vid vexelöfverlåtelser. En vexelöfverlåtare kan nämligen genom att vid sitt indossament foga orden »utan obligo» eller ett deremot svarande uttryck fritaga sig från det ansvar för vexelns godkännande och betalning, hvari han annars enligt vexelrätt skulle häfta till senare innehafvare af vexeln. B. H. D.
Oblik (af Lat. obliquus, sned, indirekt). 1. Gramm., benämning på hvar och en af deklinationens kasus med undantag af nominativen och vokativen, som kallas (på Lat.) casus recti. Benämningen har utgått från den föreställningen att nominativen var liksom ett i marken lodrätt stående stift (casus rectus), genom hvars nedböjande (declinatio) de öfriga kasus (casus obliqui) uppstodo. -- Med oblikt tal (oblik l. indirekt anföring eller framställning), Lat. oratio obliqua l. indirecta, menar man det sätt att framställa en persons tanke eller yttrande, att man ej anför hans egna ord, utan endast i berättelseform innehållet af dem. Den, hvars framställning refereras, uttryckes med 3:dje personen, och hela den följande framställningen är (i synnerhet i de gamla språken) grammatiskt underordnad ett verb, som betyder »säga» o. d. Motsatsen härtill kallas direkt anföring (oratio recta). Se under Direkt. -- 2. Krigsv., vid svenska kavalleriet benämning på hvarje rörelse eller formering, vid hvars utförande afdelningarna utsvänga i 45 graders vinkel mot den förra fronten. Sålunda talar man om linie eller kolonn med oblikt svängda sqvadroner eller troppar samt om oblik uppmarsch från en kolonn. Den sistnämnda tillgår på det sätt, att den främsta afdelningen utför en 45 graders svängning åt den sida, ditåt uppmarschen skall ske, hvaremot öfriga afdelningar undan för undan svänga lika mycket åt motsatt sida och derefter genom 90 graders svängning gå upp på föregående afdelnings yttre flygel. 1. K. F. J. 2. C. O. N.
Obliquus. Se Oblik 1.
Obliteration (af Lat. obliterare, utplåna), anat., utplånande, t. ex. af kanalen i ett kärl eller annan hålighet genom tilltäppning, väggars sammanväxning o. dyl. F. B.
Oblomov [ablåmåf]. Se Gontjarov.
Oboe (fordom hoboe, hoboja, af Fr. hautbois, »högt trä», i motsats till fagotten, basson, »bas»), ett troligen i Frankrike uppfunnet blåsinstrument, som i sin nuvarande gestalt är omkr. 200 år gammalt. Dess föregångare är den uråldriga, öfverallt under olika former inhemska »skalmejan», hvarur oboen utvecklat sig på samma sätt, som fagotten ur »bombarden», genom att den munstyckets rörblad omgifvande kitteln aflägsnades och den spelande tog sjelfva dessa blad i munnen, då ett mera uttrycksfullt spel möjliggjordes. Munstycket utgöres nämligen, liksom på fagotten, af tvänne vibrerande blad (tungor), fastbundna nedtill omkring en mässingscylinder. Instrumentet, som är af hårdt träslag, har småningom undergått många förbättringar i mensur och klaffar, hvilka senare i början voro blott 2 och först 1727 af Gerhard Hoffmann ökades till 4 samt f. n. äro ända till 14. Omfånget är b--a3, dock användas sällan de lägsta och de högsta tonerna. Instrumentet står i C och noteras i violinklav. Tonen är något nasal, men mera märgfull än flöjtens och mindre sinlig än klarinettens. I operor och programsymfonier plägar den mest karakterisera antingen kysk jungfrulighet eller folklig naivitet eller smärtfull innerlighet. I kyrkomusik har den ännu företrädet framför klarinetten. I militärmusik brukades oboen allra tidigast, såsom synes af benämningen »hautboister» på militärmusikanter (se under Hautbois). I orkestern behåller den ännu sitt gamla prerogativ att angifva tonen, hvarefter öfriga instrument stämmas, en funktion, som lämpligare borde tilldelas klarinetten. -- Bland virtuoser på oboe må nämnas Sallantin, Lebrun, Garnier, Barth, Sellner och Barret. Skolor och etydverk hafva skrifrits af desse äfvensom af Ferling, Rietz, Stein och Klughardt. Konserter eller ensembler med oboe finnas af Händel, Bach, Haydn, Mozart, Beethoven, Hummel, Kalliwoda, Kreutzer och Schumann. -- Afarter af oboe äro: 1) Altoboe, vanligen kallad engelskt horn (se d. o.). 2) Oboe da caccia, en tidigare form af engelskt horn, böjd som en skära och öfverdragen med läder. 3) Oboe d'amore (Fr. hautbois d'amour), nu föråldrad, men ofta använd af Seb. Bach och äfven hos oss vanlig ännu på Bellmans tid (»Jergen med sitt oboe d'amour»). Detta instrument stod en liten ters djupare än den vanliga oboen och hade ej, såsom denna, vidöppen ljudtratt, utan kulformig, med trång öppning, hvarigenom klangen blef starkt dämpad. -- Oboe kallas äfven en 8 fots tungstämma i orgeln, till formen liknande förstnämnda instrument. Den är en s. k. »half stämma», d. v. s. gäller blott klaviaturens öfre hälft, och motsvaras i den nedre af »fagott». A. L.
Obok, fransk hamnplats på norra sidan af Tadsjura-viken i östra Afrika, midt emot Aden, köptes 1862 af fransmännen, öfvergafs snart, men besattes å nyo 1884. Hela det af fransmännen ockuperade området uppgifves till 6,000 qvkm. med 22,000 innev.
Obol (Grek. obolos), forngrekiskt mynt, hvars värde, beräknadt efter den i Athen efter Solons tid gällande myntfoten, närmast motsvarade 11 2/3
Källa: Project Runeberg · ·
