Sida 407
Wexell ...
folkundervisning, och numera hufvudsakligen är att anse som ett historiskt minne. S. N.
Wexford [oä'cksförd]. 1. Sydöstligaste grefskapet i irländska prov. Leinster, i s. och ö. sköljdt af S:t Georgskanalen. Areal 2,333 qvkm. Större delen af grefskapet är en vågig slätt, öfver hvilken enstaka höjder resa sig; i n. v. och n. är landet bergigt (Mount Leinster, 793 m., och Croghan Kinshela, 605 m.). Kusten är nästan öfverallt flack, och framför densamma ligga stora sandbankar, hvilka efter storm förändra sin form. De vigtigaste floderna äro Barrow (på vestra gränsen) och Slaney. Jorden består till större delen af kall och styf lera, hvilande på lerskiffer. Kusttrakten har bättre jord än inlandet, der äfven stora torfmossar finnas. Omkr. 35 proc. voro 1886 odlad jord, 53 proc. gräsbärande mark, 1,8 proc. skog och planteringar, 2,6 proc. mossar, 3,3 proc. nakna berg o. s. v. Ladugårdsskötsel samt jordbruk och fiske äro hufvudnäringar. Någon industri finnes endast i staden W. Folkmängden har från 202,033 pers. 1841 nedgått till 111,536 år 1891. Något mer än hälften af befolkningen kan läsa och skrifva. Flere borgruiner äro minnen af den danska ockupationen. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, på södra sidan af floden Slaney, hvilken der faller ut i den rymliga Wexford Harbour, som utgör en ypperlig hamn, ehuru inloppet försvåras af en sandbank. 12,163 innev. (1881). Staden har en ej obetydlig industri (skeppsbyggeri, jerngjuteri, tillverkning af läder, bränvin, malt, öl, tågvirke, konstgjorda gödningsämnen m. m.) och exporterar förnämligast landtmannaprodukter, slagtboskap och bränvin.
Vexillum, Lat., ett hos romarna brukadt fälttecken i form af ett litet, fyrkantigt tygstycke, medelst en liten tvärstång upphängdt vid bärstången, således förebild för senare tiders standar. Ett slags vexillum var det med Kristusmonogrammet prydda labarum (se d. o.), som fördes af de förste kristne kejsarna. Andra romerska fälttecken, de s. k. signa, utgjordes af bilder eller symboler i fri skulptur på änden af en stång. -- Vexillarius, standarbärare; veteran, som stod qvar vid legionen.
Wexionius. 1. Mikael Olai W. Se Gyldenstolpe 1. -- 2. Olof W., vitter författare, den föregåendes brorson, föddes 1656 i Dorpat, studerade vid Åbo universitet och utnämndes derefter till guvernementssekreterare i Göteborgs och Bohus län. Han antages hafva dött omkr. 1690. W. utgaf (i endast 100 ex.) diktsamlingen Sinne-afvel (utan tryckår), som tillvann honom ett ej ringa anseende såsom skald, trots en betänklig brist på smak i uttrycken. Han visar sig der hafva tagit intryck från både den första och den andra schlesiska skolan. Det längsta poemet bär titeln Melancholie. Bättre formade alexandriner träffas i En siömans olägenheet. Vidare innehålles deri en längre följd tänkespråk öfver bibliska ämnen samt flere bröllopsqväden i tidens smak, griftqväden m. m. W:s dikter utgåfvos 1863 af P. Hanselli i »Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare» etc. (del VI, 1863).
Vexir, vexirlås. Se Vexation.
Vexiö [väck-sjö], uppstad i Småland, säte för landshöfdingen öfver Kronobergs län och biskopen öfver Vexiö stift. Staden är högt och särdeles vackert belägen vid norra sidan af den lilla Vexiösjön, på ömse sidor om gränsskillnaden mellan Konga och Kinnevalds härad, den lilla Guldsmedsbäcken. Med raka och breda, delvis trädplanterade gator, många välbyggda privathus och spridda trädgårdar samt omgifven af en kuperad, leende bygd, har V. ett ovanligt inbjudande yttre och är utan tvifvel en bland våra vackraste landsortsstäder. Några i arkitektoniskt hänseende framstående offentliga byggnader eger V. knappast. Främst står domkyrkan, enligt legenden grundlagd af S:t Sigfrid, många gånger tillbyggd och förändrad samt 1849--52 restaurerad (af K. G. Brunius), i tornet inrymmande det dyrbara stiftsbiblioteket. Vidare komma landshöfdingeresidenset, en vidsträckt stenbyggnad vid Stora torget, vid hvars motsatta sida rådhuset är beläget, gamla och nya läroverkshusen, Smålands museum (1884), lasarettet, biskopsgården Östrabo straxt ö. och hospitalet s. ö. om staden. Å stadens kyrkogård är skalden Tegnér jordad. Stadsområdet utgör 845 har, satta till 10 mtl. År 1891 utgjorde hela taxeringsvärdet 7,618,900 kr., deraf 1,205,100 kr. för jordbruksfastighet. År 1890 upptogos stadens tillgångar till 818,597 kr., skulderna till 587,625 kr. För hvarje krona bevillning till staten utdebiterades för kommunala ändamål kr. 3,05. Innevånarnas antal har vuxit från 2,540 år 1850 till 3,737 år 1870, 4,935 år 1880 och 6,648 år 1892. Handlandenas antal uppgick 1890 till 47, med 63 biträden, handtverkarnas till 76, med 128 arbetare. I V. funnos s. å. 6 fabriker, af hvilka den största, en tändsticksfabrik, sysselsatte 456 arbetare och hade ett tillverkningsvärde af 465,640 kr. Ehuru enda staden i länet och hufvudort för en vidsträckt trakt, förblef V. länge, i brist af sjökommunikationer, en obetydlig plats. Detta har väsentligt ändrat sig till ett bättre, sedan staden erhållit jernvägsförbindelser, å ena sidan till Alfvesta vid Södra stambanan, å andra sidan öfver Emmaboda till Kalmar och Karlskrona. I midten af Febr. hålles sedan gammalt en marknad, den s. k. »Sigfridsmässan». Kreditanstalter äro afdelningskontor af riksbanken samt af Smålands och Skånes enskilda banker, Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, en ränteoch kapitalförsäkringsanstalt äfvensom en länssparbank. För undervisningen är sörjdt, utom genom högre allmänna läroverket, genom ett elementarläroverk för flickor, folkskolelärareseminarium, folkskolor och en kungl. blindskola (sedan 1884; med 38 lärjungar 1892). Från boktryckerier i V. utkomma tidningarna »Smålandsposten» 3 och »Nya Vexiöbladet» 2 gånger samt »Smålandspostens Veckoblad» och »Smålänningen» hvardera 1 gång i veckan. I kyrkligt hänseende utgör V. jämte V. landsförsamling ett regalt pastorat, hvars innehafvare tillika är stiftets domprost. Vid val af riksdagsman i Andra kammaren är V. förenadt med Oskarshamn till en valkrets. Stadens vapen är på
Källa: Project Runeberg ·
