Sida 659
Piper ...
Pipfiskar, Fistularia L., zool., ett slags stora, med våra spiggar beslägtade fiskar från de tropiska delarna af Atlanten och Indiska hafvet, tillhörande fam. Fistulariidae bland de taggfeniga benfiskarna. De utmärka sig genom långt utdragen nos samt särskildt genom stjertfenan, hvars mellersta strålar äro förlängda till ett pisksnärtlikt bihang, hvilket stundom är lika långt som kroppen. De äro strandfiskar, men för öfrigt känner man föga om deras lefnadssätt. En af de tre hithörande arterna har fått namnet tobakspipan, F. tabacaria L. Den blir omkr. 1 m. lång; stjertbihanget upptager omkr. hälften af längden. R. L.
Pip-hararna, Lagomyoidae, zool., höra till gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens klass. Öronen äro korta och rundade. Yttre svans saknas. Benen äro korta, de bakre föga längre än de främre. Nyckelbenen äro fullständiga. Bakre ögonhålsutskott saknas. Kindtänderna äro 5 i hvardera käkhalfvan, och i öfverkäken finnas 4 framtänder. Piphararna förekomma på det inre Asiens höga berg på ända till 4,000 m. höjd öfver hafvet. De vistas på klippiga, vilda och gräsrika ställen i alpbäckarnas närhet, än ensamma, än parvis, stundom i större mängd, bo i klippremnor eller små, af dem sjelfva gräfda hålor samt gå i solnedgången ut att söka sin föda. I vålmar af 12--18 cm. höjd och 15--30 cm. tvärlinie, hvilka de stundom täcka med breda blad, hopsamla de till vintern ansenliga höförråd, som mongolerna under snörika vintrar pläga uppsöka åt sina hästar och får. -- Hit föres piphare-slägtet, Lagomys, med ungefär ett halft tjog arter från Europa, Asien (de flesta) och Nord-Amerika. Mest känd är fjäll-pipharen, L. alpinus, hvilken till sitt utseende påminner om marsvinet, men har längre hufvud och ej så trubbig nos. Den sträfva, korta och täta pelsen är ofvan rödgul, svartspräcklig, på sidorna och framhalsen roströd, på strupen gråaktig och undertill ljust ockragul. Längden stiger till 25 cm. Djurets hemland är Sibiriens och Kamtsjatkas bergstrakter. C. R. S.
Pip-has, veterinärv., kallas en svullnad i en eller båda has-spetsarna hos hästen. Svullnaden uppkommer genom stötar och varar länge, trots ändamålsenlig behandling. Felet föranleder sällan halta eller annan olägenhet. C. A. L.
Pipin (Lat. Pipinus), frankiska stormän. 1. P. d. ä., P. af Landen (gods i Brabant), ställdes år 622 såsom major domus vid konung Dagoberts sida i Austrasien. 629 förlorade han sitt inflytande, trängdes ifrån hofvet och återvann först efter Dagoberts död sin plats, men dog redan 639. Genom hans dotter Beggas giftermål med Ansegisl, son till Arnulf af Metz, den karolingiska ättens stamfader, lades grunden till en förening af de båda familjernas stora besittningar. P. var gift med Itta, dotter till markgrefre (?) Arnold vid Schelde. -- 2. P. af Héristal (gods i Brabant), den föregåendes dotterson, uppträdde 678 såsom Austrasiens ledare i striden med de neustriske stormännen. Kampen afgjordes 687 genom P:s stora seger vid Testri, och ett nytt skede i frankiska väldets historia tog sin början, då P. år 688 erkändes såsom major domus på en gång öfver Austrasien, Neustrien och Burgund. Han intog i sjelfva verket en konungs ställning; sjelf kallade P. sig »dux et princeps francorum». Han befäste riksenheten, höjde rikets anseende utåt i segerrika krig med friser och alemanner samt lade ett vigtigt framtidsfrö, då han tog den angelsachsiska missionen under frankiska rikets skydd. P. dog d. 16 Dec. 714. Han var gift med Plektrudis (och Chalpaida). Genom sin oäkta son Karl Martel blef P. farfader till konung Pipin den lille.
Pipin den lille (Fr. Pipin le braif), frankisk konung, Karl Martels son (se föreg, art.), f. omkr. 714, mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen öfver de franska landen Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföllo brodern Karlman. Segerrika krig med aqvitaner, alemanner, bajrare och sachsare befäste hans ställning; och 747 -- Karlman antog då munkkåpan -- förenade han i sin hand hela monarkien. Han ville då äfven antaga konunganamn. Med sina stormäns bifall inhemtade han hos påfven Zakarias den helige Petrus' vilja angående tronbestigningen. Zakarias gaf det bekanta svaret, att konunganamnet hällre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet, och i kraft af sin apostoliska makt befallde han P. att sätta kronan på sitt hufvud, Det var ett verldshistoriskt ögonblick, då P. på en riksförsamling i Soissons år 752 helsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster. Till gengäld för påfvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i tvänne fälttåg mot langobarderna åren 755--756 den påfliga stolen, och på en riksförsamling i Carisiacum 754 garanterade han densamma dess första verldsliga besittningar. Äfven andra folk än langobarderna fingo känna styrkan i P:s arm: araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bajrare tuktades, den orolige hertig Waifar af Aqvitanien förlorade till sist, efter 9-årigt krig, land och lif år 768. Straxt derefter, d. 24 Sept. 768, gick P. ur tiden och begrofs i Denys' kloster. -- Under ständiga krig fann konung P. tid att sörja för förvaltningens organisering och för den allmänna ordningen i sitt rike, och äfven vetenskapliga sträfvanden voro honom ej främmande. P. var förmäld med Berta (Bertrada), dotter till Charibert af Laon, och blef med henne fader till kejsar Karl den store.
Pipin, konung af Italien, den föregåendes sonson, Karl den stores son med Hildegard af Schwaben, f. 777, hette till sitt dop (år 781) Karlman och smordes detta år af påfven till konung af Italien. Genom faderns riksdelning d. 6 Febr. 806 garanterades honom langobardernas land, delar af Bajern och Alemannien samt de från avarer och sydslaver vunna landen (Venetien, Dalmatien), hvilka senare dock kostade honom flere fälttåg. P. förstörde år 796 avarernas »ring», var derefter nästan årligen i krig och dog efter en verksam
Källa: Project Runeberg · ·















