Sida 515
Pepton ...
för 1842 samt blef statsgeolog för Wisconsin 1854. Död 1856. P. uppträdde 1821 med diktsamlingen Prometheus and other poems, efter hvilken följde Clio (3 bd, 1822--27; dikter jämte prosa-essays) samt The dream of a day, and other poems (1843). Hans skaldestycken andas ungdomlig friskhet och inspiration, men äro ofta vårdslösade i formen. Han förvärfvade sig äfven vidsträckta språkkunskaper och biträdde Noah Webster vid utarbetandet af dennes stora engelska ordbok.
Percy [pö'rsi], ett i Englands politiska historia allt som oftast återkommande adligt slägt-namn, som med normandiska eröfringen (1066) inkom till England och under Henrik II:s regering (1154--89) genom gifte öfvergick till Joscelin af Louvain, en son af hertigen af Nedre Lothringen, grefve Gottfrid den skäggige af Louvain, samt broder till Henrik I:s andra gemål, Alice. Joscelins ättlingar blefvo mäktiga stormän i norra England. Genom nio generationer och under 238 år hette ättens hufvudman Henry P., och 1377 fick hufvudmannen titeln grefve af Northumberland. Efter en tillvaro af 500 år utslocknade denna ätt P. 1670, men namnet gafs senare åt den siste ättemannens dotterson Algernon Seymour, som 1722 utnämndes till lord P. och 1749 till grefve af Northumberland. Dennes titlar ärfdes 1750 af hans måg, Sir Hugh Smithson, hvars ätt ännu fortlefver. Jfr Northumberland, engelsk grefve- och hertigtitel.
Percy [pörsi], Thomas, engelsk författare, f. 1728, blef kyrkoherde i Easton Maudit (Northamptonshire), hofpredikant och slutligen (1782) biskop i Dromore på Irland. Död 1811. P. är i literaturhistorien känd framförallt genom sin samling af engelska folkvisor, Reliques of ancient english poetry, consisting of old heroic ballads, songs, and other pieces of our earlier poets (3 d., 1765; många uppl.). Denna samling har öfvat ett ej ringa inflytande inom den engelska literaturen (W. Scott, Tennyson). En stor del af innehållet förskrifver sig emellertid från Samuel Pepys samling. För öfrigt har P. behandlat sitt material tämligen godtyckligt, ändrat och kombinerat efter sin smak, så att samlingens vetenskapliga värde visserligen ej är stort. Först 1868 utgafs genom Hales och Furnivall det foliomanuskript, som låg till grund för P:s publikation. Bland hans ej få öfriga skrifter må nämnas Five pieces of runic poetry och Essay on the origine of the english stage, particularly on the hist. plays of Shakspeare (1793). -- År 1840 stiftades för publikation af folkvisor Percy society, hvilket sällskap upplöstes 1852 efter att hafva utgifvit 96 volymer.
Percy [-si'], Pierre François de, baron, fransk militärläkare, f. 1754, d. 1825, generalinspektör och chef för franska militär-medicinal-väsendet, ådagalade stor skicklighet vid organiserandet af fälthospital samt konstruerade de sjukbårar, brancards, efter hvilka de af Napoleon I upprättade brancardiers-kompanierna hade sitt namn.
Percy [pö'rsi], John, engelsk metallurg, f. 1817, var en tid praktiserande läkare och 1851--79 professor vid »Government school of mines». Hans Metallurgy (1861) är ett mycket framstående arbete. P. är äfven känd såsom egare af en ojämförligt rik historisk samling aqvareller af engelska skolan, till ett uppgifvet antal af 12,000.
Perczel [pe'rtsel], Mór, ungersk revolutionsgeneral, f. 1811, tjenstgjorde en tid i österrikiska armén, men kastade sig med lif och själ in i de politiska frågorna, sedan han 1843 blifvit invald i landtdagen. Han ställde sig genast i yttersta vensterns led och blef under »stormåret» 1848 en betydande person. Då kriget mot Österrike utbröt, bildade han en friskara, vann vid Ozora, Okt. 1848, en lysande seger och med den generalmajorsepåletterna, men blef i Dec. s. å. grundligt slagen, vid Moór, af Jellacic. Af nationalförsamlingen utnämnd till öfverbefälhafvare, slog han general Ottinger vid Szolnok (Jan. 1849), men nedlade derefter sitt kommando för att icke få Dembinski till förman. Församlingen gaf honom ett särskildt befäl i Banatet, der han också vann flere vigtiga framgångar (i Mars), men tog det åter, då han icke ville underordna sig krigsministern Görgey. Ett nytt kommando, emot ryssarna i norr (Juli), förlorade han af samma grund, och vid Temesvár var han med blott såsom frivillig. Efter kapitulationen i Világos (Aug. 1849) räddade han sig till Turkiet, derifrån till England. 1867 återvände han till Ungern, invaldes i underhuset och var 1873--74 president för Deákpartiet. På de senare åren har särskildt frågan om återställandet af den nationella honvedsarmén sysselsatt honom.
Perdendosi, Ital., musikt., »förlorande sig», bortdöende.
Perdicinae. Se Fälthöns.
Perdikkas, konungar i Macedonien. -- P. I, rikets grundläggare, var enligt sägnen en heraklid (se d. o.) och ättling af Temenos. Hans regeringstid förlägges till omkr. år 700 f. Kr. -- P. II (454--413 f. Kr.), en son af Alexander, hade att bestå svåra strider med andra tronpretendenter, men lyckades medelst list och våld befästa sitt välde. Under det peloponnesiska kriget vacklade han oaflåtligt emellan Athens och Spartas parti. -- P. III (365--360 f. Kr.), äldre broder till Filip II, stupade i ett krig mot illyrerna. A. M. A.
Perdikkas, macedonsk fältherre, deltog med utmärkelse i Alexander den stores fälttåg och åtnjöt städse konungens stora förtroende. Till honom öfverlemnade Alexander på dödsbädden sin sigillring såsom symbol af den kungliga myndigheten, med anledning hvaraf P. äfven af de öfrige fältherrarna erkändes såsom riksföreståndare. I sitt bemödande att befästa sitt och det kungliga husets välde understöddes han troget af Evmenes, men stötte på motstånd hos de öfrige fältherrarna, hvilka sträfvade att hvar på sitt håll göra sig oberoende. Antigonos, Antipatros, Krateros och Ptolemaios ingingo mot honom en koalition; och då han med vapenmakt ville göra sina anspråk gällande, blef han under ett fälttåg till Egypten mördad af sina upproriska soldater, 321 f. Kr. A. M. A.
Källa: Project Runeberg ·
