Sida 597
Wirsén ...
trots den till Landsberg åtföljande österrikiska konvojen var det dock endast med uppbjudande af all sin klokhet, som han med sin lilla styrka (2,159 man) lyckades undan den tätt förföljande Czarniecki kasta sig in i Stettin (d. 17 Sept. 1657). I denna Sveriges vigtigaste fästning på andra sidan Östersjön blef han nu kommendant, hvarjämte han på våren 1658 utnämndes till generallöjtnant. I Jan. 1659 fick W. order att rycka in i Preussen, der han opererade tillsammans med hertig Adolf Johan under första hälften af året. Den fara, som emellertid hotade Stettin från de förbundne österrikarnas och brandenburgarnas sida, tvang W. att återvända dit, och han ledde försvaret under den tid belägringen varade (från d. 19 Sept. till d. 6 Nov. 1659) med samma skicklighet, som han förut ledt försvaret af Krakov. Efter Karl Gustafs död, 1660, utnämnde förmyndareregeringen W. (d. 6 Dec. 1661) till vice generalguvernör i Pommern. I början af 1664 begärde och erhöll han emellertid afsked från denna befattning, på den grund att det nyligen under Frankrikes auspicier stiftade Rhenförbundet erbjudit honom att blifva öfverbefälhafvarens närmaste man öfver den armé, som af förbundet utrustades emot turkarna. Regeringen förklarade dervid i det mycket nådiga afskedet, att den ville såsom tecken till sitt förtroende under W:s särskilda befäl ställa den truppkontingent, som Sverige var förbundet att lemna. Detta förslag gick emellertid om intet, enär Frankrike fordrade, att den W. tillämnade posten skulle lemnas åt en fransman (Coligny), och en ringare befattning vägrade W. att mottaga. Likväl återtog han icke sin till svenska regeringen ingifna afskedsansökan, emedan han ansåg, att vid riksdagen här hemma någonting förefallit, som ländt honom till »praejuditz». I stället tog han hösten 1664 tjenst med fältmarskalks titel i Danmark, hvarest han derjämte var ledamot af krigs- och statskollegierna. Men redan i Nov. 1665 tog han afsked och bosatte sig i Hamburg. Der sökte svenska regeringen fresta honom med nya lysande anbud. Detta skedde, medan det andra s. k. Bremiska kriget pågick 1666, då man befarade, att Sverige skulle indragas i de allmänna europeiska förvecklingarna. Ehuru fältmarskalksfullmakt för W. redan var af regeringen utfärdad, misslyckades underhandlingarna, emedan W. fann sig sårad deraf att regeringen samma dag ett par timmar tidigare till fältmarskalk utnämnt den såsom general yngre och föga militäriskt begåfvade grefve Chr. Delph. von Dohna. 1668 ingick W. i holländsk tjenst, i hvilken han såsom fältmarskalk under det 1672 utbrytande kriget fick tillfälle att häfda sitt europeiska rykte. Redan 1668 lät svenska regeringen genom sin envoyé i Haag tillförsäkra W. 4,000 rdr sp. om året och rang näst efter rikets råd. När han sedermera 1674 lemnat Hollands tjenst, söktes han s. å. å nyo vid en öfverhängande krigsfara af svenska regeringen, som denna gång velat göra honom till generalguvernör öfver Bremen och Verden. Men han afböjde anbudet under förklaring att han nu beslutit att aldrig mer antaga »herrendienst». Han afled d. 24 Mars 1676 i Hamburg och begrofs 1679 i Amsterdam. Jfr Ph. von der Weistritz: »Leben und thaten des Herrn Paulus v. Wirtzen» (1756, öfvers. från ett 1681 utg. holländskt original). P. S.
Virues, Christobal de, spansk skald, f. i Valencia omkr. 1550, valde krigarens yrke och deltog i slaget vid Lepanto samt stred i norra Italien och Flandern. Han ernådde ej högre grad än kaptens. Död omkr. 1609. Hans epos El Monserrate (1588), som på grundvalen af legender skildrar uppkomsten af ett berömdt kloster med samma namn, behandlar ett obehagligt ämne med en merendels krönikeartad torrhet, men versifikationen är af framstående godhet. Den bästa uppl. af denna dikt återfinnes i »Biblioteca de autores españoles» (1854). Efter Senecas mönster skref V. fem sorgspel, som ej voro utan betydelse för det äldre spanska dramat (särskildt genom fastställande af treaktsindelningen), men ofta förfalla i ytterlig smaklöshet under sträfvandet att sammansmälta klassiskt och romantiskt. Mest antikt hållen är tragedien Elisa Dido (1581, med körer). V:s arbeten utgåfvos samlade 1809.
Virulens och virulent. Se Virus.
Virus, Lat., egentl. slem, vätska; sederm. gift. Ordet användes för att beteckna den materia, som inympad (inokulerad) eller på något sätt införd i en organism hos denna framkallar en viss infektionssjukdom. Beträffande en stor del infektionssjukdomar vet man, att de förorsakas af vissa, för hvarje sjukdom karakteristiska mikroorganismer. Beträffande andra känner man ännu ej naturen af deras specifika virus. -- Virulens, egenskapen af virus, en egenskap, som genom vissa inflytanden kan ökas eller minskas. Se Vaccin. -- Virulent, som har egenskapen att vara ett virus, t. ex. virulent bakteriekultur; som är förorsakad af ett virus, infektiös, smittsam, t. ex. virulent katarr, virulent sår. J. E. J-n.
Wirzjerw (Estn. Vörtsjärve), Livlands största sjö, 276 qvkm., har genom nedre Embach aflopp till Peipus-sjön. W. upptager åarna Embach, Suisler och Tennasilin, deri sistnämnda från sjön Fellin, hvilken genom ån Osjo Fellin l. Ninigal äfven har aflopp till floden Pernau och Rigaviken.
Virå, bruksegendom i Björkviks socken, Södermanlands län, vid Virån. Egendomen omfattar V. jernbruk med stångjerns- och spiksmide, qvarn och såg samt 11 5/32 mtl jordegendom, allt taxeradt till 432,100 kr. Bruket anlades i förra hälften af 1600-talet, hade länge samma egare som Stafsjö bruk i Kila socken och tillhör nu konsuln F. Enhörning i Norrköping.
Virån (Jädersån, Tunaån), vattendrag i södra Södermanland, upprinner på Kolmården inom Östergötland i två grenar, hvilka straxt inom Södermanlands gräns förena sig i sjön Virlången på omkr. 50 m. höjd. V. följer derifrån Kolmårdens fot på norra sidan genom Jönåkers härad och faller straxt s. om Nyköping ut i Byfjärden af Östersjön.
Vis, Lat. (plur. vires), kraft, styrka, makt, våld. -- V. armata, väpnad styrka. -- V. comica,
Källa: Project Runeberg ·
