Sida 532
Willisen ...
1870). Bland hans arbeten finnas i svensk öfversättning »Läsebok för barn» (1824; ny uppl. 1839) och »Hjeltemålningar ur Sveriges, Tysklands och Roms forntid» (1835).
Vilna (R. Vilno). 1. Guvernement i vestra Ryssland (Litaven), omgifvet af guv. Suwalki i v., Kovno och Vitebsk i n. och ö., Minsk och Grodno i ö. och s. Areal 42,530 qvkm. Guvernementet ligger på den breda, kärr- och sjörika ås, som skiljer Polen från Ostpreussen och sträcker sig i östnordöstlig riktning till Valdajplatån. Dess högsta delar ligga något öfver 300 m. Vid vestra och östra gränserna är V. djupt fåradt af Njemens och Dünas dalar. Marken är till större delen sand eller lera; bördig mylla finnes endast i Vilias flodområde. Sjöar och kärrtrakter, delvis skogbevuxna och knappast tillgängliga utom under vintern, upptaga ett stort område i den centrala delen. Njemen, som flyter längs södra och vestra gränsen, är V:s pulsåder för handeln, och hennes vigt ökas genom bifloden Vilia, som flyter genom det centrala V. Folkmängden uppgår till omkr. 1,3 mill., deraf omkr. 35 proc. litaver i v. och n. samt 45 proc. hvitryssar; resten är polacker (godsegare) och judar, storryssar och tatarer. Trots den magra jorden och de stora skogarna (mer än 1/3 af arealen) producerar V. spanmål tillräckligt för eget behof. Industrien är ännu föga utvecklad. -- 2. Hufvudstad i nämnda guvernement, vid Vilia och föreningen af jernvägarna Petersburg--Varsjav och Libau--Taganrog. 102,845 innev. (1885), till större delen polacker och judar. Det är en gammal stad, rik på historiska minnen, säte för en generalguvernör (öfver guv. V., Grodno och Kovno), en öfverdomstol, en grekisk-katolsk ärkebiskop och en romersk-katolsk biskop. Bland byggnader märkas det kejserliga palatset, Stanislaus-katedralen, med den helige Kasimirs silfversarkofag, samt den grek. katedralen. Jagellonernas gamla slott är nu en ruin. Det 1576 stiftade universitetet, förnyadt 1803 af Alexander I, stängdes 1832 af politiska skäl. Endast ett astronomiskt observatorium är i verksamhet. Likväl eger V. ännu många undervisningsanstalter, bl. a. tvänne prestseminarier, tre gymnasier, flere flickskolor och lägre skolor. -- Staden omtalas först 1128 och blef 1323 Litavens hufvudstad. I V. firade hertig Johan (sedermera kon. Johan III) d. 4 Okt. 1562 bröllop med Katarina Jagellonica.
Wilshausen. Se Wildeshausen.
Vilske härad, i Skaraborgs län, ingår i Skånings, Vilske och Valle domsaga och i Skara fögderi samt omfattar socknarna Vilske-Klefva, Ullene, Gökhem, Marka, Sörby, Floby, Göteve, Trevattna, Jäla och del af Grolanda. Areal 24,999 har. 6,352 innev. (1892).
Vilske-Klefva, socken i Skaraborgs län, Vilske härad. Areal 4,312 har. 903 innev. (1892). V.-K. bildar med Ullene och Bjurum ett konsistorielt pastorat, Skara stift, Vånga kontrakt.
Wilskman, Sven, prest, historisk skriftställare, född på Uddetorp nära Skara d. 23 Maj 1716, blef student i Upsala 1734 och filos. magister 1743, gymnasiiadjunkt i Skara 1745 och prestvigd s. å., konsistorienotarie derst. 1751, rektor vid Skara trivialskola 1754, lektor i historia vid Skara gymnasium 1757 och rektor vid detta läroverk 1760. Han fick fullmakt på Fredsbergs pastorat 1763, hvilket han tillträdde följande år, utnämndes till teol. doktor 1772 och vardt 1774 kontraktsprost i Norra Vadsbo. Efter erhållen tjenstefrihet bosatte han sig 1787 i Sköfde, hvarest han afled d. 15 April 1797. W. ansågs för en utmärkt lärare och var en nitisk församlingsherde. Han utarbetade Swea rikes ecclesiastique wärk, i alphabetisk ordning, sammandragit utur lag och förordningar (1760;, 2:dra uppl., 2 del., 1781--82), ett synnerligen insigtsfullt och grundligt arbete. Första upplagan tillegnades ständerna, hvilka »lysa så klart på den Swenska Regimentshimmeln, både til Gagn och Namn, at glantzen deraf utbreder sig öfwer hela Mannahem». Dessutom utgaf han flere smärre historiska skrifter och efterlemnade i manuskript förtjenstfulla samlingar till Skara stifts historia m. m.
Wilsnack, stad i preussiska prov. Brandenburg, regeringsomr. Potsdam, vid jernvägen Berlin--Hamburg. 2,179 innev. (1885). I den senare medeltiden blef W. en af de mest besökta vallfartsorter i Tyskland med anledning af ett förment underverk med hostian. Efter bykyrkans brand 1382 berättades det, att tre på altaret förvarade nattvardsbröd endast funnits svedda och hvart och ett med en blodsdroppe i midten. Nyfikna besökte orten, underverk timade, det intresserade presterskapet spridde berättelserna derom, och snart var W. en vallfartsort. Dock höjde sig en liflig opposition. Flere synoder förklarade det hela för bedrägeri; undersökningar verkställdes, och lifliga, förhandlingar fördes länge derom, tills i sista instans påfven Nikolaus V i en bulla af 1453 uttalade sig till förmån för den underbara hostian. En ny kyrka byggdes, till hvilken vallfarter länge gjordes, tills slutligen stadens förste protestantiske prest 1551 lät uppbränna de tre beryktade hostiorna.
Wilson [oi'lsönj, Alexander, skotsk-amerikansk ornitolog och naturskildrare, f. 1766 i Paisley, Skotland, uppväxte på landsbygden såsom väfvaregesäll, men skref samtidigt dikter, vardt en förfaren jägare och iakttog noggrant naturföreteelserna. Som kringvandrande krämare sålde han derefter sina egna poem, men arresterades för en smädevisa och utbytte 1794 fosterjorden mot Amerika. Der blef han efter några år skollärare i Pennsylvania och förvärfvade sig under sina ströftåg en grundlig kännedom om Nord-Amerikas fogelverld. Öfver denna utarbetade han ett stort och synnerligen framstående arbete, American ornithology (9 bd, 1808--14), af honom sjelf försedt med trogna afbildningar. I lefvande skildringsförmåga står detta arbete oöfverträffadt. Det fortsattes af Lucien Bonaparte (4 bd, 1825--33). Bland W:s dikter blef Watty and Meg (1792) mycket omtyckt och troddes vara af Burns. W. dog i Filadelfia 1813. Hans staty restes 1876 i hans födelsestad, och s. å. utgåfvos hans samlade arbeten.
Källa: Project Runeberg · ·





















