Sida 511
Vilhelm ...
af Innocentius IV begaf han sig 1247 öfver England såsom legat till Norge och Sverige. På hans föranstaltande och under hans presidium hölls det bekanta kyrkomötet i Skeninge 1248 (se derom Kyrkomöte, sp. 344). En frukt af hans verksamhet vid detta möte var för öfrigt den påfliga bullan af 1250, hvilken betraktades såsom ett tillägg till Skeninge mötes beslut, och som öfverflyttade konungens och folkets makt att tillsätta biskopar i domkapitlens händer och förbjöd den verldsliga öfverheten att affordra eller mottaga någon tro- och huldhetsed af biskopar och öfriga prester. Genom V:s åtgörande blef således den svenska kyrkan, åtminstone i yttre måtto, införlifvad med den romerska kyrkoorganismen. V. dog i Lyon d. 31 Mars 1251.
Vilhelm af Tyrus (Fr. Guillaume de Tyr), historieskrifvare, föddes af frankiska (franska?) föräldrar i konungariket Jerusalem omkr. 1130, studerade i Europa, antagligen i Paris, och blef 1163 ärkedjekne i Tyrus (och Nasaret). Han stod i stor gunst hos konung Amalarik, som tog honom till lärare för sin son Balduin och anförtrodde honom diplomatiska beskickningar till Konstantinopel och Rom. Knappt hade Balduin IV uppstigit på tronen, så utnämnde han sin lärare 1174 till rikets kansler och 1175 till ärkebiskop af Tyrus. V:s dödsår är ej kändt; antagligen afled han omkr. 1185. Tydligen på en namnförvexling beror uppgiften att han 1187 varit påflig legat till Frankrike för att verka i korstågsärenden och att konungarna Filip August af Frankrike och Henrik II af England tagit korset ur hans hand. Utom en nu förlorad historia om Österlandet från Muhammeds till V:s tid författade han på latin en historia i 23 böcker om korstågen (tr. 1549 med titel Belli sacri historia, libris XXIII comprehensa; flere ggr omtryckt, öfvers. till franska af G. du Préau 1573, till tyska af E. och R. Kansler 1840), en hufvudkälla för kännedomen om korstågen och ett af medeltidens mest berömda och lästa historieverk. Det omfattar tiden 1095--1184 och har fortsatts på latin af dominikanmunken Pippin (till 1230), på franska af Bernhard Thesaurarius (till 1274). Jfr P. Paris: »Guillaume de Tyr» (2 bd, 1879--80).
Wilhelmd'or (jfr Louisd'or), holländskt guldmynt å 10 gulden (= omkr. 15 kr.).
Vilhelm från Occam. Se Occam, William.
Vilhelm från Poitiers (Fr. Guillaume de Portiers), fransk krönikeskrifvare, född omkr. 1020, död omkr. 1088, var en af de förste, som upptecknade historien om normandernas eröfring af England. Han skref på latin en lefnadsteckning öfver Vilhelm Eröfraren, hvilken herskare han förmodligen varit följaktig såsom kaplan. Hvad som blifvit bevaradt af V:s arbete finnes intaget i Duchesnes »Historiae normannorum scriptores» (1619; ny uppl. 1808) samt öfversatt i Guizots »Collection de mémoires relatifs å l'histoire de France» (bd 29).
Wilhelmi, Alexander Victor, tysk teaterförfattare (hette egentl. Zechmeister), f. i Buda 1817, tillhörde såsom skådespelare Dresdens hofteater 1849--76. Död i Meran 1877. W. skref små lediga lustspel med sång, hvilka funno väg till flere land. Bland dem må nämnas Einer muss heirathen (1850; »En af dem måste deran!», 1859), Fest im entschlusse (»Majorskans krinolin», 1857) och Abwarten! (»Två unga löjtnanter», 1858).
Vilhelmina, socken i Vesterbottens län, Asele lappmarks tingslag. Areal 8,751 qvkm. 5,544 innev. (1891). V. utgör ett lappmarkspastorat, Hernösands stift, Södra Lappmarkens kontrakt.
Wilhelmina, psevdonym för författarinnan K. V. Stålberg.
Vilhelmina Maria, dansk prinsessa, född d. 18 Jan. 1808, dotter till konung Fredrik VI, blef 1828 gift med prins Fredrik Karl Kristian (sedermera konung Fredrik VII), men skildes från honom i Sept. 1837. I Maj 1838 förmälde hon sig med sin kusin hertig Karl af Glücksborg, efter hvilken hon blef enka d. 24 Okt. 1878. Hon afled d. 30 Maj 1891. E. Ebg.
Vilhelmina Helena Paulina Maria, drottning af Nederländerna, född i Haag d. 31 Aug. 1880, är dotter af konung Vilhelm III och hans andra gemål, Emma af Waldeck-Pyrmont, en systerdotter till drottning Sofia af Sverige och Norge. Hon uppsteg på tronen efter sin faders död d. 23 Nov. 1890 under förmynderskap af sin moder såsom regentinna.
Wilhelmineoord [-ård]. Se Frederiksoord.
Wilhelmj, August, tysk violinvirtuos, f. 1845 i Usingen i Nassau, studerade violinspelet för K. Fischer i Wiesbaden och sedan (1861--64) för Ferdinand David i Leipzigs konservatorium. Efter slutade studier började han sina konstresor, hvilka under 1860-talet sträckte sig öfver nästan hela Europa och följande årtionden öfver nästan hela verlden (Nord- och Syd-Amerika, Australien, Asien). Sverige besökte han 1871 och 1885. År 1871 utnämndes han till professor. Han medverkade som konsertmästare vid festspelen i Baireuth 1876. På senare tid har han haft sin bostad i Biberich, der han grundat en högskola för violinspel. W. hör till samtidens främsta violinister och besitter, jämte en fullt modern teknik, särskildt en imponerande stor och skön ton, hvarvid han underhjelpes af ett sällsynt utmärkt instrument, en äkta Stradivari från bästa tiden. A. L.
Wilhelmsbad. 1. Helsobrunn och förlustelseort n. v. om Hanau i preuss. reg.-omr. Kassel. Orten erhöll sitt namn efter sedermera kurfursten Vilhelm I af Hessen, hvilken vid de 1709 upptäckta källorna (tre svaga jernkällor) lät anlägga en stor park. W. besökes af stadsbor från Frankfurt och Hanau, dock mera för sina anläggningar och som förlustelseort än för sina mineralkällor. Orten är en preuss. domän. -- 2. Badort vid Aschersleben (se d. o.).
Vilhelmsborg, Jyllands enda baroni, stiftades 1673 af Vilhelm Marselis, baron Guldenkrone. Till hufvudgården, 11 km. från Aarhus, höra 247 t:r »hartkorn» och ett fideikommisskapital af 760,000 kr. E. Ebg.
Wilhelmshaven (-hafen), stad och tysk krigshamn på vestra stranden af Jadeviken, i preuss. prov. Hannover, men omslutna af Oldenburg. Staden står i förbindelse med Oldenburg genom
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·





















