Sida 361
Vesterås arfförening ...
konsistorium i Münster. Rom.-katolska kyrkan har biskopar i Munster och Paderborn, hvilkas stift äfven sträcka sig in i Rhenprovinsen och prov. Sachsen. Provinsen sorterar under oberlandesgericht i Hamm. -- W. kallades sedan senare hälften af 8:de årh. vestra delen af det gamla, af Karl den store med frankiska riket införlifvade hertigdömet Sachsen omkring Ruhr, Lippe och öfre Ems, i motsats till Engern och Ostfalen, hvilka lågo omkring Weser och sträckte sig till Elbe. Vid hertigdömet Sachsens upplösning efter Henrik Lejonets aktsförklaring 1180 gick namnet Ostfalen förloradt, men namnet W. bibehöll sig för området kring Ruhr och Lippe och omfattade senare äfven Sauerland vid Sieg. Ärkebiskopen af Köln erhöll Sauerland och några andra delar af W. och fick af Fredrik Barbarossa titeln hertig af W. och Engern, dock funnos inom det nya hertigdömet flere sjelfständiga områden. Hertigdömet hörde senare till den nederrhenska kretsen. Dess område var ungefär hälften så stort som det nuv. regeringsområdet Arnsberg. Då riksbiskopsstiftet Köln 1801 sekulariserades, tillföll hertigdömet W. enl. riksdeputations-hufvudbeslutet 1803 Hessen-Darmstadt såsom ersättning för dess besittningar på venstra Rhenstranden, hvilka förenats med Frankrike. Genom Wienkongressen lades hertigdömet W. till Preussen. -- 2. Fordom konungarike, vasallstat till franska kejsaredömet, emellan Elbe och Rhen, bildades af kejsar Napoleon genom dekret af d. 18 Aug. 1807 och bestod af hertigdömet Braunschweig, Kur-Hessen (med undantag af Hanau och Katzenelnbogen) samt de preussiska områdena Altmark, Magdeburg, Halberstadt, Hildesheim, Goslar, Quedlinburg, Eichsfeld, Mühlhausen, Nordhausen, Paderborn. Minden, Ravensberg, Münster och Stolberg-Wernigerode jämte några hannoveranska och sachsisk-thüringska landskap. Arealen utgjorde 38,100 qvkm. och folkmängden nära 2 mill. Napoleon gaf konungariket åt sin yngste broder, Jérôme, som blef medlem af Rhenförbundet och gjorde Kassel till sin hufvudstad. Författningen, som denne genast utfärdade (d. 15 Nov. 1807), var bildad efter den franska, likaså landets administrativa indelning. Genom kejsarens oupphörliga anspråk, underhållandet af en talrik stående här och icke minst genom slöseriet vid Jérômes lysande hof råkade finanserna snart i ett tröstlöst läge. I Mars 1810 ökades W:s område med en stor del af Hannover, men redan i slutet af året måste det till Frankrike afträda större delen af det nyvunna området jämte Osnabrück och Minden, så att W. derefter hade en areal af 45,427 qvkm. med 2,057,000 innev. Jérômes välde stod på så svaga fötter, att det 1813 ej behöfdes några allvarsamma strider att spränga hans rike. Redan före slaget vid Leipzig fördref i slutet af Sept. 1813 en rysk här under Tjernisjev konung Jérôme från Kassel och förklarade konungariket för upplöst. Jérôme återvände visserligen snart med franska trupper, men blott för att vid underrättelsen om Napoleons nederlag vid Leipzig för alltid (d. 26 Okt. 1813) lemna sitt land, sedan han låtit bortföra allt värdefullt från slotten och t, o. m. en del af museets skatter till Frankrike. Två dagar efter hans aftåg inryckte ryssarna i Kassel, och kort derpå återgingo de olika delarna af konungariket till sina forna egare.
Westfaler. Se Sachser.
Westfaliska freden kallas den fred, hvarigenom Trettioåriga kriget (se d. o.) afslöts 1648. Namnet har uppstått deraf att fredsförhandlingarna fördes i städerna Osnabrück och Münster, hvilka vid denna tid båda hörde till den Westfaliska kretsen af Tyska riket. Efter långvariga preliminära förhandlingar hade det bestämts, att fredskongressen skulle taga sin början i Osnabrück och Münster d. 15 (g. st.) Mars 1642. Detta beslut blef dock ej verkstäldt. Först i Mars 1644 ankommo de franska sändebuden till Münster, och d. 27 Mars s. å. höll den svenske ambassadören, friherre Johan Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrogo dock att ännu ett år förhala fredsverket. Torstensons seger vid Jankow (1645) gaf äntligen större fart åt underhandlingarna. Sändebuden från de olika tyska ständerna samt från Venezia och Spanien ankommo; och slutligen i Nov. 1645 anlände den kejserlige ministern grefve Max v. Trautmannsdorf, då underhandlingarna på allvar började, i Osnabrück mellan kejsaren å den ena samt de evangeliska ständerna och Sverige på den andra sidan, i Münster mellan Tyska riket och Frankrike. I territorialfrågor, der det hufvudsakligen gällde ersättningsanspråk af riket, höllo Sverige och Frankrike tillhopa och understödde hvarandras fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna tog Sverige alltid parti för de tyske protestanterna, hvilka hade Sverige att tacka för många för dem lyckliga bestämmelser, under det att Frankrike mera gynnade de katolska riksständernas, i synnerhet Bajerns, yrkanden. Kejsaren stod så godt som utan anhängare. Liksom han i de religiösa frågorna under Sveriges tryck måste göra alla de eftergifter, som han i det långa kriget sökt undvika, så måste han äfven i rikets politiska angelägenheter lemna ifrån sig nästan alla de befogenheter, som han dittills egt. Freden undertecknades lördagen d. 14 (g. st.) Okt. 1648.-- De förnämste diplomaterna i den stora fredskongressen voro följande. Sverige representerades af friherre, under kongressens lopp grefve Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius, hvilka sins emellan voro personliga ovänner och derigenom ibland skadade de svenska intressena (se Adler Salvius). Till den svenska legationen hörde ock residenten i Münster Schering Rosenhane och legationssekreteraren Mattias Mylonius (Biörenklou). Frankrikes ombud voro grefvarna C. d'Avaux och A. de Servien, äfven de personliga fiender, hvarför den franska regeringen såsom principalgesandt förordnade Henri d'Orléans, hertig af Longueville, hvilken dock h. o. h. leddes af d'Avaux. Kejsarens förnämsta ombud var grefve Max. v. Trautmannsdorf. Honom närmast i rang voro Ludvig af Nassau och Joh. Max. v. Lamberg, men i inflytande stod näst honom doktor Isak
Källa: Project Runeberg ·
