Sida 454
Paul ...
furstar berättigade att eröfra kättares land. Genom sitt inqvisitoriska tyranni uppväckte han hos det romerska folket en sådan förbittring, att det vid underrättelsen om hans död, d. 18 Aug. 1559, nedref inkvisitionens byggnader, förstörde de till påfvens åminnelse uppförda bildstoderna och fördref under hotelser alla medlemmar af familjen Carafa från Rom.
5. P. V, hette egentligen Camillus Borghese och föddes i Rom 1552. Den 16 Maj 1605 vald till påfve, utmärkte han sig för kraft och energi, men måste dock erfara det påfliga interdiktets vanmakt, när han dermed belade republiken Venezia, emedan hon vägrat återtaga ett af henne utfärdadt förbud för jesuitordens medlemmar att inom republikens område utvidga sina besittningar och uppföra nya kloster. Jesuiternas försök att gifva kraft åt kyrkostraffet och uppegga folket mot regeringen besvarade denna genom att utvisa alla jesuiter (1606). Efter tio månaders fruktlösa ansträngningar beslöt påfven sig äntligen för att under fransk bemedling sluta fred med republiken, utan att dock kunna utverka, att de öfverklagade kyrkopolitiska lagarna upphäfdes eller att jesuiterna fingo rättighet att återvända inom republikens område. P. afled d. 28 Jan. 1621. H. W. T.
Paul I Petrovitj, Rysslands kejsare, föddes d. l Okt. 1754 och var ende son till Katarina II under hennes äktenskap med Peter III. Som barn togs han af kejsarinnan Elisabet från sin moder och lemnades i andras vård. Derigenom blef han främmande för sin moder, hvilken, sedan hon bestigit tronen, fruktade hans anspråk och hatade honom samt omgaf honom med spioner och förbittrade hans lif på allt sätt, särskildt genom att hålla honom fjärran från all statstjenst och genom att låta sina gunstlingar förödmjuka honom. P. var af naturen rikt begåfvad och rättskaffens, men de goda anlagen missriktades genom den behandling han utstod. Han blef dyster, misstänksam, hastig såväl till vänskap som hat och fullständigt oberäknelig, hvartill kom, att han hyste en öfverdrifven tanke om sin makt. Allt detta gjorde honom till en fullkomlig despot, för hvilken en undersåtes lif och frihet ingenting betydde. En följd af hans uppfostran var det väl, att han hade stor smak för småaktiga detaljer rörande militärväsendet och kunde bestraffa ett fel vid paraden med Sibirien. Den 17 Nov. 1796 besteg han tronen och började sin regering med att, af hat till sin moders minne, för framtiden utesluta qvinnor från arfsrätt till kronan. Den 16 April 1797 kröntes han i Moskva. Sin moders gunstlingar afskedade han. I spetsen för utrikes ärendena qvarstod dock Bezborodko, hvilket var en följd deraf att P. på detta område hade ungefär samma tendenser som hans moder. Han hatade nämligen, t. o. m. häftigare än Katarina, den franska revolutionen och inbjöd Ludvig XVIII att slå sig ned i Mitau samt gaf honom 200,000 rubel i årsunderhåll. I öppet krig med Frankrike inlät han sig dock ej förr än 1798, då han inträdde i den andra koalitionen. Den ryska arméns missöden under fälttåget, hvilka P. ansåg bero på bundsförvandternas förräderi, förmådde honom snart att bryta med de allierade, inleda underhandlingar med Bonaparte och förvisa Ludvig XVIII från Mitau. Samtidigt ingick han med Sverige, Danmark och Preussen det väpnade neutralitetsförbundet 1800, riktadt mot England, och uppgjorde med Bonaparte det s. k. stora förslaget, som gick ut på att störta det engelska väldet i Indien. Hans vrede mot England berodde till en del derpå att detta land icke ville afstå från Malta, som egentligen tillhörde Johannitorden, hvars stormästare P. var sedan d. 7 Nov. 1798. De stora planerna omintetgjordes dock genom mordet på P. Anledningen dertill var det allmänna hat kejsaren genom sin despotism uppväckt, synnerligen bland sina närmaste, som voro mest utsatta för hans tyranni, och inom armén. För att återupprätta auktoritetsprincipen lät han upplifva många gamla barbariska bruk, såsom att alla, både män och qvinnor, skulle knäböja i smutsen eller i snön på gatan, då han passerade. Han förbjöd en mängd klädespersedlar, som han ansåg vara jakobinska; han förbjöd införsel af utländska böcker och musikalier, förbjöd ryssar att resa utomlands och förbjöd t. o. m. att i officielt språk använda orden samhälle, medborgare o. d. Då han äfven började tänka på att beröfva sina barn tronföljden, fingo de missnöjde lätt tronföljaren på sin sida. En sammansvärjning bildades, hvars ledare var grefve v. Pahlen, och hvars förnämste deltagare voro Panin, Bennigsen, bröderna Zubov, furst Jasjvill m. fl. Dessa inträngde i kejsarens sofrum natten emellan den 23 och 24 Mars (n. st.) 1801 och sökte tvinga honom att abdikera. Dervid uppstod en strid, under hvilken P. kullkastades af N. Zubov eller Jasjvill och stryptes med ett officersskärp. P. gifte sig 1) d. 10 Okt. 1773 med Vilhelmina (Natalia Alexejevna) af Hessen-Darmstadt, som efter ett olyckligt, barnlöst äktenskap dog d. 26 April 1776; 2) d. 18 Okt. 1776 med Sofia Dorotea Augusta (Maria Feodorovna) af Würtemberg, som skänkte honom tio barn och dog d. 5 Nov. 1828. Han efterträddes af sin äldste son, Alexander I. Bland hans öfriga barn må nämnas sonen Nikolaus (kejsar N. I) och dottern Maria, förmäld med Karl Fredrik af Sachsen-Weimar och moder till kejsar Vilhelm I:s gemål. J. Fr. N.
Paul, Jean [sjang pål], psevdonym för den tyske författaren J. G. Fr. Richter.
Paul, Hermann Daniel, tysk musiker och öfversättare, föddes 1827 i Preussen och bosatte sig 1861 i Helsingfors, der han först uppträdde såsom violinist och musikkritiker. Han blef 1869 e. o. lektor i tyska språket vid dervarande universitet och lärare i samma språk vid polyteknikum samt uppträdde sedan dels såsom författare af skolböcker, dels såsom flitig öfversättare till tyskan af både svensk och finsk poetisk literatur. Han utgaf öfversättningssamlingarna »Finnische dichtungen» (1866) och »Aus dem Norden» (1877), en öfversättning af Runebergs »Kungarna på Salamis» (1869), vidare »Kanteletar, die volkslyrik der finnen» (1882), innehållande det mesta och
Källa: Project Runeberg ·
