Sida 592
Petersburg ...
Hobölelfven och de båda broarna vid Lysedal och Prestbakke mellan Fredrikshald och riksgränsen samt den stora jernvägsbron öfver Vormen vid Minnesund. »Peterssonska systemet» vann snabbt erkännande äfven utom Norge. Också på andra områden gjorde P. uppfinningar och mekaniska förbättringar; så hade han t. ex. sin andel med i den Krag-Peterssonska gevärskonstruktionen (se Norska marinens gevär). Y. N.
Peter Steyper [stöj-], norsk storman, systerson till konung Sverre Sigurdsson, tog lifligt del i morbroderns strider och vann i spetsen för birkebenarna flere framgångar öfver baglerna. Han var gift med en dotter till Magnus Erlingsson. År 1210 drog han ut på korståg. Både han och hans hustru dogo i främmande land. Y. N.
Peterwardein (Kroat. Petervárad), stad och stark fästning i Kroatien (f. d. Kroatisk-slavonska Militärgränsen), hufvudort i distriktet Peterváradi (3,114 qvkm., 114,115 innev. 1880), ligger i en lågländ trakt på högra stranden af Donau, midt emot Neusatz, dit en 257 m. lång skeppsbrygga för, och består af två delar: den öfre fästningen, på en tämligen hög, på tre sidor isolerad serpentinklippa, som står i förbindelse med ett hornverk, samt nedre fästningen, den egentliga staden, vid foten af klippans norra del. Båda fästningarna kunna mottaga en garnison af 10,000 man. 1880 hade staden 3,603 innev. -- P., »Ungerns Gibraltar», förmodas ligga på samma plats som romarnas Acumincum. Det intogs af turkarna 1526 och innehades af dem till 1687. Den 5 Aug. 1716 vann prins Eugène af Savojen en seger der öfver storvesiren Damad Ali Pasja. Under revolutionskriget 1848--49 var P. en tid besatt af de ungerske insurgenterna.
Petinet (Fr. petinet), florsartad väfnad af bomull och silke; tyll. -- Petinetglas, detsamma som filigran-glas (se Filigran 2).
Pétion [petiå'ng], Anne Alexandre, president å Haïti, f. 1770, hette egentligen Sabès samt var son af en fransk kolonist på Haiti och en mulattska. Han fick militärisk utbildning i Frankrike och kämpade 1801--02 på franska sidan, under generalerna Rigaud och Leclerc, mot negerupproret på ön, men slöt sig 1803 till Dessalines, då denne trädde i spetsen för en ny resning. När Dessalines gjort sig till kejsare och började föra en despotisk styrelse, förenade P. sig med Henri Christophe om hans störtande. Men en brytning inträdde snart, och P. upprättade (1807) en egen mulattrepublik i södra delen af Haïti, under det att Christophe i norra delen behöll väldet öfver negrerna. P. afled 1818, och först den af honom sjelf utsedde efterträdaren, J. P. Boyer, förenade öns olika delar till en republikansk stat.
Pétion de Villeneuve [petiå'ng dö villnöv], Jérôme, fransk revolutionsman, f. 1753, hade till en början anställning såsom advokat i sin födelsestad Chartres. Vid riksständernas sammankallande 1789 invaldes han i tredje ståndet och kom genom omständigheternas makt att under den franska revolutionen spela en rol, som vida öfversteg hans begåfning. I Konstituerande nationalförsamlingen tillhörde han jämte Robespierre och Buzot den lilla grupp, som visade republikanska tendenser (den yttersta venstern). Efter Ludvig XVI:s flyktförsök 1791 sändes han af Konstituerande nationalförsamlingen jämte Barnave och Latour-Maubourg att möta och återföra den kungliga familjen till Paris. Dervid röjde han genom brutalt uppförande mot de olycklige fångarna brist på högsinthet; och i sin vidriga berättelse om denna färd, hvari han framställer den sederena prinsessan Elisabet såsom färdig att blifva hans älskarinna, blottade han ett orent sinne och en narraktig fåfänga. Efter Konstituerande nationalförsamlingens upplösning blef han d. 17 Nov. 1791 Baillys efterträdare såsom mär i Paris, till en del genom hemligt understöd af Marie-Antoinette, hvilken ansåg honom för dum och derför föredrog honom framför Lafayette. Han slöt sig nu till girondisterna, understödde desses sträfvan att störta konungadömet och använde sin ämbetsställning för att jämna vägen för en ny revolution. Då Parispöbeln d. 20 Juni 1792 inträngde i Tuilerierna, höll han sig sålunda hela dagen undan för att slippa ingripa. Denna gång misslyckades dock uppresningen, och P. blef för sitt förhållande derunder d. 7 Juli suspenderad af den parisiska departementalstyrelsen, men Lagstiftande församlingen återgaf honom hans plats, och under federationsfesten d. 14 Juli s. å. var han dagens hjelte. Vid konungadömets störtande d. 10 Aug. 1792 undgick han att behöfva göra sin pligt derigenom att han af upprorets ledare sjelf utverkade sitt ställande under bevakning. Då han den följande dagen återfick friheten, väntade han att också återfå sitt förra inflytande, men de parisiske anarkisterna, åt hvilka han nu gjort sin tjenst, sköto honom åt sidan, och under septembermorden var han fullkomligt vanmäktig. Att den nya revolutionen kunde leda till dylika gräsligheter och till förlusten af hans egen maktställning, var något, som han i sin ytlighet och fåfänga aldrig föreställt sig, och denna upptäckt uppfyllde honom med förbittring mot de ostadige parisarna. Invald i Konventet, mottog han ej omval till märsämbetet, och med den sårade fåfängans energi kastade han sig nu in i den strid, som girondisterna öppnade mot Paris-anarkisterna. Då desse genom upproren d. 31 Maj och d. 2 Juni 1793 besegrade gironden och Konventet, blef han fängslad, men flydde till Normandie, som reste sig för att skydda nationalrepresentationen för Parispöbelns tyranni. Försöket misslyckades, och han flydde då jämte några andra proskriberade girondister till Bretagne och derifrån till Bordeaux, der en likartad resning utbrutit. Han fann dock ej häller der det understöd han påräknat och måste då jämte sina olyckskamrater dölja sig i den närbelägna staden S:t Émilion. Slutligen nödgades han i Juni 1794 lemna sin tillflyktsort och omkom, efter en tids kringirrande på de omgifvande fälten, jämte sin följeslagare Buzot, antagligen genom sjelfmord. Deras lik anträffades, sönderslitna af hundar, d. 26 Juni. P:s memoarer hafva jämte Buzots och Barbaroux' utgifvits af Dauban (1866). S. B.
Källa: Project Runeberg ·
