Sida 409
Vexiö landsförsamling ...
aflångt cylindriska, rödbruna, med tunnare kottefjäll. Den planteras ofta i parker och uthärdar väl Sveriges vintrar, men ödelägges ofta af en svamp, Lophodermium brachysporum Du Bary, som angriper uteslutande denna tall. Sitt namn har detta träd fått deraf, att det i Europa först planterades på lord Weymouths gods i England. O. T. S.
Weyprecht, Karl, tysk polarfarare, f. 1838, d. 1881, deltog som löjtnant (sedan 1868) i Österrikiska marinen 1871 tillsammans med Payer i en rekognosceringsexpedition till Spetsbergen och Novaja Zemlja samt 1872--74 i den stora österrikisk-ungerska polarexpeditionen (se Payer) samt offentliggjorde med anledning af dessa resor: Astronomische und geodätische bestimmungen der österr.-ungarischen arctischen expedition (1877), Die metamorphosen des polareises (1878--79) samt Die nordlichtbeobachtungen der österr.-ungarischen arctischen expedition (s. å.) jämte uppsatser i Petermanns »Mitteilungen» och andra tidskrifter. På tyska naturforskaredagen 1875 framlade han en plan att ersätta de dyrbara nordpolsexpeditionerna med en systematisk undersökning af polarområdets geofysiska förhållanden och för detta ändamål anlägga ett internationelt nät af permanenta observationsstationer i de arktiska trakterna, en plan, som förverkligades först efter W:s död (se Polarexpeditioner, sp. 1459).
Veyrassat [värassa], Jules Jacques, fransk genremålare och raderare, f. i Paris, skulle enligt sin faders önskan blifva juvelerare samt fick derför undervisning i teckning och modellering. Men efter 1848 års revolution började han kopiera i Louvre och utföra raderingar, och derför sändes han i skola hos Edouard Frère, bosatt i Écouen, der han fick sin utbildning. Han har målat bilder ur landtlifvet, mycket kraftigt, men också rått utförda, såsom Hästfärja öfver en flod (1877), Hästar, som draga fartyg uppför Seine, vyer från Fontainebleau m. m. Som raderare har han utfört flere lyckade blad efter Alexandre Bidas teckningar till de fyra evangelierna, vidare raderingarna till Hamertons »Chapter of animals» samt vackra hästbilder. Han har äfven målat akvareller, af hvilka Skördemännens aftonvard anses som den bästa.
Weyse, Christoph Ernst Friedrich, dansk tonsättare, född i Altona d. 5 Mars 1774, blef, ehuru han tidigt röjde musikaliska anlag, bestämd för handelsyrket, och först på C. F. Cramers råd sändes han 1789 till Köpenhamn, der han fick studera musik för Schulz, Grönland, Tiemroth och Zinck. På Schulz' förord blef han 1794 organist vid reformerta kyrkan och förflyttades 1805 till Frue kirke. Död i Köpenhamn d. 8 Okt. 1842. -- Bekantskapen med Kunzen, hvilken 1795 efterträdde Schulz som kapellmästare, synes hafva föranledt W. att komponera operor. Hans Sovedrikken gafs 1809 och hann 1874 till den 100:de representationen. Den efterföljdes af sångspelen Faruk (1812), Ludlams Hule (1816), Floribella (1825), Et eventyr i Rosenborg have (1827) och Festen paa Kenilworth (1836). Balders död uppfördes 1832 med musik lånad från W:s symfonier. Hans betydligaste kyrkokompositioner äro ett Miserere och Den ambrosianske lovsang jämte 30 stora kantater och hymner. Längst synes han komma att lefva i Danmark i sina 100 samlade romanser, som ännu i danska hem betraktas som en outtömlig källa till glädje och lyftning. Han var äfven en framstående pianokompositör, särskildt i etydgenren, bearbetade dessutom kämpavisor, koraler m. m. samt gjorde sig synnerligen skattad som improvisatör. Biografier öfver honom hafva skrifvits af Thrane och Berggreen. A. L.
Wezel, Johann Karl, tysk författare, f. 1747, var teaterdiktare i Wien och förföll 1786 i obotligt vansinne. Död 1819. Hans romaner, bland hvilka de bästa äro Lebensgeschichte Tobias Knauts (4 bd, 1773--76) och Hermann und Ulrike (4 bd, 1780), innehålla många drag af uppfinning, fin iakttagelse och lyckad komik samt återspegla »sturm-und-drang»-periodens stämningar. Han skref äfven lustspel i Marivaux' stil (4 bd, 1778--87) och bearbetade, i täflan med Campe, Defoes »Robinson».
Vézère [vesär], biflod från h. till Dordogne i södra Frankrike, har sina källor på Millevache-platån (depart. Corrèze), upptager från v. Corrèze samt förenar sig vid Limeuil (depart. Dordogne) med floden Dordogne. Längd 192 km., deraf 65 km. segelbara.
Vezir. Se Vesir.
Vhael [val], Barthold, prest, skriftställare, född i Uleåborg 1667, student 1684, collega superior vid Vasa trivialskola 1692, pastor vid det till Riga förlagda österbottniska regementet 1694 samt kyrkoherde i Ilmola 1699. Under Stora ofreden flydde han till Sverige. Han tillfångatogs 1717 i Öfver-Torneå af ett ströfvande kosakparti, men förordnades sedermera till predikant för de i ryska armén tjenande tyskarna och derefter till kyrkoherde i Vasa och prost i Österbotten. Efter fredsslutet (1721) återtog han sin kyrkoherdebefattning i Ilmola. Död i Stockholm 1723, medan han bevistade den pågående riksdagen. I en finsk »runo» uttalade han 1714 det finska folkets önskan och hopp om Karl XII:s återkomst till riket. Han författade äfven en finsk språklära, Grammatica fennica (tryckt 1733). M. G. S.
Whately [hoetli], Richard, engelsk teolog, föddes 1787 i London, studerade i Oxford och blef 1825 president vid S:t Alban's Hall derstädes. Han tillhörde den frisinnade riktning inom episkopalkyrkan, som kallas »broad church». Till följd af sina åsigter var han illa anskrifven hos de strängt ortodoxe. På samma gång låg han äfven i strid med den negativa kritiken med dess förkastande af bibelns under. Med användande af samma principer, som Hume tillämpat vid bedömandet af dessa, bevisade W. i en satir, Historic doubts relative Napoleon Bonaparte (1819), som väckte mycket uppseende, att Napoleon I aldrig existerat, utan var blott en myt. W. egnade sig med framgång äfven åt nationalekonomiska studier och utnämndes 1829 till professor i nationalekonomi i Oxford samt antog platsen för att, i den mån han kunde, bekämpa de antikristliges ansträngningar att rycka till sig nationalekonomien, en vetenskap,
Källa: Project Runeberg ·
