Sida 455
Paul ...
värdefullaste af de lyriska finska folkdikterna, samt »Kalevala, das volksepos der finnen» (2 dlr, 1885--86), deri denna folkdikt är fullständigt återgifven. Död 1885. O. G.
Paul, Oskar, tysk musikskriftställare, f. 1836, studerade musik under Plaidy, Hauptmann och Richter samt blef, på grund af skriften Die absolute harmonik der griechen (1866), privatdocent vid universitetet i Leipzig, lärare vid konservatoriet 1869 och, efter offentliggörandet af en öfversättning af Boëtius' »De musica» (1872), professor vid universitetet. Han har utgifvit Hauptmanns »Lehre von der harmonik» (1868) äfvensom en egen Lehrbuch der harmonik (1880), en Geschichte des klaviers (1869) och ett Handlexikon der tonkunst (1873) samt uppsatt tidningarna »Tonhalle» (1869) och »Musikalisches wochenblatt» (1870). Hans åsigt om Hucbalds »Organum» (se d. o.) är originel, men har väckt mycken motsägelse. A. L.
Paul, Hermann, tysk språkforskare, f. 1846, professor i Freiburg, en af samtidens mest framstående germanister, hemmastadd såväl på den filologiska kritikens som på den rena språkvetenskapens område, har skrifvit Über die ursprüngliche anordnung von Freidanks bescheidenheit (1870), »Gregorius» von Hartmann von Aue (1873), Gab es eine mittelhochdeutsche schriftsprache? (1873), Zur orthographischen frage (1880) och Mittelhochdeutsche grammatik (1881; 2:dra uppl. 1884). I den af honom tillsammans med V. Braune utgifna vigtiga tidskriften »Beiträge zur gesch. d. deutschen sprache u. literatur» (fr. o. m. 1874), junggrammatikernas hufvudorgan, har P. författat en mängd större och mindre uppsatser, bland dem flere af stor betydelse, t. ex. Zur lautverschiebung (1874), Über das gegenseitige verhältnis der handschriften von Hartmanns Ivein (s. å.), Kritische beiträge zu den minnesingern (1876), Zur nibelungenfrage (s. å.), Die vocale der flexions- und ableitungssilben in den ält. germ. dialecten (1877), Zur gesch. des germanischen vokalismus (1879) och Zur gesch. der lautentwickelung u. formenassociation (1879--1884). Ett arbete af allmännare intresse, som öfvat och öfvar ett stort inflytande på den språkvetenskapliga metoden, är P:s Principien der sprachgeschichte (1880; ny omarb. o. utvidgad uppl. 1886). I »Altdeutsche textbibliotek» (1882 o. f.) har P. utgifvit Walter v. d. Vogelweide, Gregorius och Der arme Heinrich. Slutligen redigerar han »Grundriss der germanischen philologie», en germanistisk encyklopedi, hvars 1:sta band f. n. (1888) är under tryckning. Lll.
Paula. Se Frans af Paola och Vincent de Paul.
Paulding [pål-], James Kirke, nord-amerikansk författare, f. 1779, var 1838--41 Förenta staternas sjöminister och lefde derefter i landtlig tillbakadragenhet. Död 1860. P. framträdde offentligt första gången såsom utgifvare (jämte Washington Irving) af den lyckadt humoristiska tidskriften »Salmagundi» (1807--08). Bland hans arbeten märkas vidare den skarpa, men godlynta politiska satiren The diverting history of John Bull and Brother Jonathan (1812), den äfvenledes mot England riktade parodiska dikten The lay of the scottish fiddle (5 sånger, 1813), Letters from the South (1815), skaldestycket The backwoodsman (1818), som i 6 sånger skildrar nybyggarelif i vestern, A sketch of Old England, by a New England man (1822) samt de större prosaberättelserna Konigsmark (1823, senare med titeln Old times in the new world; en skildring från svenskarnas nybygge vid Delaware-floden och tillika ett skämt med Scotts romanskola), The dutchmans fireside (6 upplagor 1831; »Holländarne i New-york», 1833--34), Westward ho! (1832) och The puritan and his daughter (3 bd, 1849), förutom en mycket god biografi öfver Washington (1835) och skriften Slavery in the United states (1836), i hvilken han talar emot att upphäfva slafveriet. -- P. handterade gerna ironiens vapen. Han var utprägladt nationel både i ämnen och utförande. Sträng republikan, stod han städse rustad att med sin penna bemöta alla angrepp på fäderneslandets ära och rättigheter. P:s »Select works» utgåfvos i 4 bd 1867--68.
Paulette [påle'tt], benämning på en årlig afgift, som en tid i Frankrike erlades till kronan af parlamentsledamöter m. fl., emot rättigheten att lemna ämbetet i arf. Den uppgick till 1/60 af den summa, som ämbetet ansågs vara värdt. Idén till denna skatt gafs 1604 af parlamentssekreteraren Ch. Paulet, efter hvilken den också uppkallades.
Paul et Virginie [pål e virsjini], berömd, idyllisk novell af B. de Saint-Pierre.
Pauli, S:t, församling i Malmö stad. Folkmängden var vid 1887 års slut 19,953 pers. S:t P. utgör ett regalt-privilegieradt pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Oxie kontrakt.
Pauli, Emerentia. Se Krakou.
Pauli, Vilhelm Maurits, krigare, föddes d. 5 Dec. 1730 på Fluxerum (Kalmar län) och var ättling i 4:de ledaf Zakarias Wolfgangsson P. (f. 1586, d. såsom öfverste 1630), hvilken 1608 från Österrike inkom till Sverige och blef stamfader för den svenska adliga ätten Pauli. Vilhelm Maurits P. studerade i Upsala, blef 1751 sergeant vid Posseska regementet i Stralsund och fick s. å. fänriks fullmakt vid grefve Fersens regemente i fransk tjenst, ur hvilken han 1763 tog afsked med en pension af 600 livres. 1785 utnämndes P. till öfverste för Vesterbottens regemente och deltog med detta i träffningarna vid Uttis malm och Likala samt försvarade under reträtten från sistnämnda ställe passet emellan Memmälä och Anjala. 1790 befordrades han till generalmajor, kommenderade vid Valkiala högra flygeln och bidrog hufvudsakligen till slagets lyckliga utgång. Sedermera fick han befälet vid arméns venstra flygel, med hvilken han fullständigt slog ryssarna vid Keltis baracker och intog lägret vid Värälä, samt belönades för denna bragd med riddaregrad af Svärdsordens stora kors. 1790 blef P. generallöjtnant, 1791 chef för Skaraborgs regemente samt 1792 konungens generaladjutant och befälhafvande general öfver Vestgöta fördelning. Han fick 1796 afsked
Källa: Project Runeberg ·
