Sida 507
Vilhelm ...
till kejsar Fredrik III och hans gemål, Viktoria af Storbritannien och Irland, föddes i Berlin d. 27 Jan. 1859. Han erhöll en mycket vårdad uppfostran, hvilken så till vida skilde sig från den vanliga, att han jämte sin yngre broder, Henrik, fick genomgå några klasser af gymnasiet i Kassel, hvarest han d. 25 Jan. 1877 aflade studentexamen. Prinsarnas handledande privatlärare var d:r Hinzpeter, hvilken anses hafva utöfvat ett vigtigt inflytande på sin lärjunge, äfven sedan denne blef kejsare. I Febr. 1877 inträdde V. som löjtnant i 1:sta gardesinfanteriregementet och avancerade raskt till generalmajor (1888). Samtidigt studerade han landets civila förvaltning under ledning af Gneist och flere ministerialråd. V., som uppväxt under glansen af de märkliga händelser, hvilka skapat det nya Tyskland, hyste stor beundran för både sin farfader och dennes ypperste tjenare, Bismarck. Förhållandet till fadern, som i mycket hyste en annan uppfattning än den store ministern, synes deremot icke hafva varit fullt förtroligt; och när Fredrik besteg tronen och Bismarcks inflytande hotades, ansågs kronprinsen såsom dennes vän och skall jämte Bismarck hafva drifvit en mer eller mindre öppen opposition mot sin fader. Redan d. 15 Juni 1888 besteg V. efter Fredriks död kejsare- och konungatronen, och förhållandet mellan honom och Bismarck var nu i högsta grad intimt. Dennes äldre son, Herbert Bismarck, delade sin faders gunst och betraktades såsom hans efterträdare samt utnämndes till statsminister. Mot sina politiska motståndare begagnade Bismarck våldsammare än förr både den s. k. reptilpressen och juridiska vapen. Så fängslades professor Geffcken. som utgifvit ett utdrag ur kejsar Fredriks dagbok; husundersökningar och hätska anfall af regeringspressen drabbade andra. Det goda förhållandet mellan kejsaren och rikskansleren blef dock ej långvarigt. År 1889 utbröt en stor strejk bland Westfalens grufarbetare, och denna väckte kejsarens intresse för den sociala frågan. Han trodde sig kallad att lösa detta vår tids vigtigaste politiska spörsmål på ett annat sätt än Bismarck försökt. Den 4 Febr. 1890 underrättade han rikskansleren om att han beslutit »räcka handen till en förbättring af arbetarnas ställning», och samtidigt fick Bismarck i uppdrag att inbjuda »alla regeringars kabinett, som hafva lika andel i arbetarefrågan», till en konferens i Berlin, der förslag till omfattande skyddsåtgärder skulle framläggas. Konferensen kom till stånd i Mars s. å., ehuru Bismarck ej mycket trodde på dess nytta, och då samtidigt socialisternas antal i riksdagen ökades, säges Bismarck hafva gjort kejsaren skarpa föreställningar och förklarat, att dennes nya socialpolitik gifvit socialismen vind i seglen. Dessa händelser voro början till brytningen. Kejsaren, som var handlingskraftig och ärelysten, och som ansåg sig bättre uppfatta tidens kraf än den gamle rikskansleren, började vid flere tillfällen gå honom förbi och konferera med de särskilde ministrarna omedelbart. Bismarck hotade att begära sitt afsked, om denna nya sed fortsattes, och -- afskedet gafs d. 20 Mars 1890. Denna oväntade händelse väckte jubel hos kanslerens många fiender, men lika mycken sorg hos andra, som trodde, att endast Bismarcks kraftiga hand var i stånd att styra statsskeppet. Också var han föremål för mångas hyllning på sin hemresa till Friedrichsruh, och äfven kejsaren sökte lindra den gamles förbittring genom att göra honom till hertig af Lauenburg. Rikskansler blef nu general Caprivi, hvars program för den yttre politiken blef upprätthållandet af Bismarcks vigtiga verk, trippelalliansen. Såväl den preussiska landtdagen som den tyska riksdagen mottogo välvilligt den nye rikskansleren, som lyckades få regeringens militära förslag antagna. Men då han på sommaren 1890 med den engelska regeringen aftalade ett byte mellan Helgoland och vissa tyska besittningar i Öst-Afrika, framkallade detta ett ganska allmänt missnöje, som underblåstes af Bismarcks organ inom pressen. Detta minskades ej derigenom att Bismarcks vänner inom förvaltningen efter hand aflägsnades. Det blef snart tydligt, att det icke var rikskansleren, som vidare bestämde politikens gång, utan kejsaren sjelf, som ej häller tvekade att på ett mycket i ögonen fallande sätt framhålla detta i sina många offentliga tal, hvilkas innehåll ibland torde hafva inneburit öfverraskningar äfven för rikskansleren. På hösten 1890 aflägsnades den bekante antisemiten Stöcker från sin hofpredikantbefattning, hvilken åtgärd väckte mycket uppseende. Icke långt derefter sammankallades en skolkonferens i Berlin, vid hvilken kejsaren i ett längre tal utvecklade sina pedagogiska åsigter, af hvilka några voro ganska originella. Under tiden hade Bismarck allt tydligare uppträdt såsom motståndare till »den nya kursen», och från kejsarens och regeringens sida dröjde man icke att besvara anfallen. På våren 1891 uppställdes Bismarck som kandidat vid riksdagsmannavalen i en krets i Hannover och blef äfven vald, trots all motagitation, men har ännu (1893) icke intagit sin plats i riksdagen. Han uttalade sig emellertid ofta i politiska frågor och väckte derigenom allt större förbittring i regeringskretsarna, men blef allt populärare bland folket. På sommaren 1891 förnyades trippelalliansen, men stämningen mot Frankrike förbittrades, sedan kejsarens moder förolämpats vid ett besök i Paris. Handels- och tullfördrag ingingos med Österrike-Ungern, Italien och Belgien, af hvilka i synnerhet de första väckte missnöje bland de strängare tullskyddsvännerna, men å andra sidan förskaffade Caprivi grefve-titeln. Så ökades klyftan mellan en stor del af folket och regeringen, och deraf fortfor Bismarck att begagna sig. Hur stämningen slagit om till hans fördel visade sig allra tydligast, när han sommaren 1892 reste till Wien på sin äldre sons bröllop samt derifrån genom Bajern (Kissingen) och mellersta Tyskland. Tusental strömmade till för att bringa honom sin hyllning, universitet och städer täflade om att fira honom, under det att regeringen började hota att inleda rättsligt åtal mot den store mannen. Man kan således icke säga, att det lyckats V.
Källa: Project Runeberg ·
