Sida 789
Pompejus ...
honom och tvekade att anförtro ett så vigtigt uppdrag åt en enskild man, som ännu icke beklädt något ämbete. Äfven nu lyckades det dock P. att vinna målet. Han blef nämligen genom ett senatsbeslut, som medgaf undantag från författningen, sänd till Spanien såsom prokonsul, d. v. s. i konsuls eller, såsom en medlem af senaten hånfullt yttrade, i konsulernas ställe. P. afgick år 77 på en nybanad väg öfver Alperna (Mont Genèvre) till sin provins, der han, kraftigt biträdd af Q. Metellus Pius, kämpade ej utan framgång mot Sertorius. Det var dock oenigheten hos fienderna, som till slut skaffade honom segern. Sertorius blef mördad (72), och hans efterträdare Perperna besegrades utan svårighet. På återvägen från Spanien fick P. medverka till att nedgöra återstoden af Spartacus' slafskaror (71). Trots den krigiska framgången var dock P:s politiska ställning ingalunda tryggad. Senatspartiet var honom obenäget; folkvännerna litade icke på honom, och två inflytelserika män: M. Crassus, som var den, hvilken egentligen qväft slafkriget, och den unge C. Julius Caesar, demokraternas skicklige ledare, gjorde honom rangen stridig. Under sådana förhållanden fann han sin fördel i att förbinda sig med medtäflarna, och på det sättet vann han jämte Crassus konsulatet för år 70. Under sitt konsulsår slöt P. sig alltmer till demokraterna, återställde tribunmakten och ändrade Sullas anordningar i fråga om domsrätten. Redan började man frukta, att han skulle blifva enrådande i staten, men med all sin åtrå efter makt hyste P. fruktan för att öppet bryta mot lagarna. Han drog sig derför tillbaka i det enskilda lifvets lugn. Ur detta framträdde han åter 67, då sjöröfveriets öfverhandtagande beredde dem, som ville bryta senatspartiets välde, tillfälle att skapa en ny, utomordentlig makt. P. fick ett i vissa afseenden nästan oinskränkt befäl, hvilket han ock med stor skicklighet och snabbhet utöfvade. Knappt hade sjöröfvarena blifvit kufvade, förrän man åt P. uppdrog afslutandet af kriget mot Mithradates (66). Äfven detta uppdrag fullgjorde han med kraft och lycka. Mithradates blef i grund slagen; Syrien förvandlades till romersk provins, och de vestasiatiska förhållandena ordnades af den mäktige romerske fältherren, hvilken i Asien uppträdde såsom en af alla åtlydd herskare. Först år 62 återkom P. till Italien, der han genast afskedade sin här. Trots sina lysande framgångar och den ståtliga triumf, som han firade år 61, var han nu endast en enskild man och såsom sådan ingalunda i stånd att intaga en förherskande ställning under partistriderna i Rom. Ännu en gång måste han således förena sig med sina gamla vänner och -- medtäflare. Förbundet, det s. k. första triumviratet (se Triumvirat), skänkte Caesar konsulatet för år 59 och ståthållareskapet i Gallien, hvarjämte P:s anordningar i Asien bekräftades och hans krigare belönades. Hans personliga förbindelse med Caesar stärktes genom hans giftermål med dennes dotter Julia; de besvärlige motståndarna, Cicero och Cato, oskadliggjordes, och allt lofvade varaktighet åt den nya styrelsen. Men P. förmådde icke ens nu beherska hufvudstaden. Caesar deremot förstod att utföra sitt värf i Gallien, der skaffa sig en tillgifven och krigsvan här samt rikta sig med skatter och på samma gång att följa med förhållandena inom Rom. Der höjde till följd af P:s oförmåga att leda händelserna adelspartiet åter sitt hufvud, och en tredje gång blef det nödigt för de förbundne, vid ett sammanträde i Luca (56), att gemensamt ordna angelägenheterna. Brytningen var dock icke långt borta. År 54 dog Julia; 53 stupade Crassus, och P. drogs småningom, bl. a. genom giftermål med Metellus Scipios dotter, allt närmare senatspartiet, som i honom såg republikens räddare, men i Caesar anade envåldsherskaren. Efter många tvister och underhandlingar bröt äntligen fejden ut i början af år 49. P. var otvifvelaktigt genom de krafter, öfver hvilka han rådde, den starkare. Men han egde icke motståndarens öfverlägsna skicklighet, hvarjämte ledningen af det hela försvårades genom de många förnäme vännernas inblandning. Öfverraskad genom Caesars hastiga inryckande i Italien, måste P. fly till Grekland, der han samlade Österns stridskrafter och snart uppsöktes af Caesar. Efter en allvarsam motgång vid Dyrrhachium drog denne sig till Tessaliens slätter. P. följde honom, obetänksamt nog, ehuru vägen till Italien stod öppen, och blef fullständigt slagen vid Farsalos (år 48). Han flydde öfver Mindre Asien och Cypern till Alexandria, der han räknade på skydd hos Egyptens unge konung. Men dennes rådgifvare förledde honom, i hopp om att dermed vinna Caesars ynnest, att genast låta mörda flyktingen. Caesar göt tårar vid åsynen af sin slagne fiende och visade hans lik den sista hederstjensten. (Om förhållandet emellan Caesar och P. se vidare art. Caesar.) -- P. var en man af många goda egenskaper, såsom tapperhet och krigisk duglighet, oegennytta och sedlighet samt outtröttlig verksamhet, men han saknade den öfverlägsenhet, som kräfdes för att vinna och behålla väldet i ett verldsrike. Hans naturliga fåfänga fann alltför rik näring i de tidiga och ständiga framgångarna samt förledde honom sålunda att tro sig kallad till högre värf än han mäktade utföra. För statsmannalifvet särskildt var han icke skapad. Dock må man ej förringa hans förtjenster så, att han får gälla såsom en officer af vanlig duglighet. Den rol han spelat i Roms historia visar, att han måste hafva varit en man af betydenhet och i synnerhet en duglig fältherre, ehuru visserligen ej jämförlig med Caesar.
Den store Pompejus' äldre son, Cnejus, flydde från Farsalos till Afrika och derifrån till Spanien. Efter att derstädes hafva samlat en här och förenat sig med andra undkomna ledare af det slagna partiet bibehöll han sig till år 45, då Caesar vann den afgörande segern vid Munda i Lusitanien. Cnejus blef kort derefter dödad. Deremot räddade sig hans yngre broder, Sextus, hvilken t. o. m. förmådde skaffa sig en ny härstyrka och försvara sin ställning, ja efter Caesars död (44) utvidga sin makt i Spanien. År 43 fick han af senaten öfverbefälet
Källa: Project Runeberg ·
