Sida 790
Pompejus ...
till sjös for att medverka till republikens skydd. Begagnande sig deraf, viste han att småningom stärka sina krafter och sätta sig i besittning af Sardinien och Sicilien samt att med sin flotta beherska hafvet, så att Italien led brist på lifsmedel. Underhandlingar öppnades derför af de nye triumvirerna, Octavianus, Antonius och Lepidus, och ledde till ett fördrag vid Misenum (39). Striden utbröt dock å nyo 38 och fördes med föga framgång för Octavianus, hvilken hade fått fejden mot Sextus på sin del, tills slutligen den senare blef af Octavianus' fältherre Agrippa i grund slagen vid Naulochus (36). Sextus flydde till Asien, men blef der tagen till fånga och dödad, såsom det sades, på Antonius' befallning. R. Tdh.
Pompejus Trogus, romersk författare, samtidig med Livius, skref en verldshistoria, Historiae Philippicae, hvilken nu är känd mest genom Justinus' utdrag derur. P. T:s språk anses hafva varit klassiskt och framställningen god. Äfven skrifter i zoologi och botanik af honom omtalas. R. Tdh.
Pompelmus. Se Citrus.
Pompierer (Fr. pompiers, af pompe, pump), eldsläckningsmanskap, brandsoldater.
Pompignan [pångpinjå'ng], Jean Jacques Le Franc de, markis, fransk odediktare, f. 1709 i Montauban, vardt 1745 generaladvokat och chef för uppbördskammaren derstädes. Han egde goda literära insigter och en poetisk förmåga med allvarlig riktning. I sina dikter var han ojämn, ofta hvardaglig eller högtrafvande. Af underordnadt värde äro mestadels hans Epîtres morales, Poésies familières och Odes, långt bättre hans bibliska Poésies sacrées (1751; flere uppl.). Hans Ode sur la mort de J. B. Rousseau utgör en prydnad för sin tids vitterhet. P. invaldes 1759 i Franska akademien och höll ett om fåfänga vittnande inträdestal, i hvilket han brännmärkte encyklopedisterna, men desse svarade genom epigram, som bragte honom till tystnad. 1770 utgaf han sin öfvers. af Aischylos' tragedier, den tidigaste på franska. Han dog på sina gods i hemorten 1784. P:s Oeuvres complètes utgåfvos i 4 bd 1784, hans Oeuvres choisies i 2 bd 1800 (3:dje uppl. 1822).
Pompilus, zool. Se Lotsen.
Pompong (Fr. pompon, möjligen af pompe, ståt), den klotrunda, ellipsoidiska eller runda och flata prydnad, som anbringas på en tsjakå eller keppi och, i Sverige, äfven ofvanför vapenplåten på mössan, och vid hvilken plymen fästes, då sådan bäres. C. O. N.
Pomponius, namn på en fornromersk slägt, bland hvars medlemmar märkas, jämte P. Atticus och P. Mela (se desse), följande. Lucius P. Secundus, krigare och författare af tragedier, var vän till Plinius d. ä., som skrifvit en nu förlorad lefnadsteckning öfver honom. -- Sextus P., juridisk skriftställare under Hadrianus och dennes efterföljare, författade bl. a. en, sedan i »Digesta» intagen, kort öfversigt öfver rättsväsendets utveckling. -- Lucius P. Bononiensis (d. y. s. från Bologna; omkr. 90 f. Kr.) var en frejdad författare af atellaner och den förste, som bearbetade de gamla atellanska upptågen till verkliga teaterstycken med karakterer och typer ur olika samhällsklasser samt handlingen förlagd till både stad och landsbygd. Ända till 66 titlar på skådespel, författade af honom, äro kända. -- Pomponia Graecina var maka till konsuln Plautius, hvilken förde ett segerrikt krig i Britannien. Om henne berättar Tacitus, att hon år 58 e. Kr. blef anklagad för »utländsk öfvertro», hvarvid dock domen lemnades åt hennes make, som frikände henne. Hon skall ända från år 44 e. Kr. intill hög ålder hafva lefvat i djupt svårmod och ständigt burit sorgdrägt. Såsom orsak dertill uppgifves hennes sorg efter en qvinlig slägting (Drusus' dotter Julia); men ganska sannolikt är, att hon, såsom ock allmänt antagits, omfattat kristendomens läror samt till följd deraf försakat verlden och uppträdt såsom en sörjande. R. Tdh.
Pomponne [pångpå'nn], Simon Arnauld de, markis, fransk statsman, f. 1618, förde först namnet Briotte efter ett mödernegods, derefter faderns namn, d' Andilly, tills han 1660 blef markis de P. På 1640-talet fungerade han såsom generalintendent vid arméerna i Neapel och Katalonien. I början anhängare till jansenismen och Fouquets vän, slöt han sig efter Fouquets fall, 1661, till Ludvig XIV. Fin och smidig, syntes han konungen vara rätta mannen att öfvertaga Terlons plats i Stockholm. Den 14 Febr. 1666 inträffade han såsom utomordentlig fransk ambassadör i Stockholm för att leda Sveriges politik i fransk anda. Men trots talang och möda kunde han icke förhindra, att Sverige bemedlade freden i Breda och biträdde Trippelalliansen. Ludvig återkallade honom derför 1668 för att i stället använda honom i Haag. P:s arbete i Sverige hade emellertid icke varit förgäfves, ty kring honom hade bildat sig ett franskt parti med M. G. Dela Gardie i spetsen, och detta parti vann alltmera i styrka. Då underhandlingarna mellan Sverige och Frankrike återupptogos, förklarade De la Gardie, att P. vore särskildt lämplig att leda dem. På denna rekommendation sändes P. 1671 åter till Sverige, der han och De la Gardie gemensamt arbetade i Frankrikes intresse. Med Biörenklous död förlorade motpartiet i svenska rådet sin ledare. En annan gynsam omständighet för underhandlingen var, att P. efter Lyonne i Sept. 1671 blef Frankrikes utrikesminister och sålunda kunde gifva sina ord en ännu starkare vigt än förut. Vid hans afresa, i Nov. 1671, var det nästan afgjordt, att Sverige skulle blifva Ludvig XIV:s vapendragare. Det var P:s största bragd. Hans ställning i Ludvigs kabinett var från första ögonblicket svår, ty den redlige och karaktersfaste mannen kunde icke försona sig med eröfringspolitiken. Han stod derför i oafbruten opposition emot Colbert, Louvois och jesuiterna, hvilket hade till följd, att han d. 18 Nov. 1679 afskedades. 1691, vid Louvois' död, återkallades P. till rådsbordet, men hans kraft var då bruten, och hans måg, markis de Torcy, fick göra det mesta arbetet. P. afled 1699. Mavidal utgaf 1860 »Mémoires de marquis de P.». Jfr
Källa: Project Runeberg ·
