Sida 426
Viborg ...
Vibrio. 1. Zool, ett slägtnamn, hvilket förr tillades den i hvete och råg förekommande trådmask, som kallas hvete-ål eller råg-ål (se d. o.). -- 2. Bot., ett till skruf- l. spiro-bakterierna hörande slägte (äfven kalladt Spirillum). Se Schizomycetes. O. T. S.
Vibrisser (Lat. vibrissae), anat., kallas de oftast styfva hår, som hos menniskan och däggdjuren finnas vid näshålans mynning, vanligen å det ställe, der huden öfvergår i den näshålan beklädande slemhinnan. Äfven de foglarnas näsöppningar betäckande borsten benämnas stundom vibrisser. L-e.
Vibroskop (af Lat. vibrare, svänga, och Grek. skopein, se), fys., en af Duhamel konstruerad apparat för bestämning af en ljudande kropps svängningstal genom jämförelse med en samtidigt vibrerande stämgaffel, hvars svängningstal är bekant. Vibroskopet består af en kring en vertikal axel roterande cylinder, omkring hvars buktiga yta vecklas sotadt papper. Såväl på stämgaffeln som på den kropp, hvars svängningstal skall bestämmas, fästes ett lätt stift, hvars spets berör det sotade papperet och således, när cylindern sättes i rotation och kroppen svänger, på detsamma tecknar en vågformig linie. Förhållandet mellan antalet vågor på de båda af spetsarna tecknade linierna för samma vridningsvinkel hos cylindern är lika med förhållandet mellan kroppens och stämgaffelns svängningstal. E. S.
Viburnum L., bot., farmak., ett slägte af större eller mindre buskar, hörande till nat. fam. Sambucineae Batsch (en afdeln. af Valerianeae Fr.), kl. Pentandria L., med utbredning inom Sverige upp till Ume lappmark samt för öfrigt inom mellersta och södra Europa jämte motsvarande jordbälten i Asien och Nord-Amerika. Bladen äro motsatta, enkla, fjädernerviga eller handnerviga, med af nervförgreningen beroende olika form och beskaffenhet af bladkanten (helbräddade eller flikiga). Blomställningen är ett knippe, i hvilket blommorna sitta jämnhögt utbredda. Blomfodret är mycket litet, 5-tandadt, och blomkronan i allmänhet klocklik, 5-flikig. Ståndarna äro 5 och frukten en stenfrukt med ett enda, plattadt frö, omgifvet af ett pergamentartadt eller brosklikt skal. Hos den svenska arten, V. opulus L., olvon, snöbollsbuske, äro de yttersta blommorna i knippets kant sterila, enär befruktningsdelarna äro högst ringa utvecklade, och i sammanhang dermed äro blomkronorna der nästan hjulformiga, med mycket stort, plattadt, hvitt bräm, som är ojämnt 5-flikigt. De fertila blommorna innanför dessa kantblommor äro gulhvita. Den mogna stenfrukten (olvon, egentl. »ulfbär») är saftig och har högröd färg. I trädgårdarna odlas en varietet, den egentliga snöbollsbusken, som har knippena klotrunda och sammansatta uteslutande af stora, hvita, sterila blommor. Många andra varieteter af denna art odlas, såsom brokbladiga slag o. s. v. Flere arter, såsom V. lantana L., från mellersta och södra Europa, samt V. lantanoides Mich., från Canada, och V. Tinus L. (Lauriis Tinus), från södra Europa, odlas dels i trädgårdarna, dels i svala växthus samt i våra rum såsom prydnadsväxter. -- Cortex, flores et baccae Opuli l. Sambuci aquatici (d. v. s. bark, blommor och bär) voro förr officinella och använda såsom urindrifvande. O. T. S.
Viby (om ordets betydelse se Vi). 1. Socken i Kristianstads län. Se Gustaf Adolf. -- 2. Socken i Örebro län, Grimstens härad. Areal 15,415 har. 4,267 innev. (1891). V. bildar med Tångeråsa ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Edsbergs kontrakt. (Om den i V. och angränsande socknar talade s. k. Vibydialekten se Nerike, sp. 985.) -- 3. Socken i Östergötlands län, Vifolka härad. Areal 2,424 har. 1,015 innev. (1891). Annex till Veta, Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt.
Viby (Vigby), ett cistercienskloster, som var beläget i Upland, vid Garnsviken, emellan Sigtuna och Vängarn, anlades 1160, men flyttades mot århundradets slut till Säby i Jäders socken, Södermanland, och kallades sedermera än Säby, än Julita (se d. o.).
Vibyggerå, socken i Vesternorrlands län, Nordingrå tingslag. Areal 21,136 har. 2,150 innev. (1891). V. outgör ett regalt pastorat, Hernösands stift, Ångermanlands östra kontrakt.
Vibyholm, gods i Årdala socken, Södermanlands län, bestående af V. säteri, 3 mtl, samt 12 mtl underlydande i Årdala och 1 7/8 uitl i Ripsa och Helgesta socknar, med tegelbruk och Sibro ålfiske taxeradt till 439,600 kr. (1891). Slottet, utomordentligt vackert beläget på en holme i sjön Båfven, var ursprungligen uppfördt i renaissancestil 1622--26, man vet ej af hvem, måhända af Gillis Gilliusson De Besche (arkitekt vid Nyköpings slott), och rikt prydt med sten ornament. Ett allmänt förfall, som inträdde efter några årtionden, samt en smaklös ombyggnad 1736 utplånade den forna härligheten, af hvilken endast stommen är qvar med dess om den förgångna prakten vittnande listverk, portinfattningar och hörnstenar af sandsten. Slottet innehåller en porträttsamling, sammanbragt, restaurerad och ordnad af grefve G. Bonde, en af de rikhaltigaste och vackraste porträttsamlingar i riket, bestående af omkr. 220 porträtt, de flesta föreställande medlemmar af Bondeätten och närbeslägtade (se C. Bonde: »Porträttsamlingen vid Vibyholm», 1876), och det omgifves af en mängd vackra anläggningar, bl. a. en ypperlig fruktträdgård. Godset erhöll sitt namn af hertig Karl, som bildade det af en bondby, Viby. Det var afsedt att blifva hans gemåls enkesäte, men enkedrottningen dog (1625), innan slottet var fullbordadt, och det återföll till kronan. 1637 arenderades egendomen af Gustaf Gustafsson, Gustaf II Adolfs naturlige son, och blef med underlydande hemman d. 20 Aug. 1646 ett friherreskap inom hans familj. Det reducerades från hans enka, utbyttes 1684 af grefve J. J. Hastfer, kom senare genom köp till enkefru Kat. Ribbing (f. Falkenberg) och slutligen 1730 genom nytt köp till riksrådet grefve G. Bonde. Det ärfdes af hans son riksmarskalken, grefve Karl Bonde, hvilken 1789 gjorde det till fideikommiss för andre sonen, grefve F. U. Bonde. Efter dennes död (1852) blef sonen grefve G. Trolle-Bonde fideikommissets innehafvare, och först med honom kan man säga, att godsets
Källa: Project Runeberg ·
