Sida 496
Viktoria ...
längre vistelse i södra Frankrike och Italien, var å nyo bosatt 1865--71, samt flyttade derefter till Wien och verkade der 1881--87 såsom direktör för Hofburg-teatern. Sedan W. gjort sig känd genom de framstående literär-biografiska arbetena Heinrich von Kleist (1863) och Hölderlin, der dichter des pantheismus (1870; ny uppl. 1890), romanen Geister und menschen (1864) samt Novellen (1869), uppträdde han under växande bifall såsom dramatisk författare, bl. a. med Graf von Hammerstein (1870), Die tochter des herrn Fabricius (1880; »Far och dotter», 1891) och flere andra borgerliga dramer, åtskiiligalustspel (Jugendliebe; Die maler; Unerreichbar, »Fångad!», 1893, m. fl.) och de högstämda sorgspelen Gracchus, der volkstribun (1872; »Caius Gracchus», 1876), Arria und Messalina (1874; »Arria och Messalina», 1887), Giordano Bruno (1874), Nero (1876), Kriemhild (1877) och Der meister von Palmyra (1889). Dessa tragedier verka genom en viss storslagenhet i byggnaden jämte poetisk kraft och skönhet i uttrycken, ehuru här och der en opåkallad äflan efter virtuosmässighet och slående effekter är till men för det helas sanning. Flere af W:s pjeser hafva vunnit plats såsom repertoarstycken på Tysklands teatrar. I sina förtäljande arbeten sysslar han hälst med invecklade själsproblem. Här må ytterligare nämnas romanerna Fridolin's heimliche ehe (1875; 2:dra uppl. 1882) och Adams söhne (2:dra uppl. 1890) samt Neues novellenbuch (1875) och Novellen aus der heimat (1882; 2:dra uppl. 1891). Såsom lyriker (diktsamlingar 1874 och 1889) är W. icke särskildt framstående.
Vilcamayo. Se Ucayali.
Wilcke, Johan Karl, fysiker, föddes i Wismar d. 6 Sept. 1732. Då hans fader, Samuel W., 1739 blef andre pastor vid Tyska församlingen i Stockholm, åtföljdes han af sin familj till Sverige. Efter slutade elementarstudier vid Tyska skolan i Stockholm blef W. 1749 student i Upsala. Der studerade han matematik och fysik under ledning af Strömer och Klingenstjerna till 1751, då han reste utrikes. Han studerade under sin sexåriga utrikesvistelse i Göttingen, Berlin, Greifswald och Rostock, der han 1757 kreerades till filos. magister, efter att hafva utgifvit en afhandling, De electricitatibus contrariis, som väckte stor uppmärksamhet inom den lärda verlden. Sedan han till Vetenskapsakademien inlemnat afhandlingarna Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän (1758) och Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret (1759), utnämndes han 1759 till Thamsk lektor och s. å. till ledamot af Vetenskapsakademien. 1770 erhöll han fullmakt såsom professor thamianus och blef 1784, efter Wargentin, Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Han var dessutom ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala (1774), Fysiogr. sällsk. i Lund (1775) och utländska lärda samfund. Död i Stockholm d. 18 April 1796. W. var en banbrytare på fysikens område. Han uppställde en tillfyllestgörande teori till förklaring af alla fenomenen vid Voltas elektrofor, innan sjelfva instrumentet var uppfunnet (Vet. akad:s »Handl.» 1762). Han studerade magnetnålens årliga och dagv liga ändringar (»Handl.» 1777) och förklarade norrskenets inverkan på densamma, hvarjämte han var den förste, som uppdrog isogoner och isokliner. I Vet. akad:s »Handlingar» 1772 införde han en uppsats Om snöens kyla vid smältning, hvilken gaf ett nytt uppslag i värmeläran. A. Bi-n.
Wilckens, Martin, tysk zoolog och agronom, f. 1834 i Hamburg, var i yngre år läkare derst., brukade riddaregodset Pogarth i Schlesien 1861--71 och kallades 1872 till professor i djurfysiologi och husdjursskötsel vid landtbrukshögskolan i Wien. W. har ett ansedt vetenskapligt namn. Bland hans utgifna arbeten må nämnas Die rinderrassen Mittel-Europas (1876) och Grundriss der landtwirthschaftlichen haustierlehre (1888--89).
Wild, Heinrich Ivanovitj, schweizisk-rysk meteorolog och fysiker, f. 1833 i kantonen Zürich, blef filosofie doktor 1857 samt kallades 1858 till professor i fysik och astronomie direktor i Bern. Han utvidgade derv. observatorium till en meteorologisk centralanstalt för kantonen Bern och lade grunden till det stora schweiziska observationsnätet (1863). Af Förbundsrådet förordnad till justeringsinspektör, genomförde han 1861--67 en reform af det gamla schweiziska mått- och vigtsystemet samt inrättade ett normaljusteringsverk i Bern. för hvilket han blef chef. Kallad till Petersburg 1868 såsom föreståndare för fysikaliska centralobservatoriet derst. och ledamot af ryska vetenskapsakademien, upprättade han ett nät af väl skötta meteorologiska och jordmagnetiska stationer i hela ryska riket samt gaf upphof till Petersburg-anstaltens filial, det meteorologisk-magnetiska observatoriet i Pavlovsk, hvars afdelning för jordmagnetism f. n. torde vara det i sitt slag förnämsta, som finnes. W. har satt sig i spetsen för införande af en vigtig reform i meteorologiska observationers beräkning, näml. barometerafläsningarnas reduktion till normaltyngd, hvarigenom observationer från skilda land och områden blifva sins emellan jämförbara. Denna reform är fr. o. m. 1893 införd i alla land utom Frankrike, England och Grekland. W. har förbättrat instrument och metoder för väderleks- och jordmagnetiska observationer. Bland hans uppfinningar har en optisk sackarimeter blifvit mycket känd. Af värde äro ock hans termoelektriska undersökningar och hans nybestämning af den praktiska motståndsenheten ohm (se d. o.). Dels i de af honom redigerade publikationerna »Annalen des physikalischen observatoriums für Russland» (sedan 1865) och »Neues repertorium für meteorologie» (sedan 1869, utg. af ryska vet.-akad.), dels i särskildt utg. arbeten har han offentliggjort sina rön. W. förordnades 1870 till medlem af internationella meterkommissionen. Jämte Bruhns i Leipzig och Jelinek i Wien tog W. initiativet till sammankallande af mellanfolkliga meteorologiska kongresser (se d. o.) och vardt vid den första, i Wien 1873, medlem af den då tillsatta permanenta komitén samt vid den andra, i Rom 1879, president i den
Källa: Project Runeberg ·
