Sida 416
Parsi ...
största utsträckning (omkr. år 100 f. Kr.) omfattade alla land mellan Indus och Eufrat. De partiske konungarna af Arsakes' ätt (se Arsaciderna), hvilkas residens omvexlande var förlagdt till Rhagai, Ekbatana, Seleukeia och Ktesifon, hyllades likasom de fornpersiske med nästan gudomliga vördnadsbetygelser. Deras verkliga makt var dock inskränkt genom en mäktig och sjelfrådig feodaladel, hvarjämte deras sträfvanden att införa grekisk odling bragte dem i fejd med den mäktiga inhemska prestkasten (magerna), hvilken gent emot den påträngande hellenismen fasthöll vid den fäderneärfda religionen (sol- och stjerndyrkan). Det partiska rikets inre historia är derför en nästan oafbruten följd af partistrider, hvilka dock ej hindrade fullföljandet af en kraftfull eröfringspolitik. En framstående plats såsom regent och eröfrare intog i synnerhet Arsakes V Fraates I:s (181--144) broder Arsakes VI Mithridates I (144--136 f. Kr.). Hans son Arsakes VII Fraates II (136--127) bilade striden med Syrien genom att gifta sig med en syrisk prinsessa. Efter Arsakes IX Mithridates II (med tillnamnet »den store», d. 87 f. Kr.) kommo parterna under Arsakes XII Fraates III omkr. 60 f. Kr. i fientlig beröring med romarna, hvaraf följden blef långvariga och länge med vexlande framgång förda strider. Parterna gällde en tid såsom Roms farligaste fiender, och i synnerhet var det fullständiga nederlag, som Arsakes XIV Orodes I tillfogade triumviren Crassus år 53 f. Kr. vid Carrhae, länge ett ämne till bekymmer och grämelse. Äfven Arsakes XV Fraates IV (36--4 f. Kr.) tillfogade romarna, under Antonius, förluster. Mera afgörande fördelar vunnos först af Trajanus, som fråntog Arsakes XXV Chosroes (d. 121) det partiska rikets hufvudstäder Seleukaia och Ktesifon (116 e. Kr.) samt lade en stor del af dess område under romerskt välde. Dessa eröfringar gingo dock snart förlorade, och äfven de följande romerske kejsarna måste gång på gång föra krig mot parterna, till dess omsider desses af inre split alltmera försvagade välde under Arsakes XXX Artabanos IV år 226 e. Kr. störtades af Ardesjir (Artaxerxes), sasanidernas stamfader, hvilken grundade det ny-persiska riket. A. M. A.
Partigängare (T. parteigänger, Fr. partisan, Sp. guerrillero), egentl. en som går ett visst partis ärenden; anförare för eller ifrig anhängare af ett parti; krigsv., truppafdelningar, vare sig regelbundna trupper eller frikårer, hvilka föra krig på egen hand, oberoende af de stora krigsrörelserna, endast för att tillfoga fienden skada. De inlåta sig alltid på det s. k. lilla kriget (se Krig, sp. 1540). hvilket då ofta antager benämningen partigängarekrig. Garibaldi var den siste store partigängaren i Europa. C. O. N.
Partihandel. Se Minuthandel.
Partikel (Lat. particula, dimin. af pars, del), minsta smådel, grand, 1. Fys., en mycket liten del af en kropp. Man tänker sig visserligen partikeln så liten, att den är osynlig äfven för ett med det starkaste mikroskop väpnadt öga, men dock tillräckligt stor för att besitta alla den sammansatta kroppens fysiska egenskaper. De minsta partiklar, af hvilka en kropp tänkes vara sammansatt, benämnas molekyler (se d. o.). Dessa molekyler antagas visserligen äfven sjelfva vara sammansatta af ännu mindre delar, atomer, men dessa hafva icke mer samma fysiska och kemiska egenskaper som den sammansatta kroppen. -- 2. Gramm. Partiklar l. småord är en sammanfattande benämning för de ordklasser, som kallas adverb, prepositioner, konjunktioner och interjektioner (se dessa ord). Det gemensamma kännetecknet för alla dessa ordklasser är deras egenskap att vara oböjda och oböjliga, hvarigenom partiklarna såsom en grupp kunna ställas i motsats mot alla de öfriga ordklasserna tillsammans. Emellertid är det egentligen adverb, propositioner och konjunktioner, som ega någon inbördes grammatisk och funktionel frändskap. Interjektionerna äro en så specifik ordklass, uttryckande i ett ord en hel sats, att de blott på grund af sin flexionslöshet räknas till partiklarna. 1. R. R. 2. K. F. J.
Partikularism (Fr. particularisme, af Lat. particiilaris, särskild). 1. Mosaismens tro att Gud är företrädesvis och i särskild mening judarnas gud. -- 2. Teol., den inom reformerta bekännelsen rådande läran att Gud på förhand genom särskildt beslut (decretum particulare) utkorat vissa menniskor till salighet och de öfriga till evig fördömelse samt att Jesus endast för de förra lidit och dött. -- 3. Polit., en till ett större statsförbund hörande stats envisa af-söndringslust eller sträfvan att motsätta sig allt närmare införlifvande med helstaten, all närmare gemensamhet med denna i afseende på institutioner och författningar. Detta slags partikularism har framträdt hufvudsakligast i Nord-Amerikas förenta stater, Schweiz och Tyska riket. På liknande sätt talar man om den irländska, den norska partikularismen. -- 4. Bygdpolitik, kortsynt och sjelfvisk intressepolitik. Jfr Separatism. -- Partikularist, anhängare af det ena eller andra slaget af partikularism.
Partikularitet (Fr. particularité), särskild omständighet.
Partikuliär (Fr. particulier, se d. o.), egendomlig, sällsam, besynnerlig.
Partikulär (Lat. particularis), som hänför sig blott till en del af det hela. -- Partikulära omdömen, log., sådana omdömen, i hvilka predikatet gäller blott om en del af subjektets omfång, t. ex. några menniskor äro svenskar, hvarvid man lemnar oafgjordt om alla eller endast några äro det. Enär emellertid t. ex. i detta omdöme det egentligen logiska subjektet onekligen är »några menniskor», angifver man tvifvelsutan riktigare de partikulära omdömenas väsende så, att deras subjekt säges i sig sjelf vara bestämdt allena med afseende på det genus, inom hvars omfång det faller (i detta fall menniska), och först i och genom predikatet närmare begränsas gent emot annat, som äfven faller inom samma omfång (se Subkonträra omdömen). De partikulära omdömena angifvas i logiska läroböcker vanligen med
Källa: Project Runeberg · ·
