Sida 494
Viktoria ...
Drottningholm) firades med ståtliga tillrustningar. Prinsessan har skänkt sin gemål tre söner: Gustaf Adolf, hertig af Skåne (född d. 11 Nov. 1832), Vilhelm, hertig af Södermanland (född d. 17 Juni 1884), och Erik, hertig af Vestmanland (född d. 20 April 1889). Somrarna tillbringar hon vanligen på Tullgarns slott, men den bistrare årstiden plägar hon sedan åtskilliga år, för att söka bot för en envis lungkatarr, uppehålla sig i södra Europa eller Egypten. Sin vistelse i sistnämnda land vintern 1890--91 har hon skildrat i det 1892 i Karlsruhe såsom manuskript tryckta praktverket Vom Nil. Tagebuchblätter, försedt med en massa utmärkta ljustrycksillustrationer efter fotografier tagna af prinsessan sjelf. Jfr V. Sjöberg: »Minne af d. 20.September 1881» (1881).
Viktoria-korset (The Victoria cross), storbritannisk militärorden för militärer af hvarje rang, stiftades af drottning Viktoria d. 29 Jan. 1856, vid Krim-krigets slut. Ordensdekorationen utgöres af ett malteserkors i brons med k. krona och lejon samt undertill inskriften »For valour». Den bäres af militiärer tillhörande hären i rödt, af sjömän i blått band. Orden gifves endast till belöning för någon hjeltedat mot fienden och medför en årlig pension (af 10 pd st.).
Viktoria-rabarber. Se Rheum.
Viktualiebröder (vitaliancr, fetaliebröder). Se Hättebröder.
Viktualier (af Lat. victualis, hörande till lifvets nödtorft), matvaror, födoämnen.
Viktualievigt, äldre svensk vigt för handel och köpenskap i dagliga lifvet. I viktualievigten, sådan den slutgiltigt fastställdes 1739, var 1 skeppund = 20 lispund, 1 lispund = 20 skålpund, 1 skålpund = 32 lod, 1 lod = 4 qvintin, 1 qvintin = 69 1/2 ass. Om viktualievigtens afvikelser från bergs-, stapelstads-, uppstads- och myntvigten se Lod, Mark, Skeppund, Skålpund, Troyvigt och Vigt.
Vikunjan (Sp. vicuña, Fr. vigogne), Auclienia vicugna (vicunna), zool., hör till lama-slägtet (se d. o.), familjen kameldjur, ordningen hofdjur (Ungulata) och däggdjurens klass. Inom lama-slägtet har man sedan gammalt brukat särskilja fyra arter, ehuru dessas sjelfständighet med fog kan sättas i fråga. Medan laman och alpakan äro kända endast, i domesticeradt tillstånd, äro vikunjan och guanakon vilda. De båda sistnämnda likna hvarandra mycket till färgen: enfärgade, ljusbruna, undertill hvitaktiga. Vikunjan skiljes dock från guanakon derigenom att den är mindre och smärtare samt har kortare hufvud. Den lefver i hjordar i bergstrakterna omedelbart nedanför den eviga snöns gräns i Peru, södra Ecuador och så långt söderut som till midten af Bolivia. Den är vaksam och skygg. Ullen (se Vigogne-ull) är synnerligt mjuk och har högt värde, men den mängd, som erhålles af hvarje djur, är ganska ringa. L-e.
Vikusjö. Se Vika.
Világos [vi'lagåsj], köping i ungerska komitatet Ärad, 26 km. n. ö. om staden Arad, vid foten af ett högt berg, på hvilket ligga ruinerna af slottet Világosvár. Omkr. 6,000 innev. Historiskt märkligt är V. genom Görgeis kapitulation d. 13 Aug. 1849, hvarmed slutakten af den ungerska revolutionen inleddes.
Vilain [-lä'ng], Nicolas Victor, fransk bildhuggare, f. 1813 i Paris, studerade i École des beaux-arts, lärjunge af Pradier och Paul Delaroche, och fick 1838 för en relief, David och Saul, romerska priset. Han utbildade sig vidare i Rom och har sedan utfört många verk. såsom Johannes, Hösten, Välgörenheten, Hebe och Jupiters örn, Marius, S. Germain l'Auxerrois, Paulus (i kyrkan S. Roch), Klébers bildstod, Frontonen till Industripalatset i Paris (1854), Fredens välsignelser (1877), flere porträttbyster m. m.
Vilain XIIII [viläng katå'rss], gammal belgisk (flamsk) slägt, hvars medlemmar 1785 af kejsarinnan Maria Teresia upphöjdes till vikomter. Siffran XIIII (Fr. quatorze, Flam. veertien, fjorton), tillhör vapnet, hvilket framställer henne inom en krans af humle (Flam. hop) och i rebus återgifver devisen: »Verdien in hoop» (förtjena i hoppet). Af slägtens medlemmar är den mest bekante Charles Ghislain Guillaume, vikomt V., f. 1803, son till grefve Philippe Louis Marie Ghislain (f. 1778, d. 1856), som 1831-51 var senatens vicepresident. Vikomt V. var ledamot af nationalkongressen (1830) och af Andra kammaren (1831--36, 1839--70) samt slutligen dennas president. Han var 1832--39 minister uti Italien och 1855--57 utrikesminister. I politiken slöt han sig till det liberalt-katolska partiet. Död 1878.
Vilaine [-län], flod i Bretagne, har sin källor i depart. Mayenne, men träder snart in i depart. Ille-et-Vilaine, som den genomströmmar i vestlig riktning till Rennes och derefter i sydlig. Från Chères mynning utgör V. på en sträcka gräns mellan depart. Ille-et-Vilaine och Loire-inférieure, skiljer derefter det sistnämnda från Morbihan samt faller nedanför Roche-Bernard i Morbihan ut i Atlantiska hafvet. Floden, som har en längd af 220 km., är segelbar från Cesson ofvanför Rennes, 144 km. Genom sin kanaliserade biflod Ille och den likaledes kanaliserade Rance, som faller ut i Kanalen, står Rennes i direkt förbindelse med Kanalen. Vid Redon korsas V. af Brest--Nantes-kanalen, som begagnar såväl V:s högerbiflod Oust som vensterbiflod Isac.
Vilajet, Turk. (af Arab. wilâje, »förvaltning»), största administrativa området i Turkiet, motsvarande län, departement, guvernement o. d. och styrdt af en vâli, guvernör. Ett vilajet indelas i sandjak (se d. o.) eller mütesarriftik. I st. f. vilajet nyttjades förr äfven det synonyma ejalet (af Arab. ejâle, »provins»), hvilket dock egentligen betecknar de äldre turkiska provinserna före vilajetindelningen, 1866. Jfr Mudirijje och Turkiet (sp. 989). H. A.
Vilanell. Se Villanell.
Wilberforce [oi'lbörfårs]. 1. William W., engelsk filantrop, född 1759 i Hull, var son af en rik köpman och studerade i Cambridge, der han knöt bekantskap med bl. a. Pitt d. y. Under sin tidigare ungdom hade W. hängifvit sig åt sällskapslifvets nöjen på ett sätt, som verkat hämmande på hans studier. Beröringen med s. k.
Källa: Project Runeberg ·
