Sida 627
Vitiös ...
tillhörde den i Pfalz regerande grenen (bilinien Amberg, hvilkens land Oberpfalz låg inom Bajerska kretsen), samt Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII och Ulrika Eleonora (1654--1720), hvilka tillhörde den pfalziska bilinien Zweibrücken.
Witten, wittenpfennig, Platt-T. (Lat. albus), d. v. s. »hvit pfennig» (med anledning af den starka silfverhalten), var namn på ett i de vendiska hansestäderna (först i Hamburg, 1334) prägladt silfvermynt om 4 pfennig, som till midten af 1400-talet var hufvudmynt i nämnda städer, och i hvilken myntsort penningsummor ofta angåfvos. Albrekt af Mecklenburg lät i Sverige (der dittills mynt slagits af endast 1 »pennings» valör) slå mynt af samma valör och godhet som dessa 4-pfennigstycken; ett sådant mynt kallades hvit (pl. hvitar) eller hviter pänninger, hvitpänninger. Witten-myntets från början stora värde sjönk småningom, och under 1600- och 1700-talen slogs i de nordtyska städerna (t. ex. i Stralsund under den svenska tiden) ett silfvermynt med namnet »Witten» i prägeln, hvilket var endast 1/192 af 1 riksdaler. Derjämte präglades (t. ex. i Wismar) 3-pfennigmynt af koppar, som i dagligt tal benämndes »witten». »Vitten» var äfven i Sverige man och man emellan benämning på 1/192 riksdaler spec., d. v. s. 1/4 skilling, ett skiljemynt, som slogs från 1799 (då pollett) till in på 1830-talet och slutligen hade ett värde af 1/2 öre (jfr Skilling).
Witten, stad i preussiska regeringsomr. Arnsberg (Westfalen), vid Ruhr och flere jernvägslinier, har genom sitt läge i Ruhrs stenkolsdistrikt utvecklat sig till en liflig industristad och sett sin folkmängd ökad från 3,444 pers. 1843 till 26,314 pers. 1890. De vigtigaste industriella anläggningarna äro ett stort gjutstålsverk, Berg--Markska jernvägens hufvudverkstäder, flere valsverk, jerngjuterier, maskin-, ångpanne- och filverkstäder, två stora glashyttor, ett ångbränneri, två ångqvarnar och tvänne tegelslagerier.
Wittenberg, stad i preuss. regeringsomr. Merseburg (prov. Sachsen), vid Elbe, öfver hvilken en 276 m. lång stenbro och en 294 m. lång jernvägsbro äro byggda, samt vid Berlin--Halle-jernvägen. 13,856 innev. (1885), inberäknadt tre förstäder, som uppstått efter 1817. Gymnasium, högre flickskola, ylle- och linneväfverier, bränvins- och ölbryggerier. Den fordom betydande klädesfabrikationen har upphört. Staden har ett fast slott, som fordom en tid var kurfurstligt (sachsiskt) residens, men nästan fullständigt förstördes vid österrikarnas bombardement af staden d. 10--14 Okt. 1760 (i ett af dess båda bibehållna torn förvaras det 1803 delade sachsiska arkivet). Andra märkliga byggnader äro rådhuset, påbörjadt 1523, med åtskilliga minnen företrädesvis från trettioåriga kriget, det forna augustinklostret, der nu det d. 31 Okt. 1817 af konung Fredrik Vilhelm III grundade prestseminariet har sin lokal, fordom bebodt af Luther, hvars klostercell ännu visas i sitt gamla skick, det stilfullt renoverade Lutherhuset, som i sina rum innehåller en samling taflor, autografer, skrifter, medaljer m. m., som har afseende på Luther och de öfrige reformatorerna, Melanchthons och Cranachs hus samt slotts- och universitetskyrkan (byggd 1490--99), på hvars dörrar Luther d. 31 Okt. 1517 uppslog sina bekanta 95 teser (trädörrarna, som förstördes vid bombardementet 1760, ersattes 1858 af bronsdörrar, som bära den latinska texten till teserna). I denna kyrka, som de senare åren fullständigt restaurerats och d. 31 Okt. 1892 högtidligen invigdes af kejsar Vilhelm II i närvaro af flere furstar (bl. a. kronprins Gustaf af Sverige-Norge), äro Luther och Melanchthon samt de sachsiske kurfurstarna Fredrik den vise och Johan den ståndaktige begrafna. På torget framför rådhuset stå Luthers staty (af Schadow, 1821) och Melanchthons (af Drake, 1865). Den plats utanför Elsterporten der Luther offentligen brände påfvens bulla d. 10 Dec. 1520, utmärkes af en ek. Det af Fredrik den vise 1502 stiftade universitetet (vid hvilket en mängd svenskar, bl. a. reformatorerna Olaus och Laurentius Petri, idkade studier under 1500-talet) förenades 1815 med det i Halle, och byggnaden är nu infanterikasern. -- W. var sedan Albrekt I (1260--98), hvars linie äfven bar namnet Sachsen-Wittenberg, till Albrekt III:s död (1422) hertigarnas af Sachsen residens och var derefter hufvudstad åtminstone i den forna kurkretsen. W. belägrades mot slutet af år 1813 och intogs d. 13 Jan. 1814 af preussarna. Efter det tyska fästningssystemets reorganisation 1871 upphörde W. att vara fästning, och verken slopades 1874.
Wittenberg, Arvid, grefve, krigare, tillhörde en slägt, som urspr. hette Wirtenberg von Debern (hvilket namn W. mest begagnade) och föddes i Borgå socken, Finland, 1606. Han inträdde i krigstjenst 1622, var såsom öfverste närvarande i slaget vid Nördlingen 1634, der han blef tillfångatagen, deltog, sedan han blifvit utvexlad, i Johan Banérs fälttåg samt utmärkte sig i slagen vid Wittstock (1636) och Chemnitz (1639). Befordrad till generalmajor, handhade han efter Banérs afgång, jämte Pfuel, Königsmark och Wrangel, öfverbefälet och anförde med dem svenska hären i slaget vid Wolffenbüttel (1641), der den segrade. Sedermera tjenade han under Lennart Torstenssons öfverbefäl, åtföljde denne under alla hans fälttåg och bidrog såsom anförare för högra flygeln till segrarna vid Breitenfeld (1642) och Jankow (1645). Sedan Torstensson lemnat hären, innehade W. befälet, tills K. G. Wrangel öfvertog detsamma. W. förblef derefter till krigets slut i Schlesien och Böhmen. Då Königsmark eröfrat en del af Prag, skyndade W. honom till bistånd, intog Tabor och andra orter samt vann rikt byte. Efter fredsslutet emottog han många vedermälen af drottning Kristinas gunst, var rikstygmästare och general öfver artilleriet, upphöjdes 1651 i friherriigt stånd med Loimijoki (se d. o., 4) friherreskap i förläning och befordrades s. å. till riks- och krigsråd. 1652 mottog han i förläning ytterligare grefskapet Nyborg (se d. o.). Han egde en betydande förmögenhet. Så lånade han kronan flere gånger stora
Källa: Project Runeberg ·
