Sida 591
Petersburg ...
sådan skatt omtalas i England redan under 8:de årh., och den synes tidigt hafva blifvit införd äfven i Sverige, Norge och Danmark, måhända under inverkan af engelska missionärer. Uttryckligen omnämd för Sverige är den emellertid först i en påflig bulla af 1154, i sammanhang med några genom legaten Nicolaus af Alba på kyrkomötet i Linköping 1152 vidtagna anordningar. Man synes dock ej af ordalagen med säkerhet kunna sluta till, att förslaget om peterspenningens erläggande först vid detta möte blifvit väckt och antaget. Den blef för öfrigt aldrig införd i hela Sverige: hvarken i Finland eller i Norrland n. om Gestrikland erlades densamma. Icke häller utgick den öfverallt lika. I Upsala stift erlade sålunda hvar och en, »som odlade och sådde», för sig och sin familj en penning (1/8 örtug). I de öfriga stiften uppgifves den hafva utgått med 1/2 penning, och stundom synes man hafva begagnat sig af denna skatt för att på samma gång tillgodose andra kyrkliga behof. I större delen af Strengnäs stift erlades »pro censu romano» 3 penningar, af hvilka påfliga kammaren dock fick endast 1/6 (d. v. s. 1/2 penning); resten gick till domkyrkan, till johanniterna i Eskilstuna och ett par prebenden. Inom Rekarne uppgifvas t. o. m. 4 penningar hafva erlagts med en motsvarande fördelning. I Skara stift uppgifves domprosten hafva haft hela peterspenningen från Värmland och någon del af Dal samt 1/3 af densamma i det öfriga stiftet. Hurudan fördelningen inom Skara stift för öfrigt varit är obekant. För uppbörden af peterspenningen, liksom af andra skatter till kurian, hitsändes tid efter annan påfliga uppbördsmän. Man eger ännu i behåll räkenskaper eller berättelser från åtskilliga af dessa. Norrmannen P. A. Munch har sålunda efter handskrifter i Vatikanen utgifvit »Pavelige nuntiers regnskabs- og dagböger förte under tiendeopkrævningen i Norden 1282--1334» (1864). En annan ur Vatikanen hemtad framställning (afgifven till påfven omkr. 1321) af svensken Nicolaus Sigvasti är tryckt i »Svenskt diplomatarium», 3:dje d. I svenska Riksarkivet finnes en utförlig redogörelse för uppbörden af denna skatt från Upsala stift under åren 1333--50, afgifven inför legaten Johannes Guilaberti (tr. i »Sv. dipl.», 6:te d.). För den följande tiden känner man ej sådana omfattande redogörelser, men enstaka qvittenser och fullmakter för påfliga uppbördsmän visa, att skatten allt framgent indrefs. 1472 inskärptes dess utgörande särskildt i Skara stift. Sista kända fullmakten för en påflig kommissarie att i Sverige uppbära denna penning är af 1515. På Vesterås riksdag 1527 synes äfven »romareskotten» varit på tal. Det uppgifves nämligen i den latinska redaktionen af ordinantian, att den skulle hädanefter ingå till kronan, men den synes i stället från den tiden alldeles försvinna. Den nämnes för sista gången i ett kontrakt mellan konungen och Linköpings kapitel d. 2 Sept. 1527. -- De ofvan nämnda räkenskaperna och berättelserna hafva för oss fått en egen historisk betydelse. Man har lagt dem till grund för folkmängdsberäkningar i Sverige under medeltiden, och de äro i sjelfva verket så godt som det enda användbara materialet för sådana. Se härom O. Montelius' uppsats i »Svensk tidskrift» (1870) och H. Hildebrand: »Sveriges medeltid» (1:sta delen). Ehd.
Endast namnet gemensamt med ofvannämnda skatt till påfvestolen har den moderna »peterspenningen». Den senare är en insamling af gåfvor åt påfven. Sådana insamlingar börjades först 1860 i Wien, men hafva sedermera vunnit efterföljd på skilda håll inom den romersk-katolska verlden och derigenom antagit karakteren af en ständig frivillig skatt till påfvestolen. Beloppet af dessa insamlade medel har varit så stort, att såväl Pius IX som hans efterträdare kunnat tillbakavisa ett af den italienska regeringen erbjudet årligt anslag på 3 1/4 mill. lire. »Peterspenningens» belopp har likväl på sista tiden nästan årligen minskats.
Peterssen, Eilif, norsk målare, född i Kristiania d. 4 Sept. 1852, gick först i Eckersbergs målareskola och studerade sedan vid akademien i Köpenhamn samt efter 1871 i Karlsruhe och München. Efter en tids vistelse uti Italien är han nu bosatt i Kristiania. Hans arbeten belönades med andra medaljen vid utställningarna i München 1876 och i Paris 1878. Det första, som ådrog sig en mera allmän uppmärksamhet, var Kristian II underskrifver dödsdomen öfver Torben Oxe. Bland senare arbeten af honom må nämnas hans Judas, tvänne altartaflor i Kristiania och hans af danska staten inköpta Nocturne. Nationalgalleriet i Kristiania eger tvänne taflor af hans hand, den ena ett fruntimmersporträtt. Y. N.
Petersson, Per Johan, universitetslärare, öfversättare, född af bondeslägt d. 8 Maj 1816 i Skirö socken, Jönköpings län, blef 1835 student i Upsala, 1842 filos. doktor och docent i latinsk poesi, 1847 adjunkt vid Upsala katedralskola, 1854 universitetsadjunkt derstädes och 1859 professor i latinska språket och literaturen. Död i Upsala d. 19 Juni 1874. Utrustad med poetisk känsla, formtalang och improvisatorisk talegåfva, gjorde P. sig mycket bemärkt vid de första skandinaviska studentmötena (1843 och 1845). Han öfversatte ypperligt Stagnelius' dikt »Vladimir den store» på latinska hexametrar (1840--42) och belönades 1843 med Svenska akademiens 2:dra pris för skaldestycket Sapphos klagan. Hans förmåga att på svensk vers tolka de latinske skalderna, i synnerhet de lyriske och elegiske, var högst framstående. 1800 utkom hans öfversättning af Tibullus' elegier.
Petersson, Axel Jakob, jernvägsingeniör, f. på Öland 1834, genomgick Teknologiska institutet i Stockholm och kom 1859 till Norge, vid hvars jernvägsanläggningar han alltsedan var verksam, hufvudsakligen såsom chef (sedan 1865) för byggnadskontoret. År 1881 nödgades han på grund af öfveransträngning taga afsked. Han dog i Kristiania d. 15 Jan. 1884. Såsom jernvägsingeniör vann P. ett namn genom sina sinnrika brokonstruktioner med pendelpelare. Hans flesta arbeten af detta slag finnas på Smålenenesbanan, såsom den stora Ljansviadukten nära Kristiania, bron öfver
Källa: Project Runeberg ·
