Sida 436
Vico ...
krökta eller mindre grofva och något korta taggar, hvilken beväpning är tät i synnerhet å blomskaftet och fruktämnet, synbarligen till dessa vigtiga delars skydd mot angrepp af vattendjur. Mellan bladen, som betäcka stora vattenytor, men endast der solljuset har fritt tillträde, uppskjuta några cm. öfver vattenytan blommor af 20 till 40 cm. vidd, stödda undertill af 4 grofva foderblad och egande en stor mängd kronblad, som utan bestämd gräns öfvergå i ståndarna, hvilkas strängar äro platta och bladlika. Märket är strålformigt utbredt å fruktämnets topp och har flikarnas spetsar inåtböjda. Insekter öfverföra frömjölet mellan blommorna, men äfven homoklin pollination eger rum. Blommorna öppna sig mot aftonen och äro till en början enbart rent hvita; men redan andra dagen ändras färgen till rosenröd, som är starkast å de innersta ståndarelika kronbladen och aftager utåt, så att de yttersta kronbladskransarna fortfarande förblifva hvita. Under blomningen utvecklas en särdeles fin vällukt, erinrande om ananas och melon, samt derjämte i blommans inre en ovanligt hög värme, som kan uppgå till + 14° C öfver den omgifvande luftens temperatur. Detta må helt visst vara en följd af en liflig andningsprocess, enär samtidigt afgifves en riklig mängd kolsyra. Den tjocka, köttiga fruktkapseln innehåller en mängd frön inbäddade i en svampig massa. -- En annan art af detta slägte, Victoria Cruziana, sågs redan 1819 af Bonpland i Paraguay, men namngafs först af den ofvannämnde A. d'Orbigny, som åter upptäckte densamma 1827 i de ofantliga vattengölarna utmed floden Parana vid Arrayo de San José i Corrientes. Guarani-indianerna kallade denna vattenlilja yrope, som ordagrant betyder »vattenbricka», för bladens bricklika form. Storlek och form samt taggbeväpningen och bladens inre byggnad äro enahanda som hos V. regia, men bladen äro gröna på båda sidor och blommorna enbart röda eller hvita. Fruktkapseln är hos V. regia smalare och af en gulrödaktig färg, men deremot hos V. Cruziana mycket tjock och grönaktig, samt innehåller stora, stärkelserika frön, som gerna förtäras och af spaniorerna fått namnet mais del aqua, »vattenmajs». Denna art är icke ännu förd lefvande till Europa. O. T. S.
Victorinus, en af de s. k. trettio tyrannerna, hvilka under Gallienus' styrelse (260--268) uppträdde såsom herskare i olika delar af romerska riket. V. hade för ett par år makten i en del af Gallien. R. Tdh.
Victorinus, Marius (Cajus), romersk författare, född i Afrika, var lärare i retorik i Rom under Konstantius (d. 361). På ålderdomen öfvergick han till kristna läran och uppträdde såsom ortodoxiens förkämpe mot arianismen samt kommenterade apostoliska bref. Han lofordas af Augustinus. Såsom författare är han mest känd för en Ars grammatica i 4 böcker, i hvilka han jämte grammatiska och ortografiska excerpt från äldre källor behandlade metriken efter Juba. Han författade äfven filosofiska arbeten, och hans namn bär en kommentar till Ciceros »Rhetorica» (»De inventione»). R. Tdh.
Victorius (Vettori), Petrus, italiensk humanist, f. 1499 i Florens, blef professor i grekiska och latin derstädes 1538 och senator 1553. Död 1585. V. hörde till sin tids mest ansedda filologer. Han utgaf bl. a. Ciceros arbeten (1534--37) och Catos »De re rustica» (1543) samt författade kommentarer till Aristoteles (1548--84) och 38 böcker Variae lectiones (1553--69; 3:dje uppl. 1609), innehållande utmärkta förklaringar till en stor mängd antika författare. En samling af V:s Opera utgafs 1573. Hans lefnad skildrades af Benivieni (1585) och Bandini (1756).
Victor-Perrin [viktår perrä'ng], fransk marskalk. Se Victor.
Victors [fi'ktårs]. 1. Jan V. (äfven Victor och Fictoor), holländsk målare, f. 1620 i Amsterdam, der han lefde ännu 1672, tillhörde den andra följden af Rembrandts lärjungar från slutet af 1630-talet och behandlade dels ämnen ur Gamla testamentet, med figurer i kroppsstorlek, dels genreartade ämnen med mindre figurer, hvarjämte äfven finnas porträtt af honom. I början stod han Rembrandt nära i anordning och färg, men längre fram i tiden blef han hårdare i teckningen och mera entonig i färgen. Hans äldsta taflor äro Scipios återhållsamhet (i Eremitaget i Petersburg) och Flickan, som öppnar ett fönster (i Louvre, bägge från 1640), Ester och Haman, direkt inspirerad af Rembrandt (i Braunschweigs museum), och Davids död (i Köpenhamns museum, bägge från 1642), Hanna och Samuel hos Eli (i Berlins museum, 1645), Josef såsom drömtydare och Svinslagt (1648, bägge i Amsterdams Rijksmuseum). Med 1650-talet började han redan blifva torr, såsom i Tobias' tacksägelse (1651, i Münchens Pinakotek), Moses' upptagande ur vattnet och Bägaren träffas i Benjamins säck (1653, bägge i Dresdens galleri) o. s. v. Tandläkaren (1654, i Amsterdams Rijksmuseum) är en vacker genrebild, och goda porträtt från hans senare tid finnas, såsom af Amsterdams borgmästare Appelman (1661, i Haarlems museum). -- 2. Jacob V., holländsk målare, troligen en slägting till den föregående, målade foglar. Om hans lif vet man endast, att han 1663 uppehöll sig i Venezia, der han ändrade sitt dopnamn Jacob till Jacomo, samt att han 1670 åter befann sig i Amsterdam. Af hans lifligt och friskt tecknade och målade taflor finnes en i Berlin, en i Dresden och två i Köpenhamn. I den ena af dessa senare har Jakob van Ruisdael målat landskapet, liksom han äfven signerat det. C. R. N.
Victrix (Lat., »segrarinnan»), Rom. mytol., binamn på Venus (se d. o.) och på Minerva.
Vicuña [-ku'nja]. Se Vikunjan.
Vid (Lat. Utus), biflod från höger till nedre Donau i Bulgarien, uppstår af tvänne källfloder, Svarta och Hvita V., på norra sidan af Kodsja Balkan, flyter v. om Plevna och faller ut i Donau ofvanför Nikopoli midt emot den rumanska staden Islas. Längd 130 km.
Vida, Marcus Hieronymus, nylatinsk skald, född 1480 i Cremona, Italien, egnade sig åt teologiska studier och erhöll 1532 biskopsstiftet Alba. Död 1566. V. gjorde sig
Källa: Project Runeberg ·
