Sida 445
Viðrir ...
af Rhenförbundet, i hvilket grefskapen ej ingingo, förlorade de 1806 sin riksomedelbarhet och ställdes dels under Nassaus, dels under storhertigdömet Bergs öfverhöghet. Genom Wienkongressakten kommo de under Preussens och Nassaus landsöfverhöghet.
Wied [vid], tysk fursteslägt, som på mödernet härstammar från den ätt, hvilken redan 1093 egde grefskapet Wied. Då den 1243 utslocknade på svärdssidan, ärfdes grefskapet af en ättling på qvinnolinien, Bruno, grefve af Isenburg, hvars ätt utgick på manslinien 1462, då W. ärfdes af Didrik af Runkel (vid Lahn). Han är stamfader för den nu lefvande slägten, som 1698 delade sig i linierna W.-Runkel, hvilken egde öfre grefskapet W., 1791 upphöjdes i riksfurstligt stånd och utgick 1824, och W.-Neuwied, som innehade det nedre grefskapet W., 1784 blef riksfurstlig och under namnet W. 1824 samlade slägtens alla besittningar. Några af ättens medlemmar hafva utmärkt sig på vetenskapens och literaturens fält, såsom den bekante naturforskaren prins Maximilian af Neuwied (se Maximilian, tyska furstar 3) och hans brorson furst Herman af W. (f. 1814, d. 1864), hvilken anonymt utgaf åtskilliga filosofiska arbeten. Denne var i sitt äktenskap med prinsessan Maria af Nassau (en halfsyster till Sveriges-Norges drottning Sofia) fader till ättens nuv. hufvudman, furst Vilhelm (f. 1845), förmäld 1871 med prinsessan Maria af Nederländerna (f. 1841, syster till Sveriges-Norges drottning Lovisa), och Elisabet (född d. 29 Dec. 1843), sedan 1869 gift med nuv. konung Karl I af Rumanien samt känd som själfull författarinna och skaldinna under psevdonymcn Carmen Sylva. Bland hennes skrifter må nämnas sagosamlingen Leidens erdengang (1882; »Lidandets jorde vandring», 1884), Ein gebet (»En bön», s. å.) och diktsamlingen Meine ruh. Utom ofvannämnda försvenskade stycken hafva äfven andra af hennes pennas alster öfversatts till svenska, såsom operan Neaga, öfvers. af Fr. Hedberg (1884) och försedd med musik af I. Hallström, som derjämte satt musik till flere af hennes andra dikter.
Wiedemann [vide-], Ferdinand Johann, finsk-ugrisk språkforskare, född d. 30 Mars (n. st.) 1805 i Hapsal, Estland, öfvergaf de juridiska studier han påbörjat vid universitetet i Dorpat och blef gymnasielärare först i Mitau (1830--37) och senare i Reval, der han i 20 år arbetade som lärare i grekiska språket. Under sin vistelse i Reval började han studera de finsk-ugriska språken och utarbetade Versuch einer grammatik der syrjänischen sprache (1847), Versuch einer grammatik der tscheremissischen sprache (s. å.) och Grammatik der wotjakischen sprache (1851). Alla dessa grammatikor baserade sig på evangelieöfversättningar till de nämnda språken. Det ytterst otillförlitliga materialet försökte W. kontrollera med hjelp af infödda tjeremisser, syrjäner och votjaker, hvilka som sjömän vid ryska flottan voro stationerade i Reval. Efter akademikern A. J. Sjögrens död (1855) anförtrodde vetenskapsakademien i Petersburg utarbetningen af dennes rikhaltiga samlingar öfver livernas språk åt W., som 1857 kallades att efterträda Sjögren som medlem af akademien. För att sjelf på ort och ställe kontrollera Sjögrens material reste W. 1858 till liverna i Kurland, der han uppehöll sig i flere månader. Resultaten af Sjögrens och sina egna forskningar offentliggjorde han 1861 i 2 digra bd: Joh. Andreas Sjögren's livische grammatik nebst sprachproben samt Joh. Andreas Sjögren's livisch-deutsches und deutsch-livisches wörterbuch (i »Sjögren's gesammelte schriften». II). År 1865 utgaf han Grammatik der ersa-mordwinischen sprache. Dessförinnan hade han påbörjat sina studier i estniska språket, som varit honom bekant ända från barndomen. Efter att hafva publicerat en monografi öfver den syd-estniska dialekten, Versuch über den werro-ehstnischen dialekt (1864), utgaf han såsom resultat af under flere år gjorda samlingar Ehstnisch-deutsches wörterbuch (1869) samt Grammatik der ehstnischen sprache (1875), hvilka båda äro att betrakta som W:s hufvudarbeten. Prof på estnisk »folklore» offentliggjorde han i ett digert arbete, Aus dem inneren und äusseren leben der ehsten (1876). Minnesmärken af ett med estniskan nära beslägtadt språk, votiskan, behandlade W. i en historisk och språklig undersökning, Über die nationalität und die sprache der jetzt ausgestorbenen kreewinen in Kurland (1871). Under sina sista lefnadsår utgaf han Syrjänisch-deutsches wörterbuch nebst einem wotjakisch-deutschen im anhange (1880) och Grammatik der syrjänischen sprache mit berücksichtigung ihrer dialekte und des wotjakischen (1884). Han reviderade alla de elfva evangelieöfversättningar till finsk-ugriska språk, som i transskription utgåfvos i London på prins Louis Lucien Bonapartes bekostnad. W. var en ytterst samvetsgran forskare, men hade icke gehör för de finare fonetiska nyanserna i språket och icke häller sinne för språkhistoria, hvilken han helt och hållet ignorerade i sina strängt deskriptiva arbeten. Utöfver sitt fackämne intresserade han sig för botaniken och utgaf i sina yngre dagar med E. Weber Flora von Est-, Liv- und Kurland (Reval 1852). Han afled i Petersburg d. 29 Dec. (n. st.) 1887. E. N. S.
Wiedemann [vide-], Gustav Heinrich, tysk fysiker och kemist, f. 1826 i Berlin, der han äfven studerade, blef professor i fysik 1854 i Basel, 1863 i Braunschweig och 1866 i Karlsruhe samt utnämndes 1871 till professor i fysik och kemi vid universitetet i Leipzig. Elektriciteten och magnetismen hafva hufvudsakligen varit fälten för W:s forskningar, som omfatta bl. a. förhållandet mellan värmets och elektricitetens ledning, mellan kroppars mekaniska och magnetiska egenskaper och de senares beroende af kropparnas kemiska sammansättning. W. har utgifvit bl. a. Die lehre von der elektricität (1882--85). Sedan 1877 är han utgifvare af »Annalen der physik und chemie». W. är ledamot af Vet. soc. i Upsala (1877), Fys. sällsk. i Lund (s. å.) och Vet. akad. (1883).
Wiedersheim [vidershajm], Robert Ernst Eduard, tysk anatom, f. 1848 i Würtemberg, föranleddes genom Fr. Leydigs undervisning
Källa: Project Runeberg ·
