Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat

Originalsida 660
Originalsida 660
Originalsida 660
Originalsida 661
660–661

Sida 660

Piper ...

lefnad d. 8 Juli år 811. Hans gemål, Berta, var dotter till grefve Vilhelm af Toulouse.

Pipin, konung af Aqvitanien, den föregåendes brorson, Ludvig den frommes andre son med Irmengard, fick genom faderns förordning på en herredag i Aachen 817 konungadömet öfver Aqvitanien (Vasconien, Mark Tolosa, Carcassonne, Autun, Avallon och Nevers). Då 817 års riksdelning kränktes 829 till förmån för Ludvigs yngste son, Karl, grepo P. samt hans bröder Lothar och Ludvig 830 till vapen emot sin fader och kejsare. (Om denna strids förlopp se Ludvig, romerska kejsare 1.) P. dog d. 13 Dec. 838. Hans son -- med Ingeltrud, dotter till grefve Theodebert af Madrie -- P. d. y. kunde blott med normandernas hjelp några år hålla ut i striden med sin farbroder Karl, hvilken Ludvig den fromme tilldelat Aqvitanien. År 864 utlemnades han åt Karl och dog i fängelse. Kj.

Piplera, Se Lera.

Piplärkslägtet, Anthus, zool., hör till familjen ärlor (Motacillidae) inom tättingarnas ordning (Passeres) och foglarnas klass. Kroppen är långsträckt. Näbben är rak och sylformig, med intryckt kant och en obetydlig inskärning nära öfverkäkens blott föga nedböjda spets. Stjerten är inskuren och tämligen lång samt räcker ungefär med halfva sin längd utom vingarna, hvilka hafva tredje och fjerde pennorna längst. Tårna äro svaga, klorna stora och bakklon förlängd till en sporre. Färgen är mer eller mindre lärkgrå. Piplärkorna äro utbredda öfver hela jorden och vistas på öppna fält, ljung- och enbevuxna ställen, sidlända ängar, vid sjö- och hafsstränder, stundom äfven i skogar. De äro lifliga, springa snabbt omkring och vippa dervid med stjerten. Deras flygt är snabb och lätt samt går i bågform. Sången är enkel, men behaglig, och vid dess frambringande flaxar och sväfvar hannen uppe i luften liksom lärkorna. Boet lägges på marken, och de flesta arterna häcka mer än en gång årligen. Af detta slägte finnas i Sverige 6 arter, hvilka kunna särskiljas enligt nedanstående kännetecken:

I. Tarsen betydligt öfver 25 mm. i längd och baktåns klo längre än halfva tarsen. Stora piplärkan, A. richardi.

II. Tarsen ej öfver 25 mm. lång och baktåns klo kortare än halfva tarsen.

A. Baktåns klo lika lång med eller längre än tån och föga böjd.

1. Andra stjertpennan i yttre fanet hvitaktig öfver midten. Fältpiplärkan, A. campestris.

2. Andra stjertpennan icke eller blott i spetsen hvitaktig.

* Benen mörka; tarsen fullt 22 mm. Skärpiplärkan l. klipplärkan, A. obscurus. ** Benen ljusbruna; tarsen under 22 mm.

a. Hakan och strupen hvitaktiga, på sidorna med svartaktiga fläckar. Ängspiplärkan, A. pratensis.

b. Hakan och strupen (i sommardrägt) rostgulaktiga. Rödhalsade piplärkan, A. cervinus.

B. Bakklon kortare än baktån och starkt böjd. Trädpiplärkan, A. arboreus.

Af dessa arter är den första anträffad blott en gång i Sverige. Den andra är icke sällsynt på torra fält och hedar i södra delen af landet; den tredje förekommer på klippor och skär, förnämligast vid hafskusterna. Ängspiplärkan finnes allmänt på ängar, mossar och kärrmarker; den femte tillhör den högre norden och uppträder söder ut sparsamt under flyttningarna, och trädpiplärkan förekommer tämligen allmänt långt upp i Lappmarken. För öfrigt äro arter af detta slägte hemma i alla verldsdelar. C. R. S.

Pipmur. Se Jern, sp. 1123.

Pippi, Giulio. Se Giulio Romano.

Pippin. Se Pipin.

Pipping, Fredrik Vilhelm, finsk universitetslärare, forskare och ämbetsman, född i Åbo d. 14 Dec. 1783, blef student derstädes 1799, filos. kand. 1804, filos. doktor 1805 samt docent i grekiska literaturen 1806. Sedan P. 1806--07 fortsatt sina studier i klassiska och österländska språk vid universitetet i Upsala, begynte han hösten 1807 i Åbo sin lärareverksamhet med föreläsningar öfver grekisk grammatik. Hans håg vände sig emellertid snart till literaturhistorien. Han förordnades 1812 att hålla offentliga föreläsningar i stället för professoren i lärdomshistorien, utnämndes 1813 till vice bibliotekarie och befordrades 1814 till professor i lärdomshistorien, med hvilken befattning universitetsbibliotekarietjensten var förenad. Sedan biblioteket nästan helt och hållet blifvit förstördt genom Åbo stads brand, 1827, var han oförtrutet verksam för dess återupprättande. Dess samling af i Finland tryckta skrifter, »Fennica», blef af honom grundlagd och kompletterad. P. erhöll 1836 kollegieråds titel och fick 1837 afsked från professorsämbetet, men bibehöll till 1845 bibliotekarietjensten. 1841 inkallades han i Finlands styrelse såsom ledamot af kejs. senatens ekonomiedepartemerit och chef för ecklesiastikexpeditionen. Han innehade sistnämnda plats till 1853 och förblef ledamot i senaten till 1855, då han fick afsked. Sin ålderdom tillbragte han under träget fullföljande af de bibliografiska forskningar han såsom bibliotekarie börjat. Den första frukten af hans studier på detta fält hade varit en i disputationer, 1823--27, utgifven afhandling, De bibliothecariis Academiae åboensis, 1813--27. Efter lektor K. N. Keckmans (se d. o.) död, 1838, begynte han omarbeta och komplettera dennes 1821 utgifna förteckning öfver tryckta finska skrifter, och efter nära tjugu års arbete blef han färdig med Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska språket (1856--57), ett verk, som i noggranhet och sakrikedom kan ställas vid sidan af de bästa inom den bibliografiska literaturen. Till samma forskningsområde höra Några historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland (i »Acta soc. scientiarum fennicae», tom. I-III, VI, VIII,

Källa: Project Runeberg · ·