Sida 369
Papperssnäcka ...
de öfriga melanesiska ögrupperna och på närgränsande öar i n. v. (Mikronesien) är starkt blandad med polynesier och derför af nyare forskare behandlas som en särskild folkgrupp, den melanesiska, hvilken än betraktas som ursprungliga papuaer, än som polynesier, än delas mellan bägge dessa raser (jfr Malajiska rasen). Till papua höra dessutom de uräldste innevånarna på Filippinerna, de s. k. negritos l. aita (af Malaj. hitam, svart), semang i det inre af Malakka, mincopi på Andamanerna och sannolikt några urstammar i det inre af Borneo. I språkligt hänseende bildar också Nya Guineas språk en särskild stam, papuaspråken, medan de öfriga ögruppernas språk, åtminstone till större delen, räknas till den melanesiska grenen af den malajisk-polynesiska språkstammen (jfr Melanesiska). -- Papuarasens fysiska kännetecken äro följande. Kraniet är högt och smalt (bredd-index 70--73, höjd-index 75--79), käkbildningen prognat, näsan bred, hög och nedböjd, med stora näsborrar, munnen stor, med vulstiga läppar. Det mest karakteristiska kännetecknet, som ock gifvit rasen dess (malajiska) namn, är det långa, yppigt krusiga, men sträfva och »afplattade» håret, som af naturen eller genom tidig och trägen vård växer i tuf-formiga flockar, hvilka omgifva hufvudet med en mer än qvartershög krona. Äfven kroppens öfriga hårväxt är ovanligt rik. Klädseln består hos qvinnorna blott af liku, en fransgördel kring midjan, och hos männen inskränkes denna till en vid ett snöre fäst mussla, bamburör, blad el. dyl. Som prydnader nyttjas öron- och näsringar, fjädrar och ben i håret samt tatuering i svart och rödt med glödande kol (ej med nål såsom hos malajerna). Med sitt lifliga, barnsligt uppsluppna och nyfikna väsende och sin ständiga rörlighet skilja sig papuaerna tydligt från de till det yttre stillsamme och inbundne malajerna och närma sig mer Afrikas negrer, hvilka de dock anses öfverträffa i intelligens, uthållighet och bildbarhet. Bostäderna, vanligen förenade till byar, kampong, byggas allmännast af bamburör på pålar tätt invid flodstränderna, liksom de forneuropeiska pålbyggnaderna. De äro vanligen 1,5 till 1,8 m. höga och breda, men ända till 30 m. långa. Golfvet består af bamburör med stora mellanrum, så att en ovan lätt faller ned i vattnet derunder, och det 6 m. höga taket göres af palmblad. Husgerådet består af kurbitsskal, säckar eller bastmattor och små träpallar, som tjena till hufvudgärd. Papuaernas båtar, prasu, förfärdigas af urhålkade trädstammar af ända till 18 m. längd. Verktyg och vapen (knif och yxa, pil och båge, lans och klubba) göras af hårdt trä och sten, först i nyaste tid af jern, och prydas, liksom båtarna, af vackra sniderier. Födan är hufvudsakligen vegetabilisk, brödfrukt, sago och torkade bär; njutningsmedel är tobak, men ej rusdrycker. Af husdjur finnas blott hunden och en särskild svinart (Sus papuensis). Qvinnan köpes till hustru, och polygami är tämligen allmän, men för öfrigt utmärker sig familjelifvet af anständighet, kyskhet och stor inbördes ömhet. Denna högre moraliska nivå sänkes dock betydligt genom en allmänt herskande kannibalism. De religiösa föreställningarna omfatta tron på en god och en ond ande, narvoje och manuver, ett evigt lif efter detta och förfädernas kult, hvarför ock de aflidnes skallar tjena som husgudar, hvilka med allahanda ceremonier rådfrågas om framtiden. Denna skildring gäller dock endast om de äkta papuaerna på Nya Guinea. Hos de melanesiska blandfolken finner man ofta högre, från polynesierna lånade kulturformer, i synnerhet på Vitiöarna. -- Af papuaspråken känner man blott några få och dessa ofullständigt. Det förnämsta är ma-for (äfven kalladt nu-for) på Nya Guineas vestkust. I fonetiskt hänseende normalt utvecklade, med de vanliga 5 vokalerna (a, e, i, o, u), diftongerna au, ei och alla svenska konsonantljud utom h, l och sj, äro de formelt ännu outvecklade. Nomina sakna kön, kasus och pluralmärke. Possessiva och objektformer af pronomina personalia uttryckas som i semitiska språk med suffix. Verbet har personbildning med prefigerade pronomina, men tempora uttryckas blott med fristående adverb. -- Jfr, utom den vid art. Malajiska rasen och Melanesiska anförda literaturen, Waitz »Anthropologie der naturvölker», bd 5 och 6, F. Müller: »Allgemeine ethnographie» (1879), och Meyner: »La papouasie» (1882), samt Hasselt: »Beknopte spraakkunst d. noefoorsche taal» och »Holl.-noefoorsch en noef.-hollandsch woordenboek» (1876). H. A.
Papuasien (Papouasie) l. endast Papúa, stundom förekommande namn för Nya Guinea.
Papula, papel, med., en form af utslag på huden, bestående i en upphöjd fläck, hvilken antingen, såsom i vissa utslag (lichen och prurigo), qvarstår i denna form eller öfvergår till blåsa, såsom i andra former. I förra fallet kallas utslaget »papulöst». I senare fallet är papeln blott ett kort genomgångsstadium för ett vesikulöst eller pustulöst utslag. F. B.
Papyrograf (af papyrus, se d. o., och Grek. grafein, skrifva), ett slags i England uppfunnen hektograf (se d. o.).
Papyros (-rå'ss; R. papirosa, af Lat. papyrus, papper), det från ryskan lånade namnet på cigarrett.
Papyrus Willd.. bot., ett växtslägte, hörande till halfgräsen, nat. fam. Cyperaceae S:t Hil., kl. Triandria L. Slägtets mest ryktbara art är P. antiquorum W. (Cyperus papyrus L.), som ännu växer ymnigt, sedan Plinius' dagar, vid Siracusa å Sicilien och möjligen finnes i Syrien. I Egypten, der detta ståtliga halfgräs, som kunde nå en höjd af mer än 8 m., i Nildeltat under forntiden odlades i stor skala, är det länge sedan utdödt. Det lemnade råämnet till beredandet af s. k. »papyrus» (Grek. papyros), eller det skrifmaterial, som i Egypten begagnades liksom nutidens papper (se d. o.). Af det ganska tjocka stråets inre bark tillverkades i särskilda fabriker det värderika skrifmaterialet, genom att man medelst ett slags lim sammanfäste papyrusremsorna till så att säga blad af större eller mindre bredd och längd samt sedan hårdt pressade dem, så att de blefve
Källa: Project Runeberg ·
